Bäst när det gäller!

Ännu ett svenskt fiasko i Holmenkollen och de svenska tittarna sitter som fågelholkar och undrar vad som egentligen hände.

Vi som varit med i några år är dock inte speciellt förvånade. Det ser nämligen ut ungefär som det brukar.

Det som hände i Vancouver var ett lyckligt undantag i den svenska nutidshistorien vad gäller längdåkning.

För ska vi vara ärliga har vi inte haft en svensk världsåkare sedan Torgny Mogren la av i mitten av 90-talet. Och han var egentligen ingen superåkare heller. Det är faktiskt tomt på sådana sen Svan och Wassberg.

2011 vinner en kille som Daniel Richardsson det kanske mest onödiga loppet på en hel säsong, det som körs dagarna innan VM. Loppet där de flesta vilar, testar eller avstår.

2011 tar Sverige medalj i sprint. En gren som i övriga världen har samma dignitet som lagtävlingen i alpina VM eller mixedstafetten i skidskytte.

Så haussas de stackars svenska åkarna av medier och förståsigpåare, så tlll den milda grad att allt annat än två tre man på pallen framstår som en mega-sensation. Allt medan finnar, norrmän, ryssar och andra vet att vara bäst när det gäller.

Vi kan kalla det Lex Magdalena eller använda något annat namn på fenomenet.

Det räcker egentligen med att konstatera att svenskar och övriga världen värderar framgång olika.

I de allra flesta länder kommer mästerskapen först!