Låt Emma vara ifred

Gårdagen präglades av snacket om två comebacker. En rolig och en tragisk.

Att Ara Abrahamian känner för att gå upp på mattan igen och försöka ta sin efterlängtade guldmedalj är roligt. Nu tror jag dock att han får svårt efter flera års tävlingsuppehåll, men låt karln göra ett försök. Om inte annat så är det roligt eftersom många IOK-delegater lär bli sura.

Den andra comebacken gör mig mycket ledsen. Eller comebacken? Vi vet inte så mycket om den, men tillräckligt mycket skrevs för att jag ska sitta här med en obehaglig känsla. Emma Igelström är på väg att bli sportsidornas Linda Rosing. Eller för all del en kvinnlig Ricky Bruch.

Vi pratar om en människa som haft väldigt många bekymmer de senaste åren. Har det inte varit alkoholproblem så har det varit förskingring. Senast i november talade Emma ut i Sportbladet om brottslighet och drickande.

Jag är den förste att stötta folk som vill komma tillbaka. Heja Emma!

Men, jag tycker också att vi inom media har ett rätt stort ansvar här. Det handlar om en människa som inte mår riktigt bra. Även om hon kanske mår toppen för tillfället.

Okej, media har egentligen inget ansvar för vuxna människors handlande? Men vilken press sätter man på en tjej som Emma Igelström när man basunerar ut att hon ska satsa på OS igen?

Är det rimligt att tro att det är en satsning som kommer att hålla i sig? Är det rimligt att tro att det är seriöst? Skriver och rapporterar vi om det för att vi tror på det, eller skriver vi om det för att vi tycker att det är en parodi?

Kommer ni ihåg när Mark Spitz gjorde OS-comeback?

Jag mötte Emma Igelström vid Idrottsgalan i Globen för en månad sedan. Den tjejen är inte i form för att göra ett OS i sommar. Skulle hon komma tillbaka till sporten är det alltså först om fyra år hon kan vara med och tävla igen. Tror vi på att en 36-åring som varit borta från sporten i sju år kan bli olympier?

Man ska egentligen i döma andra människors hälsa. Men har man själv mått psykiskt dåligt så vet man också hur det kan svänga upp och ner. Emma Igelström kanske är frisk nu, och det vore förstås fantastiskt. Men risken är att det går åt pipan med simningen, igen. Då blir det ännu ett tungt ok på ett par redan hårt belastade, och en gång så vältränade, axlar.

Låt henne börja må bra mentalt, på riktigt, innan vi börjar skriva om comebacker i bassängen!

Zlatan ska spela mittback, det är vad han ska göra!

För väldigt många år sedan hamnade jag i en diskussion med Hammarbys gamla mittback Johan Hammarström. Han förklarade att i en backlinje måste det finnas minst en person som kan tänka. Helst ska den personen vara mittback.

På den tiden spelade Johan Hammarström i backpar med Magnus Lefvert. Man ljuger om man säger att det var under Bajens mest framgångsrika epok, men som jag minns det hade laget i alla fall ett fungerande försvar.

På senare år har Hammarbys backlinje varit en katastrof. Fyra kämpande vildar som förtvivlat skjuta undan bollen när den kommer i närheten av straffområdet. Ingen tanke, ingen strategi.

På samma sätt går det att se fotbollslandslaget. När blågult var som bäst var Patrik Andersson hjärnan och Jocke Björklund kämpen. Idag är det två krigare som härjar i mitten. Och när de sätts under press finns ingen som tänker till.

Landslaget hade mått fantastiskt i mittförsvaret på 2000-talet om Daniel Andersson hade varit en decimeter längre eller om Anders Svensson vägt 15 kilo mer.

Men nu finns lösningen närmare än ni tror. Erik Hamrén bör flytta ner Zlatan som mittback.

Är jag galen?

Nej, absolut inte. Många gamla offensiva har blicken för spelet och intelligens nog för att klara rollen som försvarsdirigent. Tänk Lothar Matthäus på internationell nivå eller för all del just Daniel Andersson i allsvenskan.

Med Zlatan får Hamrén ned en general. En tänkare som dessutom har de fysiska förutsättningarna för att röja hejvilt. Kanske skulle han rentav bli världens bästa mittback.

Lägg på luren - gå ut i naturen

När jag var en gröngöling i sportjournalistbranschen och gjorde min praktik på Radiosporten fick man lära sig en sak nästan först av allt.

Det är inte okej med telefonintervjuer.

Nu gäller andra regler i medievärlden.

Vecka ut och vecka in plågas man av telefonintervjuer med varierande uselt ljud. Det rings och rings och rings. Och ingen verkar bry sig.

Nu har ett nytt gissel dykt upp i TV-sändningarna. Skype-intervjuer.

För 20 år sedan hade programledaren tvingats be om ursäkt för den usla bild- och ljudkvalitén om man sänt nånting liknande. Nu hyllas greppet.

Jag tycker det är obegripligt.

Okej om man får bild och ljud från någonting häpnadsväckande. Som en olycka i rally filmad med videokamera, eller en telefonare med någon som nyss satt ett världsrekord långt borta.

Men när man ringer upp folk för att kolla formen eller bara snacka lite allmänt, då är det verkligen inte bra. Det är till och med bättre att avstå.

Och då har vi inte ens talat om "twitter-citat".