Det rätta Buster-laget

Kollega Daniel Sjöberg presenterade idag ett Buster-lag i sin blogg. Jag läste med glädje några rader om målvakten. Sedan var det roliga över.

Att Rick Stewart på något sätt skulle ha varit bättre än sin far Gordon är som att jämföra Tim Markström med pappa Anders.

Hitte-Joel är ett bra namn och han kunde varit mitt val, även om man alltid undrade om inte reservkeepern Fille Eliasson egentligen var bättre.

Men självklar keeper är Peter Swain, det vill säga Peter Pantern. Även han son till en gammal landslagsburväktare.

Som en av tre backar placerar jag robuste Jack Chelsey. Brorsan Jimmy var familjens stora talang, men jag gillade Jack mer. Han lirade i United medan Jimmy höll till i City.  Jag tror jag gillade Jack mest för att han precis som jag mest kunde få epitetet ”brytsäker back”:

”Bagarn” Olsson ska förstås också med. Där har Daniel rätt. Vill man göra det enkelt för sig kan man faktiskt ta ut bara Åshöjden-spelare eftersom det var en sån fantastiskt bra serie. Tänk alla gånger man åkte förbi förebilden till Bagarns motell mellan Åsljunga och Örkelljunga innan E4 byggdes om.

Lofty Peak var mycket nära att ta en av de två platserna, men Rovers-spelaren var ändå för ojämn.

Däremot sätter jag Blackie Gray på en den sista backplatsen. Roy Races ständige vapendragare. Egentligen mittfältare men spelhuvud nog för att kunna fungera i den moderna fotbollen på en försvarsplats. Dessutom var han snabb.

Precis som Daniel Sjöberg konstaterade är det trångt på de offensiva platserna. Manusförfattarna och tecknarna hade en förkärlek för anfallare och mittfältare. Vi väljer direkt bort profiler som Tommy Barnes kompis Ginger Collins, och Kevin ”Bullen” Mouse är inte ens värdig att nämnas på en sån här lista. En urbota fånig figur som dessutom senare i karriären drog ett löjets skimmer över Mac ”Super-Mac” Mahony.

Men två mer defensiva mittfältare ska in. Den ena av dem blir Jan ”Kula” Persson. Ständigt lojal och en av de bästa spelarna i Åshöjden. Dessutom klok. ”Kula” var min idol. 

Den andre får bli Joe Carson. Mannen som lärde Juniorerna spela fotboll. Han håller än.

Nummer 1 i det offensiva spelet är Lefty Lampton. Killen med en slägga i vänsterfoten. Och med en tam get, Sugar, som husdjur. Lefty levde med sin alkoholiserade farfar Enoch och försökte driva en antikbod vid sidan av fotbollen.

På mitten mittfält behövs en stor artist. Och ingen var någonsin större än Ben Bedi Bollböjaren. Snubben som mötte Super-Mac i en uppvisningstävling där båda sköt mot ett mål med två målvakter. Skotten avlossades från mittlinjen. Ben Bedi kunde skruva bollen så att den böjde sig ett tiotal gånger innan den nådde buren. Och precis framför mållinjen gjorde den en extra twist. Han medverkade bara i ett avsnitt, men det var oförglömligt. Matchen? Ja, den vann Super-Mac med 10-9.

Ute till höger  hamnar Korpen. Highboro Uniteds konstnär. Barfotapojken som fostrats av Morag och nu coachas av Baldy Hagan i Highboro. Laget som styrs av kufen Mortimer Child Beale. Korpen en inspirationsspelare som är som bäst när han är förbannad.

 Som en av två toppanfallare tar Bobby ”Blue” Booth plats. Den välkammade snälle pojken som avgjorde så många matcher för Everpool. Han hamnade ofta i knasiga situationer vid sidan av planen och vardagsrealismen var stor.

Roy Race. Edward Engmark. Super-Mac?

Nej. Det finns bara en forward som kan vara aktuell här. Och det är givetvis Storken. En man som binder ihop dåtid med nutid i Åshöjden. Den ende som blev kvar av det gamla gänget sedan Kniven Jönsson petats och Rudolf Andersson lagt av.
Storken som hade en egen högkjudd klack vid sidan av planen, och var lika bra kompis med tråkmånsen Jorma som med flåbusen Ruben Svarte.

Så ligger det till. Och har jag glömt någon så påminn mig.

Att vara kär

Alla har vi väl människor som vi varit eller är kära i. I smyg.

Jag menar alltså inte min oförblommade kärlek till min sambo, eller någon i släkten.

Utan snarare sån kärlek som man har lite svårt att stå för.

Och nu snackar jag inte heller om sånt som "frikort" som en del har i sina förhållande. Alltså att man skulle få ligga med någon om chansen dök upp.

Nej, det här är en annan kärlek.

Min första kärlek, förutom en kassörska på Konsum (som visade sig vara utvikningsbrud), är utan tvekan Ralf Edström. Fotbollsspelaren.

Ralf satt på min orange-färgade t-shirt. Och han satt där varje dag. Utom när mamma tvättade den. Men jag tog den i stort sett blöt ur tvättmaskinen.

Ralf hade polisonger, nickade stenhårt och hade en söt fru som hette Ingela.

En gång såg jag henne i Linköping. Då höll jag på att svimma. Jag var sex år.

Skrivbord byggde den svenska idrotten

Nu vet vi ingenting om Ängelholm kommer att gå i konkurs eller inte. Och det är inte det som är intressant heller.
Det som är intressant är dessa ständigt uppdykande floskler om att sport ska avgöras på planen och inte på skrivbordet.
Det är helt ärligt en åsikt som gör mig i det närmaste tok-förvånad.

Och den sägs av såväl spelare som ledare och journalister. Och faktiskt även av den del supportrar. Även om just fansen verkar vara de som tycker att reglerna är viktiga, och därmed förstår på vilken grund idrotten måste vila.

Reglerna!

Reglerna författas vid skrivbord. Det är ingenting som du och jag kan komma överens om fem minuter innan vi lirar en match. I alla fall inte om vi vill vara med i nationellt seriespel i vår idrott.

Det är såklart tråkigt om ett lag måste uteslutas ur en serie. Men det får givetvis inte vara någon skillnad på om det sker i första, fjärde eller sista omgången. Man måste följa reglerna. Och faktiskt utan att tänka på konsekvenserna.

Annars kan vi ju lika gärna tycka att det är rätt att domare har svårare att döma straff i 85:e minuten är i 24:e. Såvida det inte är en fotbollsgigant på ena halvan. Då är det plötsligt väldigt lätt att döma straff även på övertid.

Då är det väl också fel att dopade idrottare diskas i efterhand och att någon kan få ett OS-guld två år senare?

Vi har styrelser, förbund, kommittéer och till och med speciella skiljedomstolar för idrott. Kom inte och säg att inte skrivbord är avgörande. Varför lämnar annars klubbledare in protester mot ditten och datten? Varför har Khennet Tallinger annars ens ett uppdrag?

Bara för att det nu blir en stor konsekvens i ett avgörande läge om nu Ängelholm skulle uteslutas kan man ju inte strunta i reglerna.

Ikväll har det också dykt upp idéer om att låta ÄFF spela vidare för att dra in intäkter, Då kan det ju vara klädsamt att fundera över att de 26 hittills spelade matcherna har gått med förlust...

Däremot kan man ju, om man nu vill att det ska avgöras på planen, hoppas att en sponsor dyker upp i veckan och pröjsar några miljoner. Det är helt okej för min del!

Sporten med sämst självkänsla av alla

Tidigt på kvällen nåddes vi av ett pressmeddelande. Svensk badminton ändrar reglerna i elitserien. Eller var det superligan det hette? Eller har man bytt namn på serien igen?

Och hur är det nu man ska räkna? Är det tre set bäst till 15 igen? Eller det här nya med poäng på varje boll och set till 21?

Svensk badminton måste vara sporten med sämst självkänsla i hela världen. Jag har varit med och spelat seriespel sedan 1976, jag är sportjournalist och har jobbat i den branschen i över 20 år. Jag kan inte komma på någon annan sport som så desperat ändrat regler och förutsättningar för både seriespel och individuella tävlingar som just min älskade badminton.

Det är nästan perverst, eller åtminstone parodi.

När jag var liten och spelade fanns det fyra juniorklasser. Minior, pyssling, ungdom och just junior.  Minior var alla som inte fyllde 12 år före den 1/9 ett visst år. Fyllde man 12 före den 1/9 blev man pyssling. Fyllde man 14 före den 1/9 blev man ungdom och så vidare.

Att man ändrade det ologiska med ett datum i stället för ett rent födelseår var okej, men varför ändra det fina med namn på åldersklasserna? Jo, det fanns ett ord för U10 även då, nämligen Atom.

De vuxna spelarna kunde vara Elit, A, B, C eller D. Var man ren motionsspelare fanns Trim.

Plötsligt ströks D och alla som varit det blev C. För att bli uppklassad eller nedklassad har det funnits så många regler att jag tror att inte någon kan komma ihåg alla. Ett tag blev alla Elit eftersom man fick poäng för varenda match man vann. Till och med på wo. Eller i serien.

Sedan blev det i stället megasvårt att bli uppklassad med krav på tävlingssegrar kanske både två och tre gånger.

I seriespelet har det också strulat. Ibland skulle man nominera spelare redan i augusti till A-laget. Hur usla de sedan än blev i form fick de inte gå ner i B-laget. Det skulle vara tre tjejer i laget, ibland två. Det skulle spelas åtta delmatcher, tio delmatcher, sju delmatcher och fan vet hur många delmatcher.

Jag kan fortsätta räkna upp galenskaper. Men jag nöjer mig så länge och konstaterar att jag inte förstår hur en sport kan lida sån total brist på tro på sin egen förträfflighet.

Nu pratar vi inte om internationell badminton där man trots allt jagar TV-tid och stora sponsorpengar. Vi pratar om en breddidrott som också har en tävlingsverksamhet, men en breddidrott som i ett stort idrottsland är ytterst marginell som just tävlingssport.

Badmintonfolket verkar vägra inse det. I alla år pratar man om att "nå ut till media" och att "locka sponsorer".

Ingen tycks ha förstått det enklaste av allting. Skaka fram en bra spelare, helst en herrsingelspelare (tyvärr är det så ojämlikt) så kommer åtminstone media.

Tänk hur det var under EM i Karlskrona när Henri Hurskainen skrällde sig fram till final. Jag var där för TT:s räkning och hade kanske trott att jag skulle få med någon förskrämd notis i någon småländsk tidning i mitten av veckan. Men Hurskainen var mot slutet av veckan till och med toppnyhet till och med i SVT:s sportsändningar.

Sponsorpengar har det funnits en gång. Det var när min kära pappa lyckades knyta Ericsson till landslaget. Badmintonlandslaget var bra då och spelade mycket i Asien och syntes i TV där. Det sammanföll med Ericssons storsatsningar i mobiltelefonins utveckling. Vips, var ett miljonkontrakt i hamn. Men det var en engångsföreteelse. Ändå känns det som att man fortfarande går omkring på vissa håll och tror att det ska hända igen.

De här tankarna sprider den här enorma ängsligheten att allt måste ändras hela tiden. Som nu, med ännu ett nytt räknesätt i högsta ligan. Bara dagar innan serie drar igång.

Har man ens tänkt på att klubbarna värvat spelare med de förutsättningar som gällde före deadline för övergångar? Tänk om man velat ha andra spelartyper nu när matcherna. åtminstone seten, blir kortare.

Argumentet nu är att man snabbare ska komma fram till de avgörande poängen. Jösses, då kan man ju lira bäst av 51 set till 1 lika gärna. Eller som någon föreslog: Lotta matcherna så går det skitfort!

Nej snälla badmintonsporten. Våga tro på det ni redan har. Och jobba in det. Tro inte att snabba matcher i högsta ligan plötsligt gör att ni ska synas i TV i konkurrens med ishockey eller Champions League-fotboll.

Badminton har inte en suck. Ännu mindre med fem lag från 08-området. Jag tror faktiskt att det bästa av allt skulle vara att lägga ner elitserien. Då slapp man alla ängsliga ändringar, och så kunde man ha en frisk fungerande seriepyramid.

Vad sägs om det? Ska vi ändra redan om ett par veckor?

Definiera svensk fotboll

Först och främst ett stort grattis till Malmö FF som tog sig vidare in i Champions Leagues huvudturnering. Fantastiskt roligt för både spelare och fans förstås.

Och hemma i soffan frågade 11-åringen om vi kanske kan åka och se hans favoritlag Bayern München om de lottas mot MFF. Såklart att vi kan.

I tidningar och på sociala medier möts jag sedan av detta oerhört tröttsamma "bra för svensk fotboll".

Varför då, undrar jag.

Eller ännu hellre, vad fan är svensk fotboll?

Många supportrar till andra lag tycker att MFF:s avancemang var det värsta som kunde hända eftersom klubben nu blir så rik. Andra hävdar att det är bra att det blir ett mindre pengaregn över många svenska klubbar.

Men de som skriver att det är bra för svensk fotboll är samma gäng som tycker att Camp Sweden är härligt och det gillar inte jag. För mig är Camp Sweden precis det jag ogillar med "svensk fotboll". Och som supporter till ett klubblag har jag många gånger önskat att det ska gå dåligt för andra klubblag. För låt oss erkänna att fotboll är en gravt egoistisk företeelse om än vacker förklädd i kollektivism.

Du kan till och med stå i en klack och ha tycka precis tvärtom mot vad personen bredvid dig tycker.

Kom därför inte med detta "bra för svensk fotboll". Utan att definiera vad tusan svensk fotboll är. Än så länge har ingen lyckats.

Men det var bra för MFF, Och jag tyckte själv att det var väldigt roligt.

Den här gången.

Sluta hacka på filmarna...

..ni är nämligen inte ett dugg bättre själva.

Under de stora fotbollsmästerskapen och även under matcher i exempelvis Champions League dyker de upp på sociala medier. Folket som klagar på att fotbollsspelare filmar. Längst fram i ledet står hockeyspelarna.

Fjantigt, tycker jag.

För alla idrottsmän filmar och fuskar. Eller kanske inte alla idrottsmän, men i de flesta idrotter finns det mängder av fuskare.

Man säger exempelvis att handboll är så ädelt. Visst, jag älskar handboll. Men säg den försvarare som inte vrålat ut ett "aaaaahhhh" och ramlat handlöst bakåt i försök att lura domaren att blåsa för stürmerfoul.

Samma i basket. Basket förresten där man sista två minuterna i matcher gärna försöker dra på sig avsiktliga fouls så att motståndaren ska tvingas skjuta straffar och förhoppningsvis missa.

Visa mig den ishockeyspelare som inte håller fast en motståndarklubba under armen och sedan försöker få det att se ut som hakning. Eller som inte desperat letar efter en bloddroppe på kinden efter en hög klubba.

Ni är filmare, allihop!

Det är bara det att det syns så oerhört bättre i fotboll, bland annat för att TV-produktionerna är på en nivå som handbollslirare sällan kommer i närheten av.

Dessutom finns det bara en domare i fotboll, och ytorna är enorma, vilket gör det enklare att ro iland med en filmning.

I hockey ser ju kanske en av domare den där låsningen av klubban och blåser inte. I fotboll går domaren på luringen. Men filmare är båda spelarna i alla fall.

Så stoppa tramset. Hata gärna fotbollens filmare, men kom inte och säg att nån annan sport är bättre.

Hockeyns publikkris

När jag var ung var det ishockey på torsdagar klockan 19 och söndagar klockan 17. Om man ville se elitserien.

Division 1 spelade på onsdagar och hade fyra serier.

I elitserien möttes lagen fyra gånger under en säsong.

Du visste när ditt favoritlag skulle spela, oavsett om du skulle se alla de där 18 hemmamatcherna, eller kanske bara de där två när just ditt lag kom till stan.

Tidningarna skrev inför matcherna och man kunde enkelt analysera tabellen.

En biljett kostade rimligt mycket pengar och man kunde köpa en korv eller en påse chips. Var man godissugen gick grabbar och tjejer omkring med en korg på magen och sålde Marabouprylar.

Sen kom yuppie-eran.

Det trendiga folket kidnappade hockeyn. Hockeyn blev puckad. Puckey.

Plötsligt skulle det vara som vi trodde att det var i USA. Loger. Hög musik. Dyra biljetter. Yuppierna hade råd. De och cheferna.

Du vet dom där som gärna går ut med fem minuter kvar av perioden och kommer in med fem minuter spelat av nästa. Dom där som dagens sportchefer och kassörer tror behöver upplevelser.

Dom där som sedan länge tröttnat på puckey i andra sammanhang än möjligtvis en VM-final, eller en landskamp där man kan representera.

Den vanlige supportern är inte intresserad av 55 omgångar med ingenting-hockey. Den vanlige supportern vill ha kamp i tabellen. Matcher som betyder något. Matcher att längta efter.

Minska antalet omgångar till 44. Inför fasta speldagar. Då kommer publiken tillbaka. Och då har hockeyn återigen en "produkt" som det går att tjäna pengar på. Men gör rätt nästa gång ni ska mjölka stålar. Inse att ni har något som går att sälja till rätt köpare. Det är inte publiken som ska betala de stora pengarna. Det är sponsorerna. Och sponsorerna kommer alltid att leta efter det som folk vill ha.