Det grymtas här och det knorras där över att damlandslaget i handboll har fått Twitter-förbud under världsmästerskapet i handboll.
Som journalist kan jag förstå besvikelsen hos lata kollegor. Som läsare tror jag det kan gynna journalistiken. Som handbollsfantast har jag ingen åsikt.
Visst kan det låta lite antikt och nordkoreanskt att förbjuda spelarna att twittra 140 tecken om ditten och datten under mästerskapet. Men ska vi vara ärliga handlar missnöjet mest om att VM går i Brasilien och att intresset knappast är så stort att redaktionerna reser dit reportrar i massor. Då är det lättare att sitta hemma i Sverige och hoppas på att snappa upp en och annan godbit från mikrobloggen.
Häromdagen var det minibråk i elitserien mellan Dick Axelsson och Niklas Wikegård. Nån annan dag bjäbbade en Modo- och en AIK-spelare med varandra.
Jag tycker Twitter kan vara underhållande om jag använder det som privatperson. Men som journalistiskt verktyg är Twitter än så länge närmast kontraproduktivt. Reporter efter reporter sitter och citerar vad stjärna efter stjärna knackat ur sig och för tillfället går mycket av journalistiken ut på att läsa Twitter snabbast.
"Åh, Iniesta skriver kreti". "Nä, Ronaldo twittrar pleti".
Och alla tror vi att vi bedriver avancerad journalistik när vi citerar utan att ställa vare sig frågor eller följdfrågor.
De flesta reportrar drömmer om att få skriva långa texter eller reportage. Nu förvandlas vi allt snabbare till kopieringsapparater för citat. Smarta idrottsmän och agenter har redan lärt sig utnyttja det.
Om Johanna Ahlm inte får skriva att hon käkat brasiliansk müsli till frukost är helt ointressant. Om man vill få reda på ifall Sabina Jacobsen ska spela i nästa match får man vackert åka till Brasilien. Det gynnar journalistiken om reportrarna är på plats, inte om de sitter hemma och läser Twitter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar