Alla har vi väl människor som vi varit eller är kära i. I smyg.
Jag menar alltså inte min oförblommade kärlek till min sambo, eller någon i släkten.
Utan snarare sån kärlek som man har lite svårt att stå för.
Och nu snackar jag inte heller om sånt som "frikort" som en del har i sina förhållande. Alltså att man skulle få ligga med någon om chansen dök upp.
Nej, det här är en annan kärlek.
Min första kärlek, förutom en kassörska på Konsum (som visade sig vara utvikningsbrud), är utan tvekan Ralf Edström. Fotbollsspelaren.
Ralf satt på min orange-färgade t-shirt. Och han satt där varje dag. Utom när mamma tvättade den. Men jag tog den i stort sett blöt ur tvättmaskinen.
Ralf hade polisonger, nickade stenhårt och hade en söt fru som hette Ingela.
En gång såg jag henne i Linköping. Då höll jag på att svimma. Jag var sex år.
