I dagarna kommer Patrick Ekwall ut med en bok som tydligen innehåller lite av hans samlade verk. Givetvis har han fått offentlig skit och smygskit i lanseringen av boken. Ekwall har fått skit sen han dök upp i rutan för första gången nån gång för 20 år sedan.
Så jävla orättvist.
Jag är glad att Patrick Ekwall finns.
En outtröttlig journalist som ständigt levererar underhållning. Såna ska man inte slå på, såna ska man beundra.
Bara att orka hålla liv i en blogg i så många år som Ekwall gjort, och detta vid sidan av den vanlig produktionen som TV-reporter.
Dessutom är den jävligt rolig allt som oftast.
Det jag gillar mest med Ekwall är att han inte heller är snål med beröm till kollegor. Gör nån nåt bra får de läsa det i bloggen. Gör nån nåt dåligt håller han oftast tyst om det. Såvida det inte gäller någon av de "offentliga" striderna med Laul eller nån annan kändis. Men på den nivån strider tupparna med glimten i ögat. Oftast i alla fall.
Att han nu ger ut en bok är nog egentligen bara vad de flesta av oss skulle vilja göra. Vi som bloggar, skriver krönikor eller bara producerar nyheter. För inbilla mig inte att man inte vill att ens alster ska vara sparade. Även i cybertider. Vi är nog rätt många som har klippböcker eller pärmar med våra första hundra artiklar från någon lokaltidning.
Jag ska med glädje önska mig Ekwalls bok i julklapp och sen bläddra och flina under mellandagarna.
Jag tror den är bra.
Och är den inte det är det ändå väldigt bra att han gett ut den.
Heja Ekwall!
fredag 16 december 2011
måndag 28 november 2011
Twitterförbud kan gynna journalistiken
Det grymtas här och det knorras där över att damlandslaget i handboll har fått Twitter-förbud under världsmästerskapet i handboll.
Som journalist kan jag förstå besvikelsen hos lata kollegor. Som läsare tror jag det kan gynna journalistiken. Som handbollsfantast har jag ingen åsikt.
Visst kan det låta lite antikt och nordkoreanskt att förbjuda spelarna att twittra 140 tecken om ditten och datten under mästerskapet. Men ska vi vara ärliga handlar missnöjet mest om att VM går i Brasilien och att intresset knappast är så stort att redaktionerna reser dit reportrar i massor. Då är det lättare att sitta hemma i Sverige och hoppas på att snappa upp en och annan godbit från mikrobloggen.
Häromdagen var det minibråk i elitserien mellan Dick Axelsson och Niklas Wikegård. Nån annan dag bjäbbade en Modo- och en AIK-spelare med varandra.
Jag tycker Twitter kan vara underhållande om jag använder det som privatperson. Men som journalistiskt verktyg är Twitter än så länge närmast kontraproduktivt. Reporter efter reporter sitter och citerar vad stjärna efter stjärna knackat ur sig och för tillfället går mycket av journalistiken ut på att läsa Twitter snabbast.
"Åh, Iniesta skriver kreti". "Nä, Ronaldo twittrar pleti".
Och alla tror vi att vi bedriver avancerad journalistik när vi citerar utan att ställa vare sig frågor eller följdfrågor.
De flesta reportrar drömmer om att få skriva långa texter eller reportage. Nu förvandlas vi allt snabbare till kopieringsapparater för citat. Smarta idrottsmän och agenter har redan lärt sig utnyttja det.
Om Johanna Ahlm inte får skriva att hon käkat brasiliansk müsli till frukost är helt ointressant. Om man vill få reda på ifall Sabina Jacobsen ska spela i nästa match får man vackert åka till Brasilien. Det gynnar journalistiken om reportrarna är på plats, inte om de sitter hemma och läser Twitter.
Som journalist kan jag förstå besvikelsen hos lata kollegor. Som läsare tror jag det kan gynna journalistiken. Som handbollsfantast har jag ingen åsikt.
Visst kan det låta lite antikt och nordkoreanskt att förbjuda spelarna att twittra 140 tecken om ditten och datten under mästerskapet. Men ska vi vara ärliga handlar missnöjet mest om att VM går i Brasilien och att intresset knappast är så stort att redaktionerna reser dit reportrar i massor. Då är det lättare att sitta hemma i Sverige och hoppas på att snappa upp en och annan godbit från mikrobloggen.
Häromdagen var det minibråk i elitserien mellan Dick Axelsson och Niklas Wikegård. Nån annan dag bjäbbade en Modo- och en AIK-spelare med varandra.
Jag tycker Twitter kan vara underhållande om jag använder det som privatperson. Men som journalistiskt verktyg är Twitter än så länge närmast kontraproduktivt. Reporter efter reporter sitter och citerar vad stjärna efter stjärna knackat ur sig och för tillfället går mycket av journalistiken ut på att läsa Twitter snabbast.
"Åh, Iniesta skriver kreti". "Nä, Ronaldo twittrar pleti".
Och alla tror vi att vi bedriver avancerad journalistik när vi citerar utan att ställa vare sig frågor eller följdfrågor.
De flesta reportrar drömmer om att få skriva långa texter eller reportage. Nu förvandlas vi allt snabbare till kopieringsapparater för citat. Smarta idrottsmän och agenter har redan lärt sig utnyttja det.
Om Johanna Ahlm inte får skriva att hon käkat brasiliansk müsli till frukost är helt ointressant. Om man vill få reda på ifall Sabina Jacobsen ska spela i nästa match får man vackert åka till Brasilien. Det gynnar journalistiken om reportrarna är på plats, inte om de sitter hemma och läser Twitter.
tisdag 8 november 2011
"Fabio"
Det finns alltid detaljer som man kan fördjupa sig i i timmar. I alla fall om man är kille. Det kan vara en textrad i en rocklåt, en formulering i en favoritbok eller som i det här fallet ett moment i en dramatisk match.
Ni har själva sett själva huvudscenen ett antal gånger. Men jag svär på att de flesta av er missat det vackraste ögonblicket.
Jag pratar om straffläggningen mellan Italien och Frankrike 2006. Och huvudfiguren Andrea Pirlo.
Många vill kanske ha Buffon till nyckelperson, eller den självskrivne Fabio Grosso. Nonsens, säger jag. Det är Pirlos uttryck som skapar hela den italienska triumfen.
Han sätter den första straffen och sedan får vi följa hans ansikte under de nästkommande omgångarna där han står lutad över Fabio Cannavaros axlar.
Han knyter sina händer, han rynkar sin panna och man ser hur fantastiskt gärna han vill vinna den här matchen. Hur hans mål ska räknas in som ett av de betydande för Italiens revansch på Frankrike.
Italien går upp till 4-3 och det är dags för Grosso. Sent i den här filmen, på en av repriserna, zoomas Pirlos ansikte in, och man ser på läpprörelsena hur han viskar för sig själv:
- Fabio!
Det är en uppmaning likaväl som en förhoppning.
Och tydligen går budskapet fram till Grosso som säkert trycker in den avgörande straffen bakom Barthez.
Gå in på länken, antingen följer du hela dramat eller snabbspolar, och kika från 8.0. Kolla Pirlos läppar (8.09), och kolla sen hur han ger sig iväg på en egen liten löpning. Bara en liten segersekund i en egen värld, sen är han ett med hela Italien.
Det är så vackert!
Länken till det vackra
Ni har själva sett själva huvudscenen ett antal gånger. Men jag svär på att de flesta av er missat det vackraste ögonblicket.
Jag pratar om straffläggningen mellan Italien och Frankrike 2006. Och huvudfiguren Andrea Pirlo.
Många vill kanske ha Buffon till nyckelperson, eller den självskrivne Fabio Grosso. Nonsens, säger jag. Det är Pirlos uttryck som skapar hela den italienska triumfen.
Han sätter den första straffen och sedan får vi följa hans ansikte under de nästkommande omgångarna där han står lutad över Fabio Cannavaros axlar.
Han knyter sina händer, han rynkar sin panna och man ser hur fantastiskt gärna han vill vinna den här matchen. Hur hans mål ska räknas in som ett av de betydande för Italiens revansch på Frankrike.
Italien går upp till 4-3 och det är dags för Grosso. Sent i den här filmen, på en av repriserna, zoomas Pirlos ansikte in, och man ser på läpprörelsena hur han viskar för sig själv:
- Fabio!
Det är en uppmaning likaväl som en förhoppning.
Och tydligen går budskapet fram till Grosso som säkert trycker in den avgörande straffen bakom Barthez.
Gå in på länken, antingen följer du hela dramat eller snabbspolar, och kika från 8.0. Kolla Pirlos läppar (8.09), och kolla sen hur han ger sig iväg på en egen liten löpning. Bara en liten segersekund i en egen värld, sen är han ett med hela Italien.
Det är så vackert!
Länken till det vackra
Låt klackarna avsluta epoken Råsunda
Det var inte bara Janne Scherman som lät självgodheten grassera under Fotbollsgalan i går. Även Lars-Åke Lagrell gjorde sitt bästa i den grenen.
Nästa år är den sista säsongen på Råsunda, och Sverige ska tydligen avsluta sitt landskampande på den arenan med en match mot Brasilien i augusti.
Hörde ni gäspningarna och snarkningarna?
Brasilien, hur förutsägbart kan det bli?
Brasilien som brukar ta betalt likt ett annat Harlem Globetrotters för att åka runt och spela sin ingentingfotboll. Brasilien som inte gjort ett bra VM sen 1986.
Missförstå mig rätt. Jag älskar Brasilien som fotbollsland, och jag lever i min egen myt om joga bonito. Men inte känns det direkt upphetsande att ännu en gång få se de gulblå i en föreställning på Råsunda. Lagrell sa visst nåt om att bjuda in Pele också.
Martin Stenmarck som speaker kanske? Lite heja friskt humör och ännu någon miljon i SvFF:s kassa när turistbussarna vänder hemåt mot Åmål och Dalsjöbruk.
Nej, Råsunda ska tackas av av de personer som gett Råsunda de största fotbollsfesterna genom åren. Nämligen Stockholmsklackarna.
Tänk en helg med tre derbyn. Fredag, lördag, söndag. Djurgården-Hammarby, AIK-Djurgården, Hammarby-AIK.
Av ren artighet får AIK:s fans stå på norra hela helgen.
Släng in en miljon i prispengar så kommer lagen att kämpa tills de blöder. Förbundet har tjänat mängder av stålar på Stockholmsderbyna genom åren. Ja utan hypen 97-05 hade svensk fotboll varit död idag. Tro inte att det är att gammalt brons från 1994 som sporten surfar på idag.
Det vrålas, det sjungs, det festas. Bengaler är tillåtna och alla har party med värdighet. Det vore en fantastisk avslutning. Och så otroligt mycket hetare än en trött landskamp mot Brasilien.
Men inte vågar väl SvFF bjuda på den godbiten?
Nästa år är den sista säsongen på Råsunda, och Sverige ska tydligen avsluta sitt landskampande på den arenan med en match mot Brasilien i augusti.
Hörde ni gäspningarna och snarkningarna?
Brasilien, hur förutsägbart kan det bli?
Brasilien som brukar ta betalt likt ett annat Harlem Globetrotters för att åka runt och spela sin ingentingfotboll. Brasilien som inte gjort ett bra VM sen 1986.
Missförstå mig rätt. Jag älskar Brasilien som fotbollsland, och jag lever i min egen myt om joga bonito. Men inte känns det direkt upphetsande att ännu en gång få se de gulblå i en föreställning på Råsunda. Lagrell sa visst nåt om att bjuda in Pele också.
Martin Stenmarck som speaker kanske? Lite heja friskt humör och ännu någon miljon i SvFF:s kassa när turistbussarna vänder hemåt mot Åmål och Dalsjöbruk.
Nej, Råsunda ska tackas av av de personer som gett Råsunda de största fotbollsfesterna genom åren. Nämligen Stockholmsklackarna.
Tänk en helg med tre derbyn. Fredag, lördag, söndag. Djurgården-Hammarby, AIK-Djurgården, Hammarby-AIK.
Av ren artighet får AIK:s fans stå på norra hela helgen.
Släng in en miljon i prispengar så kommer lagen att kämpa tills de blöder. Förbundet har tjänat mängder av stålar på Stockholmsderbyna genom åren. Ja utan hypen 97-05 hade svensk fotboll varit död idag. Tro inte att det är att gammalt brons från 1994 som sporten surfar på idag.
Det vrålas, det sjungs, det festas. Bengaler är tillåtna och alla har party med värdighet. Det vore en fantastisk avslutning. Och så otroligt mycket hetare än en trött landskamp mot Brasilien.
Men inte vågar väl SvFF bjuda på den godbiten?
tisdag 11 oktober 2011
Förlora för fan
I tidningar skrivs det och i radio och TV pratas det hejvilt om att Sverige ska slå Holland i kväll och därför bli direktkvalificerat till EM.
Bullshit, säger jag.
Av två anledningar.
Den viktigaste är den att jag tycker mästerskap i fotboll är så mycket roligare utan svenskt deltagande. Då håller mediebolagen ett mer balanserat fokus och skriver om andra matcher.
Den andra, och, mer oväntade är att svenska folket faktiskt inte vill ha seger ikväll.
Svenskarna älskar kvalmatcher. Och om Sverige förlorar så blir det ju play off-spel och ännu en kvalmatch på Råsunda. Sånt som Svensson dyrkar.
Skulle Sverige gå direkt till EM betyder det ett par 0-0-matcher mot grupptvåan och trean i Ukraina eller Polen nästa år. Och så en hedersam förlust mot gruppsegraren och hemfärd. Är det något att längta efter?
Nej, torska ikväll och gör "Vi är svenska fans allihopa"-roparna glada.
Bullshit, säger jag.
Av två anledningar.
Den viktigaste är den att jag tycker mästerskap i fotboll är så mycket roligare utan svenskt deltagande. Då håller mediebolagen ett mer balanserat fokus och skriver om andra matcher.
Den andra, och, mer oväntade är att svenska folket faktiskt inte vill ha seger ikväll.
Svenskarna älskar kvalmatcher. Och om Sverige förlorar så blir det ju play off-spel och ännu en kvalmatch på Råsunda. Sånt som Svensson dyrkar.
Skulle Sverige gå direkt till EM betyder det ett par 0-0-matcher mot grupptvåan och trean i Ukraina eller Polen nästa år. Och så en hedersam förlust mot gruppsegraren och hemfärd. Är det något att längta efter?
Nej, torska ikväll och gör "Vi är svenska fans allihopa"-roparna glada.
torsdag 22 september 2011
Snart förbjuds snus inom idrotten
Hittade en enormt intressant artikel i Guardian som handlar om Wadas syn på nikotin.
Doping nicotine drugs
Som jag tolkar det ligger ett förbud mot nikotin inom idrotten inte speciellt långt fram i tiden. Det blev inget förbud för 2012, men ämnet diskuteras allt mer frekvent inom Wada.
Nu tror jag att Wada, och artikelförfattaren, i första hand riktar in sig på nikotinbruk som görs i direkt syfte att påverka prestationen. Inte en cigarrett efter middagen då och då.
Men bruket av snus är förmodligen inte särskilt känt i Storbritannien eller bland Wadas utomnordiska experter.
Men det skrivs ju också om rökfri tobak och hur den används, och att det anses som att den kan vara prestationshöjande. Och visst verkar snus lugnande på nerverna?
Så hur skulle det gå för svenska idrottare om snus åkte upp på dopningslistan?
Tänk så många artiklar vi läst om diverse NHL-svenskar som alltid ska ha snus och kaviar när gäster kommer över.
Det här kan bli en riktigt riktigt stor grej, tror jag.
Doping nicotine drugs
Som jag tolkar det ligger ett förbud mot nikotin inom idrotten inte speciellt långt fram i tiden. Det blev inget förbud för 2012, men ämnet diskuteras allt mer frekvent inom Wada.
Nu tror jag att Wada, och artikelförfattaren, i första hand riktar in sig på nikotinbruk som görs i direkt syfte att påverka prestationen. Inte en cigarrett efter middagen då och då.
Men bruket av snus är förmodligen inte särskilt känt i Storbritannien eller bland Wadas utomnordiska experter.
Men det skrivs ju också om rökfri tobak och hur den används, och att det anses som att den kan vara prestationshöjande. Och visst verkar snus lugnande på nerverna?
Så hur skulle det gå för svenska idrottare om snus åkte upp på dopningslistan?
Tänk så många artiklar vi läst om diverse NHL-svenskar som alltid ska ha snus och kaviar när gäster kommer över.
Det här kan bli en riktigt riktigt stor grej, tror jag.
Khan du inte lagen Khennet?
Häromdagen spelades en match i Turkiet där bara kvinnor och barn fick vara åskådare. Ett resultat av tidigare oroligheter runt klubben Fenerbahce. Evenemanget fick givetvis enorm medial uppmärksamhet, och över världen spreds bilder och skrevs texter.
En som nappade direkt, låt vara tillfrågad av Sveriges Radio, var Svenska fotbollförbundets disciplinnämnds ordförande Khennet Tallinger som i ett mycket märkligt uttalande hävdar att det skulle vara intressant och trevligt att testa samma sak i Sverige.
http://fotboll.expressen.se/nyheter/1.2567543/oppnar-for-att-porta-man-aven-i-sverige
Man blev rädd av att läsa om experimentet redan från början.
Så vitt jag vet är Khennet Tallinger juristutbildad, kanske till och med med examen. Därför skrämmer det ändå mer att en hög företrädare för en av samhällets största aktiviteter, fotbollen, kommer med ett sådant utspel.
Hört talas om diskrimineringslagen Khennet?
Om inte så här är ett utdrag:
Lagen är tvingande
2. indirekt diskriminering: att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som kan komma att särskilt missgynna personer med visst kön, viss könsöverskridande identitet eller uttryck, viss etnisk tillhörighet, viss religion eller annan trosuppfattning, visst funktionshinder, viss sexuell läggning eller viss ålder, såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet,
3. trakasserier: ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder,
En som nappade direkt, låt vara tillfrågad av Sveriges Radio, var Svenska fotbollförbundets disciplinnämnds ordförande Khennet Tallinger som i ett mycket märkligt uttalande hävdar att det skulle vara intressant och trevligt att testa samma sak i Sverige.
http://fotboll.expressen.se/nyheter/1.2567543/oppnar-for-att-porta-man-aven-i-sverige
Man blev rädd av att läsa om experimentet redan från början.
Så vitt jag vet är Khennet Tallinger juristutbildad, kanske till och med med examen. Därför skrämmer det ändå mer att en hög företrädare för en av samhällets största aktiviteter, fotbollen, kommer med ett sådant utspel.
Hört talas om diskrimineringslagen Khennet?
Om inte så här är ett utdrag:
Lagen är tvingande
3 § Ett avtal som inskränker någons rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag är utan verkan i den delen.
Diskriminering
4 § I denna lag avses med diskriminering 1. direkt diskriminering: att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder,
2. indirekt diskriminering: att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som kan komma att särskilt missgynna personer med visst kön, viss könsöverskridande identitet eller uttryck, viss etnisk tillhörighet, viss religion eller annan trosuppfattning, visst funktionshinder, viss sexuell läggning eller viss ålder, såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet,
3. trakasserier: ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder,
fredag 16 september 2011
Den laddade frågan om damfotboll
Så rasar debatten för tusende gången. Är det inte Arne Hegerfors så är det Jan Guillou. Och är det inte Hedvig Lindahl så är det Alva Nilsson. Och alltid alltid alltid ska det bråkas. Och nästan alltid ska det missförstås.
Jag tänker inte försvara Guillou eller Hegerfors, och jag tänker inte angripa Alva Nilsson. Men jag tänker hävda att de som vill förändra damfotbollen på många sätt har rätt. Men de använder fel argument.
Givetvis ska man inte förändra damfotbollen för att den ska jämföras med killarnas. Den ska förändras för att tjejerna ska bli ännu bättre på att spela fotboll.
Fysiska förutsättningar...det argumentet har ni hört till leda. Men det tål att upprepas att svenska män är runt 180 i medellängd och svenska kvinnor runt 168. Och då tillhör vi de långa folken i världen.
Det säger sig självt att 11 spelare med längd runt 180-185 har lättare att täcka och utnyttja ytor på en plan som mäter 110x65 meter.
Tjejerna som spelar på elitnivå är givetvis så duktiga att de klarar det ändå. Men då snackar vi om det fåtal som nästan kan leva på sin sport och som tränar ett eller två pass om dagen. Kommer man ner på bara lite lägre nivå så ser man problemen med att herr- och damfotboll spelas på exakt samma villkor. Med lika stora planer och mål. Samt lika stora bollar.
Det är alltid känsligt att som man ge sig in i den här debatten. Väger man sen mer än 100 kilo och är över 40 år ligger man pyrt till redan från start. Men jag tar chansen ändå. Jag har sett så mycket damfotboll i mina dagar att jag anser att jag vet en del om vad jag pratar om.
Jag dömde fotboll i mer än fem år i mitten av 80-talet. Både killar och tjejer. Jag har jobbat som reporter på lokaltidning i mer än tio år och har sett massor av både träningar och matcher. Jag har haft ett hjärta för ett allsvenskt lag som fått mig att se tiotalet matcher minst per säsong som åskådare och jag har som frilansade radioreporter då och då kommenterat damfotboll.
För några veckor sedan såg jag en mittenmatch i division 2 mellan Telge United FF och Borens IK. Tjejerna är grymma med bollen. Bjuder på tillslag och finter som man själv inte var i närheten av som juniorspelare en gång i tiden. Men, de är förtvivlat små. Inte många var över 1 och 65 på den planen. Och det gör att den fotboll man får se blir väldigt begränsad.
Nästan allt spel utspelar sig på mitten av planen eftersom det är för jobbigt att få med sig hela laget upp i ett anfall, precis som det är för ungdomsspelare på både kill- och tjejsidan.
I ungdomsfotbollen spelar man sjumanna upp till 13-årsåldern och man har olika lång speltid beroende på hur gammal man är. Ingen ser något konstigt i det. De fysiska förutsättningarna är olika.
Samma slutsats har man kommit fram till inom mängder av idrotter. Tjejer springer 400 häck på lägre häckar än män eftersom de oftast är kortare. Tjejer får inte tackla i ishockey eftersom man spelar med lirare mellan 14 och 45 år i samma serie.
Där har vi regler!
Så har vi spelutveckling i andra sporter som att väldigt få tjejer kan dunka i basket.
Där har vi anpassning.
Det skulle inte på något sätt vara skadligt för damfotbollen att anpassa sig efter de fysiska förutsättningarna om man bara gav fan i att jämföra sig med männen.
För mycket av debatten handlar i dag om att man inte ska jämföra kvinnor och män. Ändå är det just fotbollstjejerna på elitnivå som närmast desperat jämför sig med män hela tiden. Och det är det som gör det så känsligt att ändra något i sporten.
Damfotboll på nivåerna under elit skulle bli så oerhört mycket bättre om man krympte planen och målen en del. Där har Jan Guillou rätt även om han har fel i mycket annat.
Om elittjejerna kunde offra sig och ta den förändringen skulle tiotusentals andra tjejer få betydligt bättre behållning av sin sport. Det är jag fullkomligt övertygad om. Och det finns ingen som helst prestige i det, snarare tvärtom.
I längden skulle detta utveckla hela sporten och förmodligen leda till ännu bättre publiksiffror i framtiden.
Regler och förutsättningar har ändrats i många sporter genom historien. Och de är lika roliga att titta på i dag. Tyngdpunkten i spjut har ändrats, hajdräkter har tillåtits och förbjudits i simning och offsideregler har ändrats i både fotboll och ishockey.
Jag tänker inte försvara Guillou eller Hegerfors, och jag tänker inte angripa Alva Nilsson. Men jag tänker hävda att de som vill förändra damfotbollen på många sätt har rätt. Men de använder fel argument.
Givetvis ska man inte förändra damfotbollen för att den ska jämföras med killarnas. Den ska förändras för att tjejerna ska bli ännu bättre på att spela fotboll.
Fysiska förutsättningar...det argumentet har ni hört till leda. Men det tål att upprepas att svenska män är runt 180 i medellängd och svenska kvinnor runt 168. Och då tillhör vi de långa folken i världen.
Det säger sig självt att 11 spelare med längd runt 180-185 har lättare att täcka och utnyttja ytor på en plan som mäter 110x65 meter.
Tjejerna som spelar på elitnivå är givetvis så duktiga att de klarar det ändå. Men då snackar vi om det fåtal som nästan kan leva på sin sport och som tränar ett eller två pass om dagen. Kommer man ner på bara lite lägre nivå så ser man problemen med att herr- och damfotboll spelas på exakt samma villkor. Med lika stora planer och mål. Samt lika stora bollar.
Det är alltid känsligt att som man ge sig in i den här debatten. Väger man sen mer än 100 kilo och är över 40 år ligger man pyrt till redan från start. Men jag tar chansen ändå. Jag har sett så mycket damfotboll i mina dagar att jag anser att jag vet en del om vad jag pratar om.
Jag dömde fotboll i mer än fem år i mitten av 80-talet. Både killar och tjejer. Jag har jobbat som reporter på lokaltidning i mer än tio år och har sett massor av både träningar och matcher. Jag har haft ett hjärta för ett allsvenskt lag som fått mig att se tiotalet matcher minst per säsong som åskådare och jag har som frilansade radioreporter då och då kommenterat damfotboll.
För några veckor sedan såg jag en mittenmatch i division 2 mellan Telge United FF och Borens IK. Tjejerna är grymma med bollen. Bjuder på tillslag och finter som man själv inte var i närheten av som juniorspelare en gång i tiden. Men, de är förtvivlat små. Inte många var över 1 och 65 på den planen. Och det gör att den fotboll man får se blir väldigt begränsad.
Nästan allt spel utspelar sig på mitten av planen eftersom det är för jobbigt att få med sig hela laget upp i ett anfall, precis som det är för ungdomsspelare på både kill- och tjejsidan.
I ungdomsfotbollen spelar man sjumanna upp till 13-årsåldern och man har olika lång speltid beroende på hur gammal man är. Ingen ser något konstigt i det. De fysiska förutsättningarna är olika.
Samma slutsats har man kommit fram till inom mängder av idrotter. Tjejer springer 400 häck på lägre häckar än män eftersom de oftast är kortare. Tjejer får inte tackla i ishockey eftersom man spelar med lirare mellan 14 och 45 år i samma serie.
Där har vi regler!
Så har vi spelutveckling i andra sporter som att väldigt få tjejer kan dunka i basket.
Där har vi anpassning.
Det skulle inte på något sätt vara skadligt för damfotbollen att anpassa sig efter de fysiska förutsättningarna om man bara gav fan i att jämföra sig med männen.
För mycket av debatten handlar i dag om att man inte ska jämföra kvinnor och män. Ändå är det just fotbollstjejerna på elitnivå som närmast desperat jämför sig med män hela tiden. Och det är det som gör det så känsligt att ändra något i sporten.
Damfotboll på nivåerna under elit skulle bli så oerhört mycket bättre om man krympte planen och målen en del. Där har Jan Guillou rätt även om han har fel i mycket annat.
Om elittjejerna kunde offra sig och ta den förändringen skulle tiotusentals andra tjejer få betydligt bättre behållning av sin sport. Det är jag fullkomligt övertygad om. Och det finns ingen som helst prestige i det, snarare tvärtom.
I längden skulle detta utveckla hela sporten och förmodligen leda till ännu bättre publiksiffror i framtiden.
Regler och förutsättningar har ändrats i många sporter genom historien. Och de är lika roliga att titta på i dag. Tyngdpunkten i spjut har ändrats, hajdräkter har tillåtits och förbjudits i simning och offsideregler har ändrats i både fotboll och ishockey.
torsdag 15 september 2011
torsdag 8 september 2011
Därför måste man spela från 0-0
Det lutar åt omspel mellan Malmö och Djurgården. Om inte Malmö vinner gillande för sin överklagan. Nu höjs röster för att Malmö ska få leda matchen och att man ska spela från 11 minuten. Det ska man såklart inte.
Visst, det kan kännas orättvist att börja från 0-0 men sån är idrotten. Rättvisan i det här fallet ligger inte på planen utan utanför i juridiken. Sen kan man tycka att domslutet var fel. Det tycker jag. Men är det nu fattat så lirar man om man matchen helt och hållet.
För att:
* Sen matchen spelades har spelare både värvats och sålts. Ska man ta hem de som var med i den avbrutna matchen och låta köpta spelare inte vara med?
* Många faktorer påverkar en match resultat. Att det stod 1-0 till Malmö när det bröts var ju frukten av en hel del grejer, Tänk om det var ösregn den kvällen och det ledde till målet. Ska vi hitta en kväll när det regnar och spela då?
* Om det stått 5-0 och varit 77:e minuten. Skulle vi lirat i 13 minuter och börjat vid 5-0?
* Om det var en skada i minut 7, alltså före målet, som drog ut på tiden fem minuter. Ska vi då spela om från minut 11 med fem minuters tillägg på första halvlek?
* Om någon blivit utvisad eller varnad i samband med målet och avbrottet. Ska han vara utvisad eller varnad även vid omspel. Om den spelaren lämnat klubben, ska någon annan vara utvisad eller varnad då?
Man kan inte återskapa förutsättningarna för en match, och alltså måste man börja om helt och hållet. Hur moraliskt fel det än är.
Sen kan förstås Djurgården vara sportsliga och göra självmål i elfte minuten. Men då blir nog den spelaren varnad!
Visst, det kan kännas orättvist att börja från 0-0 men sån är idrotten. Rättvisan i det här fallet ligger inte på planen utan utanför i juridiken. Sen kan man tycka att domslutet var fel. Det tycker jag. Men är det nu fattat så lirar man om man matchen helt och hållet.
För att:
* Sen matchen spelades har spelare både värvats och sålts. Ska man ta hem de som var med i den avbrutna matchen och låta köpta spelare inte vara med?
* Många faktorer påverkar en match resultat. Att det stod 1-0 till Malmö när det bröts var ju frukten av en hel del grejer, Tänk om det var ösregn den kvällen och det ledde till målet. Ska vi hitta en kväll när det regnar och spela då?
* Om det stått 5-0 och varit 77:e minuten. Skulle vi lirat i 13 minuter och börjat vid 5-0?
* Om det var en skada i minut 7, alltså före målet, som drog ut på tiden fem minuter. Ska vi då spela om från minut 11 med fem minuters tillägg på första halvlek?
* Om någon blivit utvisad eller varnad i samband med målet och avbrottet. Ska han vara utvisad eller varnad även vid omspel. Om den spelaren lämnat klubben, ska någon annan vara utvisad eller varnad då?
Man kan inte återskapa förutsättningarna för en match, och alltså måste man börja om helt och hållet. Hur moraliskt fel det än är.
Sen kan förstås Djurgården vara sportsliga och göra självmål i elfte minuten. Men då blir nog den spelaren varnad!
måndag 29 augusti 2011
Regler är regler
Hela idrottsvärlden var förstummad i går när Usain Bolt tjuvade bort sig ur finalen på 100 meter.
Hela friidrottsvärlden var förbryllad i dag när Dayron Robles grep tag i kinesen Liu på 110 häck och Richardson fick guldet.
Jag är både förbannad och förvånad över åsikterna om att tjuvstartsregeln ska ändras och att häckfinalen ska kutas om.
Ursäkta mig, men regler är regler och de är till för att följas.
Givetvis var det snopet för 70 000 sydkoreaner på läktaren och flera hundra tusen framför TV:n att inte Usain Bolt fick sitt VM-guld. Världens snabbaste man skulle ju jogga hem det där.
Och visst var det synd om kinesen Liu som fick en tackling eller en fasthållning och missade det guld han var på väg mot.
Men!
Kommer ni ihåg Steven Bradbury?
Australiensaren som vann OS-guld i short track efter att Apollo Ono och en bunt asiater tacklat omkull varandra och lämnat vägen fri för den största turgubben i OS-historien.
Så kan det gå. Och så ska det gå.
Ska det vara rättvist behöver vi inte ha mästerskap eller ens tävlingar. Då kan vi ge guldet till den som är etta på världsranken. Eller så kan vi kuta om loppen tills rätt gubbe har vunnit.
Hade man velat göra om tjuvregeln om Walter Dix blivit diskad?
Hade man velat springa om häckloppet om sjuan åkt på en knuff?
Ska det vara rättvist ska varje kille i så fall ha en tjuvstart på sig. Annars är det ju mygel att en vågar chansa och sen ska de andra åka ut.
Simningen klarar ju sina lopp med sin nya tjuvstartsregel. Jag hör inga protester där, inte ens om Michael Phelps ramlar i bassängen.
Längdskidåkningen har sin sprint med halva slagsmål. Det körs inte om några finaler där.
Kom aldrig och snacka med mig om rättvisa när det gäller sport. Den finns inte. Däremot finns tur, otur, domare och regler.
Och dom är till för att följas. Även om domaren dömer fel, oturen grinar dig i ansiktet och reglerna känns åt helvete.
Det är idrottens demokrati och grunden för alla tävlingar.
Stryk det, och vi har fått uppvisning i stället.
Det kallas wrestling, och det brukar vi skratta åt.
torsdag 11 augusti 2011
Skuggor faller alltid på andra
Steve Mullings torskar för dopning, och ännu en gång känner man tveksamhet inför det jamaicanska landslagets friidrottsframgångar.
Är det bara han?
Eller är det bara han som är klantig?
Ska bli intressant att följa de närmaste dagarna. Det enda man vet säkert är att ingen kommer att våga anklaga eller misstänka Bolt.
Det har sporten inte råd med.
Däremot så använder man ju givetvis rubrikord som "Bolts kompis" och liknande eftersom gemene man inte har en aning om vem Steve Mullings är. Inget konstigt i det, rubriker ska locka läsare.
Några friidrottsälskare kliver fram och ropar högt att Mullings inte har någonting att göra med Bolt, men de springer trots allt i samma landslag.
Och lagkompisar brukar trots allt snacka med varandra om väldigt mycket, eller åtminstone kunna lista ut vad som försiggår i gänget.
Är det bara han?
Eller är det bara han som är klantig?
Ska bli intressant att följa de närmaste dagarna. Det enda man vet säkert är att ingen kommer att våga anklaga eller misstänka Bolt.
Det har sporten inte råd med.
Däremot så använder man ju givetvis rubrikord som "Bolts kompis" och liknande eftersom gemene man inte har en aning om vem Steve Mullings är. Inget konstigt i det, rubriker ska locka läsare.
Några friidrottsälskare kliver fram och ropar högt att Mullings inte har någonting att göra med Bolt, men de springer trots allt i samma landslag.
Och lagkompisar brukar trots allt snacka med varandra om väldigt mycket, eller åtminstone kunna lista ut vad som försiggår i gänget.
onsdag 3 augusti 2011
Tradition väger tungt i Europa
Så slog Malmö FF ut Glasgow Rangers, och många betecknar det initialt som en skräll.
Jag vet inte det jag.
När Rangers lottades mot Malmoe tror jag det kom lite skräck i det skotska laget. Malmoe vet man vad det är. Många fans med koll vet att laget spelat Europacupfinal. Man känner till IFK Goteborg och Malmoe FF.
Lottas man mot Kalmar, AIK eller Elfsborg har man ingen aning om vad det är, och då går man ut och kör över motståndet.
Vi har sett det förr.
Årets MFF är knappast bättre än andra svenska lag som kvalat till Champions League, men man har respekten med sig.
Precis som Göteborg hade på 80- och 90-talet. Liksom Rosenborg i Norge.
Dessutom var det en fördel för Malmö att möta ett lag med känt namn likaså.
Mot Glasgow Rangers krävde ingen seger, för det är ju ett lag man vet vilket det är.
Jag vet inte det jag.
När Rangers lottades mot Malmoe tror jag det kom lite skräck i det skotska laget. Malmoe vet man vad det är. Många fans med koll vet att laget spelat Europacupfinal. Man känner till IFK Goteborg och Malmoe FF.
Lottas man mot Kalmar, AIK eller Elfsborg har man ingen aning om vad det är, och då går man ut och kör över motståndet.
Vi har sett det förr.
Årets MFF är knappast bättre än andra svenska lag som kvalat till Champions League, men man har respekten med sig.
Precis som Göteborg hade på 80- och 90-talet. Liksom Rosenborg i Norge.
Dessutom var det en fördel för Malmö att möta ett lag med känt namn likaså.
Mot Glasgow Rangers krävde ingen seger, för det är ju ett lag man vet vilket det är.
söndag 31 juli 2011
Kärleken till fotbollen?
Dagen efter den avbrutna matchen mellan Djurgården och Malmö FF skrivs det återigen spaltmeter om fotbollshuliganer, knallskott och fotbollens likkista.
Det som återigen dominerar mästertyckarnas ordmassor är konstaterandet att de som "bråkar" på fotboll inte håller på något lag. Att de inte är på arenan för kärleks skull.
Vad vet ni om det?
Går man in i diskussionen med den åsikten är man snett på det från början menar jag. Det är klart att killar och tjejer som åker 60 mil till en bortamatch älskar sitt lag.Precis som de älskar sina klack-kompisar som de delar buss med.
Man sitter inte i en klackbuss under sju timmars brölande om man inte älskar sitt lag. Att man sen begår dumheter i kärlekens namn är givetvis en annan sak.
Ja men det är ju förbjudet att kasta knallskott!
Ja, visst är det förbjudet. Det är också förbjudet för en spelare att slita av sig tröjan när han gör mål. Den regeln har vi haft i tio år säkert. Lik förbannat sliter spelare av sig kläderna. Väl medvetna om att de blir avstängda i nästa match.
Älskar inte de spelarna sitt lag?
Nja, i och för sig älskar väl knappast så många lirare sin klubb i dessa Bosman-tider. Men de älskar ofta det lag de spelar i. Men hej vad de sviker sina lagkompisar med dessa onödiga varningar.
Kasta där du står!
Knallskottdebatten har blivit lätt bisarr eftersom vi diskuterar ett fenomen som existerat i 15-20 år. Smällare på matcher existerar över hela kontinenten. Vi matas med matchbilder från Italien där det dånar bomber varenda vecka. Vi översköljs av youtube-klipp från Grekland och Turkiet där bomber och bengaler anses skapa fantastisk stämning.
För bara några år sedan gav SvFF ut en manual för allsvenskan där omslagsbilden utgjordes av ett fyrverkeriregn.
Det jag inte förstår med knallskotten är varför man måste kasta iväg dem och riskera någon annans hälsa. Om det nu bara är knallen man vill åt kan man väl dra iväg skottet mitt i sin egen kompisklunga?
Man kanske måste ha stått där själv?
Det kanske mest intressanta med den debatt som pågår nu är att de som gapar högst eller skriver med fetast bokstäver är de som med bestämdhet hävdar att de inte håller på något lag.
De som så att säga bara älskar fotbollen.
Det rör sig ofta om män och kvinnor som aldrig sett en klack från annan position än pressläktaren. Som inte stått inne i det inferno som kan råda där. Och som inte därmed inte förstår vilken effekt det kan ha på en 14-årig grabb eller tjej.
Adrenalinet rusar, man är någon. Man vill synas, man vill påverka.
Då dras det där knallskottet iväg, och aldrig i helvete att den som kastar just då tänker:
Höhö, nu kommer jag att få den här matchen stoppad!
Regler är regler.
Och de är till för att följas. Och är det förbjudet med knallskott så är det. Det behöver vi inte diskutera. Däremot kanske man någonstans kunde ta ned diskussionen till det rimligas nivå.
Är det rätt att avbryta matcher för något som varit tillåtet under 20 år förut?
Är det rimligt att tonåriga klack-personer ska komma ihåg att det som hyllas i Italien är tvärförbjudet i Sverige?
Är det våld att dra av en smällare?
Statistik bevisar allt
Det är ju knappast så att våldet inom den svenska fotbollen ökat de senaste åren. Snarare tvärtom.
Däremot har allt fler saker blivit förbjudna, och då utdöms också fler straff. Därmed kan man med statistik hävda att våldet ökar.
De gråtande barnen
Och när inget annat biter drar man till slut fram de gråtande barnen. De barn som grät utanför Söderstadion för att de i början av 2000-talet inte fick biljetter för att det var utsålt.
Samma barn, fast äldre, används idag som argument för att man inte vågar gå på fotboll på grund av våldet.
Fast det är lugnare idag än på åratal på fotbollen. Även om det tänds en eller annan bengal och dånar ett eller annat knallskott.
Man törs gå på fotboll 2011, och man ska följa reglerna.
Men man ska också ha balans i debatten!
Det som återigen dominerar mästertyckarnas ordmassor är konstaterandet att de som "bråkar" på fotboll inte håller på något lag. Att de inte är på arenan för kärleks skull.
Vad vet ni om det?
Går man in i diskussionen med den åsikten är man snett på det från början menar jag. Det är klart att killar och tjejer som åker 60 mil till en bortamatch älskar sitt lag.Precis som de älskar sina klack-kompisar som de delar buss med.
Man sitter inte i en klackbuss under sju timmars brölande om man inte älskar sitt lag. Att man sen begår dumheter i kärlekens namn är givetvis en annan sak.
Ja men det är ju förbjudet att kasta knallskott!
Ja, visst är det förbjudet. Det är också förbjudet för en spelare att slita av sig tröjan när han gör mål. Den regeln har vi haft i tio år säkert. Lik förbannat sliter spelare av sig kläderna. Väl medvetna om att de blir avstängda i nästa match.
Älskar inte de spelarna sitt lag?
Nja, i och för sig älskar väl knappast så många lirare sin klubb i dessa Bosman-tider. Men de älskar ofta det lag de spelar i. Men hej vad de sviker sina lagkompisar med dessa onödiga varningar.
Kasta där du står!
Knallskottdebatten har blivit lätt bisarr eftersom vi diskuterar ett fenomen som existerat i 15-20 år. Smällare på matcher existerar över hela kontinenten. Vi matas med matchbilder från Italien där det dånar bomber varenda vecka. Vi översköljs av youtube-klipp från Grekland och Turkiet där bomber och bengaler anses skapa fantastisk stämning.
För bara några år sedan gav SvFF ut en manual för allsvenskan där omslagsbilden utgjordes av ett fyrverkeriregn.
Det jag inte förstår med knallskotten är varför man måste kasta iväg dem och riskera någon annans hälsa. Om det nu bara är knallen man vill åt kan man väl dra iväg skottet mitt i sin egen kompisklunga?
Man kanske måste ha stått där själv?
Det kanske mest intressanta med den debatt som pågår nu är att de som gapar högst eller skriver med fetast bokstäver är de som med bestämdhet hävdar att de inte håller på något lag.
De som så att säga bara älskar fotbollen.
Det rör sig ofta om män och kvinnor som aldrig sett en klack från annan position än pressläktaren. Som inte stått inne i det inferno som kan råda där. Och som inte därmed inte förstår vilken effekt det kan ha på en 14-årig grabb eller tjej.
Adrenalinet rusar, man är någon. Man vill synas, man vill påverka.
Då dras det där knallskottet iväg, och aldrig i helvete att den som kastar just då tänker:
Höhö, nu kommer jag att få den här matchen stoppad!
Regler är regler.
Och de är till för att följas. Och är det förbjudet med knallskott så är det. Det behöver vi inte diskutera. Däremot kanske man någonstans kunde ta ned diskussionen till det rimligas nivå.
Är det rätt att avbryta matcher för något som varit tillåtet under 20 år förut?
Är det rimligt att tonåriga klack-personer ska komma ihåg att det som hyllas i Italien är tvärförbjudet i Sverige?
Är det våld att dra av en smällare?
Statistik bevisar allt
Det är ju knappast så att våldet inom den svenska fotbollen ökat de senaste åren. Snarare tvärtom.
Däremot har allt fler saker blivit förbjudna, och då utdöms också fler straff. Därmed kan man med statistik hävda att våldet ökar.
De gråtande barnen
Och när inget annat biter drar man till slut fram de gråtande barnen. De barn som grät utanför Söderstadion för att de i början av 2000-talet inte fick biljetter för att det var utsålt.
Samma barn, fast äldre, används idag som argument för att man inte vågar gå på fotboll på grund av våldet.
Fast det är lugnare idag än på åratal på fotbollen. Även om det tänds en eller annan bengal och dånar ett eller annat knallskott.
Man törs gå på fotboll 2011, och man ska följa reglerna.
Men man ska också ha balans i debatten!
lördag 14 maj 2011
Förbundet på farlig väg
Igår eftermiddag, lite i skymundan från den stora debatten, tog SvFF det märkliga beslutet att man tillfälligt häver varningarna på Abgar Barsom och Kenny Pavey. Dessa två fick varsitt gult kort i den match som senare både avbröts och bröts.
Nu skulle båda spelarna varit avstängda i den här omgången eftersom de ät uppe i tre gula var.
AIK överklagade till förbundet och hävdade att det inte fanns något definitivt fastställt resultat i den aktuella matchen.
Märkligt nog tog då SvFF beslutet att varningarna alltså hävs i avvaktan på vad besvärsnämnden kommer fram till.
Undrar om förbundet inser vad man gjort här.
Först ska det sägas att jag tycker AIK gjorde rätt. Jag är en man som gillar när man försöker utnyttja teknikaliteter och kryphål. Några terminer på juristlinjen har gjort mig skadad i det fallet.
Här skulle dock självklart förbundet ha gett avslag. Precis som att man lät avstängningen på Bangura gälla, för utvisningen.
Från och med nu är det fritt fram för alla lag att överklaga alla matcher. På vilka grunder som helst. Man kan klaga på arrangemanget, på domslut, på ej kvalificerade motståndarspelare. Ja precis vad som helst.
Förbundet MÅSTE då utreda och i väntan på utredningen ska eventuella varnade spelare inte vara avstängade.
Säg att Malmö får en varning på Daniel Andersson i näst sista matchen och han skulle vara avstängd i en seriefinal. Självklart kan då MFF överklaga resultatet i matchen där han fick varningen. De vore rent av dumma om de inte gjorde det.
I skrivande stund har jag inte koll på vad det kostar att överklaga en match, men jag tror inte den administrativa summan är speciellt hög. Och definitivt inte högre än att det skulle vara motiverat att ta den. Ställ en avgift på kanske 10 000 kronor mot att få använda din nyckelspelare i en avgörande fight.
Prejudikat är svåra saker. Tyvärr brukar heller inte förbundet ha riktig koll på vad de själva prejudicerar.
Men i det här fallet är det klockrent att man kommer att kunna använda beslutet i framtiden.
Det var nog inte riktigt meningen!
Nu skulle båda spelarna varit avstängda i den här omgången eftersom de ät uppe i tre gula var.
AIK överklagade till förbundet och hävdade att det inte fanns något definitivt fastställt resultat i den aktuella matchen.
Märkligt nog tog då SvFF beslutet att varningarna alltså hävs i avvaktan på vad besvärsnämnden kommer fram till.
Undrar om förbundet inser vad man gjort här.
Först ska det sägas att jag tycker AIK gjorde rätt. Jag är en man som gillar när man försöker utnyttja teknikaliteter och kryphål. Några terminer på juristlinjen har gjort mig skadad i det fallet.
Här skulle dock självklart förbundet ha gett avslag. Precis som att man lät avstängningen på Bangura gälla, för utvisningen.
Från och med nu är det fritt fram för alla lag att överklaga alla matcher. På vilka grunder som helst. Man kan klaga på arrangemanget, på domslut, på ej kvalificerade motståndarspelare. Ja precis vad som helst.
Förbundet MÅSTE då utreda och i väntan på utredningen ska eventuella varnade spelare inte vara avstängade.
Säg att Malmö får en varning på Daniel Andersson i näst sista matchen och han skulle vara avstängd i en seriefinal. Självklart kan då MFF överklaga resultatet i matchen där han fick varningen. De vore rent av dumma om de inte gjorde det.
I skrivande stund har jag inte koll på vad det kostar att överklaga en match, men jag tror inte den administrativa summan är speciellt hög. Och definitivt inte högre än att det skulle vara motiverat att ta den. Ställ en avgift på kanske 10 000 kronor mot att få använda din nyckelspelare i en avgörande fight.
Prejudikat är svåra saker. Tyvärr brukar heller inte förbundet ha riktig koll på vad de själva prejudicerar.
Men i det här fallet är det klockrent att man kommer att kunna använda beslutet i framtiden.
Det var nog inte riktigt meningen!
tisdag 19 april 2011
Stoppa hetsjakten på spelare
Under morgonen kommer det nyheter från Uefa att Andres Iniesta riskerar att missa Barcelonas CL-semifinal mot Real Madrid. Detta efter att någon förvirrad Uefa-delegat fått för sig att Iniesta stått för nära bollen vid en frispark i kvarten mot Donetsk.
Det kanske spanjoren gjorde. och då gjorde ju domaren rätt som bestraffade med ett gult kort.
Men återigen dyker det upp konstiga moraliska regler från förbundshåll om att någon ska bestraffas. För någon vecka sedan var det Wayne Rooney.
Att ta en avsiktlig varning tillhör spelets regler. Jag tycker att det är smart. Det står ju dessutom domaren fritt att faktiskt visa rött kort om han tycker tilltaget är så grovt att det bör bestraffas.
Det olyckliga är den snart 30 år gamla regeln om ackumulerade varningar. Att man kan straffas framåt. Okej för röda kort och att man ska kunna bli avstängd. Men hopsamlade varningar gör det bara svårt och dumt.
Uefa och för all del SvFF bråkar ibland om att en klubb alltid måste spela med bästa laget i varje match. Och då glömmer man att man egentligen befinner sig i en pågående tävling. Som i Allsvenskan sträcker sig över 30 omgångar.
Då kan man inte tvinga någon att inte låta spelare vila, eller vara avstängda. Om ett lag i en bottenstrid väljer att spela med 11 juniorer i matchen mot ligaledaren för att ha alla ordinarie spelare i form till nästa viktiga match mot bottenkollegan, då är det helt okej. Fotboll går ut på att vinna en serie eller en tävling, inte varje match.
Ingen tvingar ju en 10 000-meterslöpare att spurta från start eller att göra max varvtider under hela loppet.
Därför är det inte okej att stänga av Andres Iniesta. Han använde sig bara av spelets regler. Duger inte do får Uefa skriva om dem först.
Det kanske spanjoren gjorde. och då gjorde ju domaren rätt som bestraffade med ett gult kort.
Men återigen dyker det upp konstiga moraliska regler från förbundshåll om att någon ska bestraffas. För någon vecka sedan var det Wayne Rooney.
Att ta en avsiktlig varning tillhör spelets regler. Jag tycker att det är smart. Det står ju dessutom domaren fritt att faktiskt visa rött kort om han tycker tilltaget är så grovt att det bör bestraffas.
Det olyckliga är den snart 30 år gamla regeln om ackumulerade varningar. Att man kan straffas framåt. Okej för röda kort och att man ska kunna bli avstängd. Men hopsamlade varningar gör det bara svårt och dumt.
Uefa och för all del SvFF bråkar ibland om att en klubb alltid måste spela med bästa laget i varje match. Och då glömmer man att man egentligen befinner sig i en pågående tävling. Som i Allsvenskan sträcker sig över 30 omgångar.
Då kan man inte tvinga någon att inte låta spelare vila, eller vara avstängda. Om ett lag i en bottenstrid väljer att spela med 11 juniorer i matchen mot ligaledaren för att ha alla ordinarie spelare i form till nästa viktiga match mot bottenkollegan, då är det helt okej. Fotboll går ut på att vinna en serie eller en tävling, inte varje match.
Ingen tvingar ju en 10 000-meterslöpare att spurta från start eller att göra max varvtider under hela loppet.
Därför är det inte okej att stänga av Andres Iniesta. Han använde sig bara av spelets regler. Duger inte do får Uefa skriva om dem först.
söndag 17 april 2011
Vad gör oss till spanjorer, skottar och italienare?
För många år sedan fanns det ett fotbollsprogram på TV som hette Uno, Kryss, Due. Så där lite lagom ordvitsigt. Eller ordvitsigt, det var svenskitalienska och inte mer mer det.
Det var under en tid när internationell fotboll inte syntes så ofta i TV. Visserligen inte under den era då fotboll från utlandet var synonymt med Janne Lorentzons fem minuter i långa Sportnytt på torsdagar, men ändå.
Det var lite si och så med uttalen av namnen på spelarna, och till och med på lagen ibland. Tommy Engstrand kallade Lothar Matthäus för "Matthåjs" och Cagliari fick bli Kaggliari hos de flesta. Nu kan man i och för sig fortfarande få höra just Kaggliari i både radion och TV. Och vissa envisas fortfarande med att berätta om Njokästel och Schalke Noll Fyra.
Men annars har snobbismen gjort sitt intåg i det svenska fotbollsfolkhemmet. Nuförtiden pratar man inte längre om matchen Barcelona - Real Madrid, utan alla diskuterar var de ska se El Clasico.
Ursäkta mig, men när blev El Clasico ett klassiskt möte för oss svenskar?
Samma med Celtic mot Glasgow Rangers. Det som alla kallar Old Firm. Och pratar om Celtic vs Rangers. Vi med lite historia vet att i Sverige säger man hela namnet. Glasgow Rangers. Samma spöke har börjat dyka upp runt Manchester United. Allt fler envisas med att säga "United leder ligan".
United?
Det finns en jäkla massa klubbar som heter United. Vi säger ju inte att FF leder Allsvenskan.
El Clasico förresten. Självklart går det inte att säga att det nu spelas fyra El Clasico på tre veckor. El Clasico är ett ligamöte mellan Spaniens två stora. Det har inget med cupmatcher i ett missfoster som Champions League att göra.
Jämför med cupderbyn i Sverige där AIK - Djurgården i Allsvenskan kunnat dra 30 000 åskådare medan samma möte i cupen kanske lockar 14 000.
Jag tycker dte blir väldigt fånigt när vi svenskar snackar om El Clasico, Scudetton, Old Firm och andra utländska termer. Inte för att Sverige skulle vara finare eller bättre, utan för att vi vet så lite vad de olika sakerna står för.
För en skotte i Glasgow betyder givetvis Old Firm någonting. Han har mamma, pappa eller farfar som såg matcher på 50-talet. Här har vi sett såna derbyn de senaste 15 åren. Det ger oss inte rätt att prata om Old Firm i såna ordalag. Inte om El Clasico heller.
Vi ska nöja oss med att veta att Juventus kallades för den gamla damen. Men om vi börjar yra om att "La vecchia signora" leder Serie A är vi snett ute. Här ska vi säga Italienska ligan fortfarande.
Annars rör vi oss för snabbt mot amerikanska plastmarker där vi uppfostrats med "Super Bowl" och "Hart Trophy". Och snart ska även den svenska fotbollen börja hitta på krystade namn på derbyn mellan IFK Göteborg och Gais eller Helsingborg och Malmö. Det kommer inte att räcka med göteborgsderby eller skånederby.
Jag tycker vi kan koncentrera oss på att uttala namn och lag rätt. Så kan vi se Old Firm om sisådär 30 år. Det vore lagom.
Det var under en tid när internationell fotboll inte syntes så ofta i TV. Visserligen inte under den era då fotboll från utlandet var synonymt med Janne Lorentzons fem minuter i långa Sportnytt på torsdagar, men ändå.
Det var lite si och så med uttalen av namnen på spelarna, och till och med på lagen ibland. Tommy Engstrand kallade Lothar Matthäus för "Matthåjs" och Cagliari fick bli Kaggliari hos de flesta. Nu kan man i och för sig fortfarande få höra just Kaggliari i både radion och TV. Och vissa envisas fortfarande med att berätta om Njokästel och Schalke Noll Fyra.
Men annars har snobbismen gjort sitt intåg i det svenska fotbollsfolkhemmet. Nuförtiden pratar man inte längre om matchen Barcelona - Real Madrid, utan alla diskuterar var de ska se El Clasico.
Ursäkta mig, men när blev El Clasico ett klassiskt möte för oss svenskar?
Samma med Celtic mot Glasgow Rangers. Det som alla kallar Old Firm. Och pratar om Celtic vs Rangers. Vi med lite historia vet att i Sverige säger man hela namnet. Glasgow Rangers. Samma spöke har börjat dyka upp runt Manchester United. Allt fler envisas med att säga "United leder ligan".
United?
Det finns en jäkla massa klubbar som heter United. Vi säger ju inte att FF leder Allsvenskan.
El Clasico förresten. Självklart går det inte att säga att det nu spelas fyra El Clasico på tre veckor. El Clasico är ett ligamöte mellan Spaniens två stora. Det har inget med cupmatcher i ett missfoster som Champions League att göra.
Jämför med cupderbyn i Sverige där AIK - Djurgården i Allsvenskan kunnat dra 30 000 åskådare medan samma möte i cupen kanske lockar 14 000.
Jag tycker dte blir väldigt fånigt när vi svenskar snackar om El Clasico, Scudetton, Old Firm och andra utländska termer. Inte för att Sverige skulle vara finare eller bättre, utan för att vi vet så lite vad de olika sakerna står för.
För en skotte i Glasgow betyder givetvis Old Firm någonting. Han har mamma, pappa eller farfar som såg matcher på 50-talet. Här har vi sett såna derbyn de senaste 15 åren. Det ger oss inte rätt att prata om Old Firm i såna ordalag. Inte om El Clasico heller.
Vi ska nöja oss med att veta att Juventus kallades för den gamla damen. Men om vi börjar yra om att "La vecchia signora" leder Serie A är vi snett ute. Här ska vi säga Italienska ligan fortfarande.
Annars rör vi oss för snabbt mot amerikanska plastmarker där vi uppfostrats med "Super Bowl" och "Hart Trophy". Och snart ska även den svenska fotbollen börja hitta på krystade namn på derbyn mellan IFK Göteborg och Gais eller Helsingborg och Malmö. Det kommer inte att räcka med göteborgsderby eller skånederby.
Jag tycker vi kan koncentrera oss på att uttala namn och lag rätt. Så kan vi se Old Firm om sisådär 30 år. Det vore lagom.
lördag 16 april 2011
Dåliga domare dödar!
Andreas Ekberg. Hört talas om honom? Var inte orolig, för efter idag kommer du att känna igen namnet.
Ekberg valde nämligen obegripligt nog att efter 12 minuters spel visa ut Halmstads Joe Sise i matchen mot Gais. Ett beslut som han var ensam om att tycka var riktigt på Örjans Vall.
Eller inte helt ensam. Hans två assisterande tyckte nog också att det var rätt. Och hemma i någon soffa i Jönköping nickar också Bosse Karlsson instämmande.
Allsvenskan 2011 har börjat oroväckande, kanske inte så skrämmande som jag fruktade, men definitivt oroväckande.
Innan serien kom det ut riktlinjer till domarkåren att de skulle visa de röda korten oftare. Att tränare, publik och fotbollskännare är överens om att röda kort ofta dödar spelet bryr sig domarkollektivet inte om. De vill visa sina kort och känna sig betydelsefulla. Ungefär som när poliser står med fart-kamera.
Det ger bra avtryck i statistiken. Ett rött kort betyder att du är aktiv som domare och då får du fler chanser i Allsvenskan. Att du sen blir väldigt ifrågasatt när du kommer utomlands är en helt annan sak, det betyder inte så mycket. För då får du ändå en massa stöd från Bosse Karlsson.
Joe Sise bjöd på en halvful tackling som inte träffade Eric Bassombeng. Kanske var det gult kort, men man kunde också ha friat.
Domare Ekberg väljer alltså att dra upp det röda kortet.
Och så dog en allsvensk match redan innan den hade hunnit börja.
Så undrar folk varför det blir mindre publik på matcherna.
Ekberg valde nämligen obegripligt nog att efter 12 minuters spel visa ut Halmstads Joe Sise i matchen mot Gais. Ett beslut som han var ensam om att tycka var riktigt på Örjans Vall.
Eller inte helt ensam. Hans två assisterande tyckte nog också att det var rätt. Och hemma i någon soffa i Jönköping nickar också Bosse Karlsson instämmande.
Allsvenskan 2011 har börjat oroväckande, kanske inte så skrämmande som jag fruktade, men definitivt oroväckande.
Innan serien kom det ut riktlinjer till domarkåren att de skulle visa de röda korten oftare. Att tränare, publik och fotbollskännare är överens om att röda kort ofta dödar spelet bryr sig domarkollektivet inte om. De vill visa sina kort och känna sig betydelsefulla. Ungefär som när poliser står med fart-kamera.
Det ger bra avtryck i statistiken. Ett rött kort betyder att du är aktiv som domare och då får du fler chanser i Allsvenskan. Att du sen blir väldigt ifrågasatt när du kommer utomlands är en helt annan sak, det betyder inte så mycket. För då får du ändå en massa stöd från Bosse Karlsson.
Joe Sise bjöd på en halvful tackling som inte träffade Eric Bassombeng. Kanske var det gult kort, men man kunde också ha friat.
Domare Ekberg väljer alltså att dra upp det röda kortet.
Och så dog en allsvensk match redan innan den hade hunnit börja.
Så undrar folk varför det blir mindre publik på matcherna.
måndag 11 april 2011
Vill man inte ha publik?
Svensk idrott i allmänhet, och fotboll i synnerhet, befinner sig i en publik-kris för tillfället. Det syntes på Råsunda igår där bara dryga 11 000 hade samlats för att se AIK:s hemmapremiär. Nu kanske inte Mjällby är det lag som drar mest åskådare, och dessutom hade ju Gnaget egentligen premiärspelat redan eftersom match 1 var ett derby mot Djurgården.
För Djurgårdens damer var siffran betydligt värre, inte ens 300 personer hade kommit till Kristineberg för att se Dif möta Jitex.
Den mest glädjande siffran hämtas från Kanalplan där runt 900 personer såg Hammarbys damer få stryk av Umeå.
Det märkliga med de här tre matcherna är att de spelades på samma tid i Stockholms-området, och jag förstår ärligt inte ett smack av hur inblandade personer tänker.
På herrsidan hade det aldrig kunnat hända eftersom polisen hade satt stopp för det av säkerhetsskäl. Här borde ansvariga kassörer i damlagen ha vrålat: STOPP!
För ett damlag i Allsvenskan är varenda krona enormt viktig. För all del i herrarnas serie också, men där känns det ändå som att en enda åskådares biljett inte är avgörande. Men för ett damlag betyder den där hundringen ännu en matlåda säkrad för nästa bussresa.
Då ska man självklart inte lira seriematcher samtidigt på bara några kilometers avstånd. Det finns faktiskt folk som kan tänka sig att spontangå på fotboll en söndag i bra väder.
Jag tillhör själv de personer som gärna ramlar in på en midre arena och ser 90 minuter fotboll eller 60 minuter innebandy. Sen gör det inte så förtvivlat mycket vilka som lirar. Det är avkopplande och underhållande att se på sport.
Säg att det i alla fall var 150 såna åskådare på Kanalplan igår som betalade en hundring sammanlagt i form av biljett och korv/kaffe.
Det är 15 000 spänn.
Av dessa åskådare hade kanske 50 gärna sett en match till på annan tid. 5 000 spänn alltså, Som Djurgården tackar nej till genom att spela på samma tid som Hammarby. Och AIK:s herrar.
Bland folket på Råsunda fanns kanske 50-100 till som kunnat tänka sig en dammatch som uppvärmning.
Jag hoppas att det här var en engångsföreteelse, eller så vill jag ha en riktigt bra förklaring.
För Djurgårdens damer var siffran betydligt värre, inte ens 300 personer hade kommit till Kristineberg för att se Dif möta Jitex.
Den mest glädjande siffran hämtas från Kanalplan där runt 900 personer såg Hammarbys damer få stryk av Umeå.
Det märkliga med de här tre matcherna är att de spelades på samma tid i Stockholms-området, och jag förstår ärligt inte ett smack av hur inblandade personer tänker.
På herrsidan hade det aldrig kunnat hända eftersom polisen hade satt stopp för det av säkerhetsskäl. Här borde ansvariga kassörer i damlagen ha vrålat: STOPP!
För ett damlag i Allsvenskan är varenda krona enormt viktig. För all del i herrarnas serie också, men där känns det ändå som att en enda åskådares biljett inte är avgörande. Men för ett damlag betyder den där hundringen ännu en matlåda säkrad för nästa bussresa.
Då ska man självklart inte lira seriematcher samtidigt på bara några kilometers avstånd. Det finns faktiskt folk som kan tänka sig att spontangå på fotboll en söndag i bra väder.
Jag tillhör själv de personer som gärna ramlar in på en midre arena och ser 90 minuter fotboll eller 60 minuter innebandy. Sen gör det inte så förtvivlat mycket vilka som lirar. Det är avkopplande och underhållande att se på sport.
Säg att det i alla fall var 150 såna åskådare på Kanalplan igår som betalade en hundring sammanlagt i form av biljett och korv/kaffe.
Det är 15 000 spänn.
Av dessa åskådare hade kanske 50 gärna sett en match till på annan tid. 5 000 spänn alltså, Som Djurgården tackar nej till genom att spela på samma tid som Hammarby. Och AIK:s herrar.
Bland folket på Råsunda fanns kanske 50-100 till som kunnat tänka sig en dammatch som uppvärmning.
Jag hoppas att det här var en engångsföreteelse, eller så vill jag ha en riktigt bra förklaring.
måndag 4 april 2011
Det var Boorken som la grunden
Om bara några veckor börjar ännu ett hockey-VM, turneringen som numer mest är en ölfest för mellan- och nordeuropeiska turister. I år ska den visst sändas i TV3.
Jag har ett komplicerat förhållande till ishockey. Självklart är det kul att ramla in på en match då och då. Och under vintern har jag haft förmånen att referera en helt bunt med matcher i SR Webb.
Men hockey berör mig inte. Det är för mycket snack runt hockey.
Så har det dock inte alltid varit.
På 70- och 80-talet var man grymt intresserad och VM och Canada Cup var en stor fest.
Sandströms mål mot Sovjet 1987 dök upp i Mästarnas Mästare igår, och då slog det mig ännu en gång. Tänk vad svensk hockey har mycket att tacka Leif Boork för.
Boork var en ung och lovande coach när han slog igenom med Hammarby. Gick sedan under omdiskuterade former till Djurgården dit han plockade med sig stjärnorna från Bajen.
Så blev det landslaget för Boork!
Det som är intressant med Leif Boork är att i väldigt många fall har lag som han verkat i nått stora framgångar bara något år efter att han lämnat.
Om det är huggormar eller andra idéer vet jag inte. Men några frön verkar han så.
För Tre Kronors del var det ju så att Leif Boork kastade om mycket. Plötsligt kom en tränare med helt nya idéer som faktiskt coachade laget och inte bara verkade nöjd för att få vara med. Populismen visade inget tålamod och efter ett misslyckat VM fick han sparken.
Men hans idéer levde kvar och decenniet som kom blev det bästa i svensk landslagshistoria.
Jag gillar Boork, och tycker han ska ha väldigt mycket cred.
Jag har ett komplicerat förhållande till ishockey. Självklart är det kul att ramla in på en match då och då. Och under vintern har jag haft förmånen att referera en helt bunt med matcher i SR Webb.
Men hockey berör mig inte. Det är för mycket snack runt hockey.
Så har det dock inte alltid varit.
På 70- och 80-talet var man grymt intresserad och VM och Canada Cup var en stor fest.
Sandströms mål mot Sovjet 1987 dök upp i Mästarnas Mästare igår, och då slog det mig ännu en gång. Tänk vad svensk hockey har mycket att tacka Leif Boork för.
Boork var en ung och lovande coach när han slog igenom med Hammarby. Gick sedan under omdiskuterade former till Djurgården dit han plockade med sig stjärnorna från Bajen.
Så blev det landslaget för Boork!
Det som är intressant med Leif Boork är att i väldigt många fall har lag som han verkat i nått stora framgångar bara något år efter att han lämnat.
Om det är huggormar eller andra idéer vet jag inte. Men några frön verkar han så.
För Tre Kronors del var det ju så att Leif Boork kastade om mycket. Plötsligt kom en tränare med helt nya idéer som faktiskt coachade laget och inte bara verkade nöjd för att få vara med. Populismen visade inget tålamod och efter ett misslyckat VM fick han sparken.
Men hans idéer levde kvar och decenniet som kom blev det bästa i svensk landslagshistoria.
Jag gillar Boork, och tycker han ska ha väldigt mycket cred.
söndag 27 mars 2011
Klart det inte var med avsikt
I snart 24 timmar har det nu gapats om att det skulle varit utvisning för Skellefteå innan det avgörande målet igår. I den där situationen där benen far upp i luften på Styrman och SAIK får öppet mål.
Ursäkta mig, men tror ni verkligen att Skellefteåspelaren kan vara så inihelvete slug att han fixar till den där trippingen med avsikt, med stor risk för att bli utvisad för interference i sudden death.
Det är inte så märkligt att domarna missar den situationen, för när spelarna ramlar sådär är ju domarteamet förmodligen mest övetygade om att det är Styrman som brottar ner SAIK-spelaren, och man vill inte blåsa utvisning i sudden. Att SAIK-spelaren skulle vara skyldig är inte den första rektionen.
Så spar på gnället den här gången och använd logiken.
Ursäkta mig, men tror ni verkligen att Skellefteåspelaren kan vara så inihelvete slug att han fixar till den där trippingen med avsikt, med stor risk för att bli utvisad för interference i sudden death.
Det är inte så märkligt att domarna missar den situationen, för när spelarna ramlar sådär är ju domarteamet förmodligen mest övetygade om att det är Styrman som brottar ner SAIK-spelaren, och man vill inte blåsa utvisning i sudden. Att SAIK-spelaren skulle vara skyldig är inte den första rektionen.
Så spar på gnället den här gången och använd logiken.
söndag 20 mars 2011
Sport avgörs inte bara på planen
Inför den sjunde och avgörande semifinalen mellan Luleå och Djurgården börjar det plötsligt rasa in anmälningar till disciplinnämnden för att lagen vill får motståndare avstängda.
Och lika säkert om att det sägs amen i kyrkan just vid den här tidpunkten börjar landets sportjournalister skriva krönikor om att "det ska avgöras på isen".
Löjligt, säger jag.
Det finns nästan inte tröttare klyscha än att man ska låta spelarna göra upp, eller att det just ska avgöras på planen eller isen.
Eller löjligt. Åsikten är helt okej om man inte nästa dag skriker om målkameror och elitlicenser.
Antingen har man ett regelverk eller också inte. Och finns det ett regelverk som säger att man kan anmäla folk till disciplinnämnden så är det givetvis fullständigt okej att göra det.
Att säga att det ska avgöras på isen blir lika fel som när domarna slutar döma i en tredje period för att spelarna ska få göra upp. En inställning som precis som vanligt bara gynnar den osportslige fuskaren.
Jag tycker snarare att det här stor humor och rätt så stor professionalitet när man försöker utamana regelverket.
Minns någon att Tre Kronor vann ett VM-guld 1987 efter att ärendet Sikora varit uppe i civil domstol mitt under pågående slutspel?
I bandy dopade sig Edsbyn ekonomiskt under flera år och plockade hem flera SM-guld. Spelet avgjordes inte bara på isen eftersom Edsbyn faktiskt fuskade sett till alla regler. Hade det varit fel av ett motståndarlag att anmäla det under pågående slutspel? Var det rätt att ett lag som byggde på brottslig verksamhet var bäst i Sverige?
2011 kan man inte längre hävda att spelet ska avgöras på isen!
Teknikaliteter hör spelet till.
Och lika säkert om att det sägs amen i kyrkan just vid den här tidpunkten börjar landets sportjournalister skriva krönikor om att "det ska avgöras på isen".
Löjligt, säger jag.
Det finns nästan inte tröttare klyscha än att man ska låta spelarna göra upp, eller att det just ska avgöras på planen eller isen.
Eller löjligt. Åsikten är helt okej om man inte nästa dag skriker om målkameror och elitlicenser.
Antingen har man ett regelverk eller också inte. Och finns det ett regelverk som säger att man kan anmäla folk till disciplinnämnden så är det givetvis fullständigt okej att göra det.
Att säga att det ska avgöras på isen blir lika fel som när domarna slutar döma i en tredje period för att spelarna ska få göra upp. En inställning som precis som vanligt bara gynnar den osportslige fuskaren.
Jag tycker snarare att det här stor humor och rätt så stor professionalitet när man försöker utamana regelverket.
Minns någon att Tre Kronor vann ett VM-guld 1987 efter att ärendet Sikora varit uppe i civil domstol mitt under pågående slutspel?
I bandy dopade sig Edsbyn ekonomiskt under flera år och plockade hem flera SM-guld. Spelet avgjordes inte bara på isen eftersom Edsbyn faktiskt fuskade sett till alla regler. Hade det varit fel av ett motståndarlag att anmäla det under pågående slutspel? Var det rätt att ett lag som byggde på brottslig verksamhet var bäst i Sverige?
2011 kan man inte längre hävda att spelet ska avgöras på isen!
Teknikaliteter hör spelet till.
tisdag 1 mars 2011
Bäst när det gäller!
Ännu ett svenskt fiasko i Holmenkollen och de svenska tittarna sitter som fågelholkar och undrar vad som egentligen hände.
Vi som varit med i några år är dock inte speciellt förvånade. Det ser nämligen ut ungefär som det brukar.
Det som hände i Vancouver var ett lyckligt undantag i den svenska nutidshistorien vad gäller längdåkning.
För ska vi vara ärliga har vi inte haft en svensk världsåkare sedan Torgny Mogren la av i mitten av 90-talet. Och han var egentligen ingen superåkare heller. Det är faktiskt tomt på sådana sen Svan och Wassberg.
2011 vinner en kille som Daniel Richardsson det kanske mest onödiga loppet på en hel säsong, det som körs dagarna innan VM. Loppet där de flesta vilar, testar eller avstår.
2011 tar Sverige medalj i sprint. En gren som i övriga världen har samma dignitet som lagtävlingen i alpina VM eller mixedstafetten i skidskytte.
Så haussas de stackars svenska åkarna av medier och förståsigpåare, så tlll den milda grad att allt annat än två tre man på pallen framstår som en mega-sensation. Allt medan finnar, norrmän, ryssar och andra vet att vara bäst när det gäller.
Vi kan kalla det Lex Magdalena eller använda något annat namn på fenomenet.
Det räcker egentligen med att konstatera att svenskar och övriga världen värderar framgång olika.
I de allra flesta länder kommer mästerskapen först!
Vi som varit med i några år är dock inte speciellt förvånade. Det ser nämligen ut ungefär som det brukar.
Det som hände i Vancouver var ett lyckligt undantag i den svenska nutidshistorien vad gäller längdåkning.
För ska vi vara ärliga har vi inte haft en svensk världsåkare sedan Torgny Mogren la av i mitten av 90-talet. Och han var egentligen ingen superåkare heller. Det är faktiskt tomt på sådana sen Svan och Wassberg.
2011 vinner en kille som Daniel Richardsson det kanske mest onödiga loppet på en hel säsong, det som körs dagarna innan VM. Loppet där de flesta vilar, testar eller avstår.
2011 tar Sverige medalj i sprint. En gren som i övriga världen har samma dignitet som lagtävlingen i alpina VM eller mixedstafetten i skidskytte.
Så haussas de stackars svenska åkarna av medier och förståsigpåare, så tlll den milda grad att allt annat än två tre man på pallen framstår som en mega-sensation. Allt medan finnar, norrmän, ryssar och andra vet att vara bäst när det gäller.
Vi kan kalla det Lex Magdalena eller använda något annat namn på fenomenet.
Det räcker egentligen med att konstatera att svenskar och övriga världen värderar framgång olika.
I de allra flesta länder kommer mästerskapen först!
Är bara visst fusk farligt?
Nu är skid-VM igång i Holmenkollen och Marit Björgen gör renare hus än Johan Mühlegg skulle ha lyckats med om han hade fått fortsätta köra hela OS i Salt Lake City.
Björgen visar upp en lika omänsklig överlägsenhet som en gång Jarmila Kratochvilova på 800 meter eller Flo-Jo på 100 meter. Men viskas det ens om att Björgen kanske inte har 100% rent mjöl i påsen blir ångesten närmast total hos reportrarna. Alla, ja nästan alla, skyndar sig att skriva och säga att den astma-medicin som Björgen har dispens för inte gör henne till en bättre skidåkare.
"Hon får bara möjlighet att tävla på samma villkor som alla andra"!
Björgen satt för en tid sedan hos Jonas Karlsson i SVT och berättade vilken medicin hon tar. Och därmed lät sig alla nöjas.
Hade vi gjort samma sak om Johan Mühlegg berättat att han tar en viss sorts medicin? Kratochvilova?
Nöjde vi oss med att Caster Semenya sa att hon är tjej?
Att Rivaldo menade att han fick bollen i ansiktet?
Nej!
Vi anklagar fotbollsspelare för att vara fuskare och filmare. Vi skriker högt om spelare som försöker lura domaren. Om agenter som utnyttjar system och om pampar som betalar mutor. Alla är dom fuskare i idrottens heliga värld.
Men kommer någon och antyder att en idrottsman tar förbjudna preparat så blir det oroligt. Ingen ska pekas ut, man ska förutsätta att alla är ärliga och att stjärnorna har så mycket att förlora på att fuska.
Men ursäkta!
Hade inte den för dubbla stolar misstänkta fotbollsagenten massor att förlora? Har inte en fotbollsspelare som filmar inför 30 TV-kameror massor att förlora?
Men man försöker mygla i alla fall. I hopp om att ingen ska upptäcka något. Precis som de som gör nåt extra avdrag i deklarationen, den som kör mot rött mitt i natten eller den som stoppar något i fickan på ICA.
I skidspåret tränger sig löparna, byter spår, går upp och sänker farten när en kompis är loss, tacklar varandra och hittar på annan skit. Kort sagt ett ständigt tänjanade av reglerna. Och man hoppas att ingen ser.
Jag har ingen aning om vilka som eventuellt fuska under skid-VM i Norge, men jag vill behålla rätten att tro att säkert flera av toppåkarna har gjort det.
Mest av den anledningen att nästan alla människor småfuskar om de får chansen. Det kan vara en lapp i handen på tentan eller en tjuvtitt när man räknar i kurragömma.
Man får inte mer moral bara för att man vunnit en eller annan guldmedalj.
För mig är det tveksamt om man ska få dispens för en medicin som förbättrar ens prestationsförmåga. Det går inte att jämföra med att vissa får ha glasögon eller andra tekniska hjälpmedel.
Medicin är en gråzon som definitivt skapar mer frågetecken än utropstecken.
Och det borde inte vara värre att misstänka någon för att fuska med medicin, än att anklaga någon för att filma, skattefiffla eller muta.
Björgen visar upp en lika omänsklig överlägsenhet som en gång Jarmila Kratochvilova på 800 meter eller Flo-Jo på 100 meter. Men viskas det ens om att Björgen kanske inte har 100% rent mjöl i påsen blir ångesten närmast total hos reportrarna. Alla, ja nästan alla, skyndar sig att skriva och säga att den astma-medicin som Björgen har dispens för inte gör henne till en bättre skidåkare.
"Hon får bara möjlighet att tävla på samma villkor som alla andra"!
Björgen satt för en tid sedan hos Jonas Karlsson i SVT och berättade vilken medicin hon tar. Och därmed lät sig alla nöjas.
Hade vi gjort samma sak om Johan Mühlegg berättat att han tar en viss sorts medicin? Kratochvilova?
Nöjde vi oss med att Caster Semenya sa att hon är tjej?
Att Rivaldo menade att han fick bollen i ansiktet?
Nej!
Vi anklagar fotbollsspelare för att vara fuskare och filmare. Vi skriker högt om spelare som försöker lura domaren. Om agenter som utnyttjar system och om pampar som betalar mutor. Alla är dom fuskare i idrottens heliga värld.
Men kommer någon och antyder att en idrottsman tar förbjudna preparat så blir det oroligt. Ingen ska pekas ut, man ska förutsätta att alla är ärliga och att stjärnorna har så mycket att förlora på att fuska.
Men ursäkta!
Hade inte den för dubbla stolar misstänkta fotbollsagenten massor att förlora? Har inte en fotbollsspelare som filmar inför 30 TV-kameror massor att förlora?
Men man försöker mygla i alla fall. I hopp om att ingen ska upptäcka något. Precis som de som gör nåt extra avdrag i deklarationen, den som kör mot rött mitt i natten eller den som stoppar något i fickan på ICA.
I skidspåret tränger sig löparna, byter spår, går upp och sänker farten när en kompis är loss, tacklar varandra och hittar på annan skit. Kort sagt ett ständigt tänjanade av reglerna. Och man hoppas att ingen ser.
Jag har ingen aning om vilka som eventuellt fuska under skid-VM i Norge, men jag vill behålla rätten att tro att säkert flera av toppåkarna har gjort det.
Mest av den anledningen att nästan alla människor småfuskar om de får chansen. Det kan vara en lapp i handen på tentan eller en tjuvtitt när man räknar i kurragömma.
Man får inte mer moral bara för att man vunnit en eller annan guldmedalj.
För mig är det tveksamt om man ska få dispens för en medicin som förbättrar ens prestationsförmåga. Det går inte att jämföra med att vissa får ha glasögon eller andra tekniska hjälpmedel.
Medicin är en gråzon som definitivt skapar mer frågetecken än utropstecken.
Och det borde inte vara värre att misstänka någon för att fuska med medicin, än att anklaga någon för att filma, skattefiffla eller muta.
lördag 12 februari 2011
Så stort är det väl ändå inte?
Peter Forsberg gjorde sin säkert tionde comeback i natt och hela mediekåren gick bananas i upphetsning över det hela.
Men stopp ett tag säger jag.
Var det så mycket att yvas över?
En 37-åring vars karriär egentligen aldrig slutat, utan mest varit kantad av besvärliga skador de senaste åren.
Det var liksom inte Michael Jordan som började lira igen. Eller Marco Van Basten.
En Foppa-comeback var ju ganska väntad, och knappast värd att kallas historisk eller magisk. Dessutom presterade han väl ungefär som förväntat.
Jag tycker det är skitkul att han krigar på och lirar, men jag har väldigt svårt att gå i taket över det.
Han har ju aldrig slutat!
Men stopp ett tag säger jag.
Var det så mycket att yvas över?
En 37-åring vars karriär egentligen aldrig slutat, utan mest varit kantad av besvärliga skador de senaste åren.
Det var liksom inte Michael Jordan som började lira igen. Eller Marco Van Basten.
En Foppa-comeback var ju ganska väntad, och knappast värd att kallas historisk eller magisk. Dessutom presterade han väl ungefär som förväntat.
Jag tycker det är skitkul att han krigar på och lirar, men jag har väldigt svårt att gå i taket över det.
Han har ju aldrig slutat!
onsdag 2 februari 2011
Legendariska matcher 1
Jag kan inte datumet i huvudet, men jag har full koll på var jag följde matchen. Om det var med bara TV-ljud eller om radion var inblandad också vet jag inte. Men så här i efterhand vet jag att det är det absolut bästa radio-referat, ja referat överhuvudtaget, som Björn Fagerlind någonsin bjudit på.
Globen var nästan nyinvigd och Anders Kristiansson hade skakat fram ett fantastiskt landslag i en sport som Sverige genom åren varit uselt i. Volleyboll var bilder i Sportspegeln mellan Tapper och Lidingö. Långa smala killar, i för små short,s som inte hade bollsinne.
Nu var Sverige plötsligt i världstoppen med några få stjärnor och ett par skapliga komplementsspelare.
Jag tror förstasexan bestod av Janne Hedengård, P-A Sääf, Bengt Gustafson, Thomas Hoszek, Lasse Nilsson och Håkan Björne. Kanske ska man räkna in Peter Tholse där. Jag vet i alla fall att man var ledsen när Tholse var inne för att han smashade så löst.
Sverige hade visat framfötterna några år, och vid EM på hemmaplan fanns tankar om att blågult skulle kunna ta sig en bit i turneringen.
Det blev semifinal och match mot Sovjet. En givetvis omöjlig uppgift eftersom ryssarna varit i samtliga EM-finaler sen 1963. Och vunnit alla också.
Jag och Nicke Westin var hemma hos mig och skulle träffa lite badmintonpolare senare på eftermiddagen. Men volleybollen blev ett drama. En rysare. Ett helvete!
Vägen fram mot femte set minns jag inte, men det avgörande enviget är svensk idrottshistoria.
Lagen följdes åt upp till 12 lika eller så, och man började hoppas. Eller hoppas. Man våndades. Man krö på golvet. Man svettades. Över volleyboll.
Bengan var stjärnan och allt fler anfall lades upp på honom, men även Lasse Nilsson drämde in en och annan smash på Janne Hedengårds suveräna pasningar. Globen kokade. Så här i efterhand minns man den som full, men det var bara runt 8000 pers där.
Sverige fixade ett par matchbollar och vid den sista, på serve från P-A Sääf, lät referatet från Fagerlind så här:
Sovjetiskt anfall...som Gustafsson räddar....å nu då.....!
Så kom SMASHEN, som ryssarna blockade ut och EXTASEN var total.
Bilderna på Anders Kristiansson efter miraklet är magiska!
Att det sen blev finalförlust mot Italien och Andrea Sorzi gjorde inte så mycket. Den där eftermiddagen skrevs idrottshistoria!
Lite finalbilder
Globen var nästan nyinvigd och Anders Kristiansson hade skakat fram ett fantastiskt landslag i en sport som Sverige genom åren varit uselt i. Volleyboll var bilder i Sportspegeln mellan Tapper och Lidingö. Långa smala killar, i för små short,s som inte hade bollsinne.
Nu var Sverige plötsligt i världstoppen med några få stjärnor och ett par skapliga komplementsspelare.
Jag tror förstasexan bestod av Janne Hedengård, P-A Sääf, Bengt Gustafson, Thomas Hoszek, Lasse Nilsson och Håkan Björne. Kanske ska man räkna in Peter Tholse där. Jag vet i alla fall att man var ledsen när Tholse var inne för att han smashade så löst.
Sverige hade visat framfötterna några år, och vid EM på hemmaplan fanns tankar om att blågult skulle kunna ta sig en bit i turneringen.
Det blev semifinal och match mot Sovjet. En givetvis omöjlig uppgift eftersom ryssarna varit i samtliga EM-finaler sen 1963. Och vunnit alla också.
Jag och Nicke Westin var hemma hos mig och skulle träffa lite badmintonpolare senare på eftermiddagen. Men volleybollen blev ett drama. En rysare. Ett helvete!
Vägen fram mot femte set minns jag inte, men det avgörande enviget är svensk idrottshistoria.
Lagen följdes åt upp till 12 lika eller så, och man började hoppas. Eller hoppas. Man våndades. Man krö på golvet. Man svettades. Över volleyboll.
Bengan var stjärnan och allt fler anfall lades upp på honom, men även Lasse Nilsson drämde in en och annan smash på Janne Hedengårds suveräna pasningar. Globen kokade. Så här i efterhand minns man den som full, men det var bara runt 8000 pers där.
Sverige fixade ett par matchbollar och vid den sista, på serve från P-A Sääf, lät referatet från Fagerlind så här:
Sovjetiskt anfall...som Gustafsson räddar....å nu då.....!
Så kom SMASHEN, som ryssarna blockade ut och EXTASEN var total.
Bilderna på Anders Kristiansson efter miraklet är magiska!
Att det sen blev finalförlust mot Italien och Andrea Sorzi gjorde inte så mycket. Den där eftermiddagen skrevs idrottshistoria!
Lite finalbilder
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)