Rumpaffären eller Rövgate. Debatten vill inte riktigt dö. Jag hade tänkt hålla mig utanför den, men nu har den levt så länge att jag känner att jag också måste komma med en åsikt.
Själva grisleken och straffet kan vi lämna därhän. Så många dumma saker har man gjort som vuxen så det finns egentligen ingen anledning att varken kritisera eller ifrågasätta Johan Wilands vilja att visa arslet.
Däremot skrämmer det mig att det fortfarande en vecka efteråt pågår en diskussion om det var mobbning eller inte. Och de flesta av mina kollegor verkar tro att snacket gäller om Wiland mobbades. Det vet vi inget om. Kanske kände han sig mobbad, kanske kände han sig tvingad, kanske tyckte han att det var skitkul.
Men, debatten visar framförallt att sportreportrar ute på evenemang har en enorm förmåga att springa åt i stort sett samma håll. Väldigt ängsligt.
Jag är inte säker på att oviljan att rapportera om Rövgate i första hand handlar om att man vill hålla sig väl med förbundet och spelarna. Det har tagits risker förr på den punkten. Kontaktannonser för Zlatan och liknande. Om en reporter blir "osams" med Hamrén finns det alltid andra att skicka fram. Är du tillräckligt känd som krönikör eller journalist överlever du dessutom ändå.
Jag tror det mest handlar om att man inte vill tappa ansiktet inför gruppen. Gruppen av kollegor alltså. Att vara den där tråkiga som skriver om fel sak. Den där muppen som ställer dumma frågor på en presskonferens. Den som gruppen fnissar lite åt i smyg.
Presskonferenser med landslaget, och för all del även efter allsvenska matcher, är pinsamma historier. Tystnaden är ofta total. Några få kändisar ställer frågor. Om någon landsortsreporter eller vikarie öppnar munnen blir det konstig stämning. Ofta heter det att man sparar sina bra frågor till de enskilda intervjuerna. Märkligt, jag ser aldrig de där bra frågorna i tidningen eller hör dem i radio eller TV.
Man vågar helt enkelt inte ställa dem inför kollegor som man är lite rädd för.
Det var säkert fler än Jenny Modin och Expressens team som tyckte att Rövgate var lite töntigt eller rent av mycket dumt. Men skulle man skriva eller säga det skulle man få etablissemanget mot sig. Det är inte det roligaste när man är ute på ett mästerskap.
Det är faktiskt lika obehagligt som att känna att tjejerna i rökrutan tycker att du är en tönt.
