Dagen efter den avbrutna matchen mellan Djurgården och Malmö FF skrivs det återigen spaltmeter om fotbollshuliganer, knallskott och fotbollens likkista.
Det som återigen dominerar mästertyckarnas ordmassor är konstaterandet att de som "bråkar" på fotboll inte håller på något lag. Att de inte är på arenan för kärleks skull.
Vad vet ni om det?
Går man in i diskussionen med den åsikten är man snett på det från början menar jag. Det är klart att killar och tjejer som åker 60 mil till en bortamatch älskar sitt lag.Precis som de älskar sina klack-kompisar som de delar buss med.
Man sitter inte i en klackbuss under sju timmars brölande om man inte älskar sitt lag. Att man sen begår dumheter i kärlekens namn är givetvis en annan sak.
Ja men det är ju förbjudet att kasta knallskott!
Ja, visst är det förbjudet. Det är också förbjudet för en spelare att slita av sig tröjan när han gör mål. Den regeln har vi haft i tio år säkert. Lik förbannat sliter spelare av sig kläderna. Väl medvetna om att de blir avstängda i nästa match.
Älskar inte de spelarna sitt lag?
Nja, i och för sig älskar väl knappast så många lirare sin klubb i dessa Bosman-tider. Men de älskar ofta det lag de spelar i. Men hej vad de sviker sina lagkompisar med dessa onödiga varningar.
Kasta där du står!
Knallskottdebatten har blivit lätt bisarr eftersom vi diskuterar ett fenomen som existerat i 15-20 år. Smällare på matcher existerar över hela kontinenten. Vi matas med matchbilder från Italien där det dånar bomber varenda vecka. Vi översköljs av youtube-klipp från Grekland och Turkiet där bomber och bengaler anses skapa fantastisk stämning.
För bara några år sedan gav SvFF ut en manual för allsvenskan där omslagsbilden utgjordes av ett fyrverkeriregn.
Det jag inte förstår med knallskotten är varför man måste kasta iväg dem och riskera någon annans hälsa. Om det nu bara är knallen man vill åt kan man väl dra iväg skottet mitt i sin egen kompisklunga?
Man kanske måste ha stått där själv?
Det kanske mest intressanta med den debatt som pågår nu är att de som gapar högst eller skriver med fetast bokstäver är de som med bestämdhet hävdar att de inte håller på något lag.
De som så att säga bara älskar fotbollen.
Det rör sig ofta om män och kvinnor som aldrig sett en klack från annan position än pressläktaren. Som inte stått inne i det inferno som kan råda där. Och som inte därmed inte förstår vilken effekt det kan ha på en 14-årig grabb eller tjej.
Adrenalinet rusar, man är någon. Man vill synas, man vill påverka.
Då dras det där knallskottet iväg, och aldrig i helvete att den som kastar just då tänker:
Höhö, nu kommer jag att få den här matchen stoppad!
Regler är regler.
Och de är till för att följas. Och är det förbjudet med knallskott så är det. Det behöver vi inte diskutera. Däremot kanske man någonstans kunde ta ned diskussionen till det rimligas nivå.
Är det rätt att avbryta matcher för något som varit tillåtet under 20 år förut?
Är det rimligt att tonåriga klack-personer ska komma ihåg att det som hyllas i Italien är tvärförbjudet i Sverige?
Är det våld att dra av en smällare?
Statistik bevisar allt
Det är ju knappast så att våldet inom den svenska fotbollen ökat de senaste åren. Snarare tvärtom.
Däremot har allt fler saker blivit förbjudna, och då utdöms också fler straff. Därmed kan man med statistik hävda att våldet ökar.
De gråtande barnen
Och när inget annat biter drar man till slut fram de gråtande barnen. De barn som grät utanför Söderstadion för att de i början av 2000-talet inte fick biljetter för att det var utsålt.
Samma barn, fast äldre, används idag som argument för att man inte vågar gå på fotboll på grund av våldet.
Fast det är lugnare idag än på åratal på fotbollen. Även om det tänds en eller annan bengal och dånar ett eller annat knallskott.
Man törs gå på fotboll 2011, och man ska följa reglerna.
Men man ska också ha balans i debatten!
