Peter Forsberg gjorde sin säkert tionde comeback i natt och hela mediekåren gick bananas i upphetsning över det hela.
Men stopp ett tag säger jag.
Var det så mycket att yvas över?
En 37-åring vars karriär egentligen aldrig slutat, utan mest varit kantad av besvärliga skador de senaste åren.
Det var liksom inte Michael Jordan som började lira igen. Eller Marco Van Basten.
En Foppa-comeback var ju ganska väntad, och knappast värd att kallas historisk eller magisk. Dessutom presterade han väl ungefär som förväntat.
Jag tycker det är skitkul att han krigar på och lirar, men jag har väldigt svårt att gå i taket över det.
Han har ju aldrig slutat!
lördag 12 februari 2011
onsdag 2 februari 2011
Legendariska matcher 1
Jag kan inte datumet i huvudet, men jag har full koll på var jag följde matchen. Om det var med bara TV-ljud eller om radion var inblandad också vet jag inte. Men så här i efterhand vet jag att det är det absolut bästa radio-referat, ja referat överhuvudtaget, som Björn Fagerlind någonsin bjudit på.
Globen var nästan nyinvigd och Anders Kristiansson hade skakat fram ett fantastiskt landslag i en sport som Sverige genom åren varit uselt i. Volleyboll var bilder i Sportspegeln mellan Tapper och Lidingö. Långa smala killar, i för små short,s som inte hade bollsinne.
Nu var Sverige plötsligt i världstoppen med några få stjärnor och ett par skapliga komplementsspelare.
Jag tror förstasexan bestod av Janne Hedengård, P-A Sääf, Bengt Gustafson, Thomas Hoszek, Lasse Nilsson och Håkan Björne. Kanske ska man räkna in Peter Tholse där. Jag vet i alla fall att man var ledsen när Tholse var inne för att han smashade så löst.
Sverige hade visat framfötterna några år, och vid EM på hemmaplan fanns tankar om att blågult skulle kunna ta sig en bit i turneringen.
Det blev semifinal och match mot Sovjet. En givetvis omöjlig uppgift eftersom ryssarna varit i samtliga EM-finaler sen 1963. Och vunnit alla också.
Jag och Nicke Westin var hemma hos mig och skulle träffa lite badmintonpolare senare på eftermiddagen. Men volleybollen blev ett drama. En rysare. Ett helvete!
Vägen fram mot femte set minns jag inte, men det avgörande enviget är svensk idrottshistoria.
Lagen följdes åt upp till 12 lika eller så, och man började hoppas. Eller hoppas. Man våndades. Man krö på golvet. Man svettades. Över volleyboll.
Bengan var stjärnan och allt fler anfall lades upp på honom, men även Lasse Nilsson drämde in en och annan smash på Janne Hedengårds suveräna pasningar. Globen kokade. Så här i efterhand minns man den som full, men det var bara runt 8000 pers där.
Sverige fixade ett par matchbollar och vid den sista, på serve från P-A Sääf, lät referatet från Fagerlind så här:
Sovjetiskt anfall...som Gustafsson räddar....å nu då.....!
Så kom SMASHEN, som ryssarna blockade ut och EXTASEN var total.
Bilderna på Anders Kristiansson efter miraklet är magiska!
Att det sen blev finalförlust mot Italien och Andrea Sorzi gjorde inte så mycket. Den där eftermiddagen skrevs idrottshistoria!
Lite finalbilder
Globen var nästan nyinvigd och Anders Kristiansson hade skakat fram ett fantastiskt landslag i en sport som Sverige genom åren varit uselt i. Volleyboll var bilder i Sportspegeln mellan Tapper och Lidingö. Långa smala killar, i för små short,s som inte hade bollsinne.
Nu var Sverige plötsligt i världstoppen med några få stjärnor och ett par skapliga komplementsspelare.
Jag tror förstasexan bestod av Janne Hedengård, P-A Sääf, Bengt Gustafson, Thomas Hoszek, Lasse Nilsson och Håkan Björne. Kanske ska man räkna in Peter Tholse där. Jag vet i alla fall att man var ledsen när Tholse var inne för att han smashade så löst.
Sverige hade visat framfötterna några år, och vid EM på hemmaplan fanns tankar om att blågult skulle kunna ta sig en bit i turneringen.
Det blev semifinal och match mot Sovjet. En givetvis omöjlig uppgift eftersom ryssarna varit i samtliga EM-finaler sen 1963. Och vunnit alla också.
Jag och Nicke Westin var hemma hos mig och skulle träffa lite badmintonpolare senare på eftermiddagen. Men volleybollen blev ett drama. En rysare. Ett helvete!
Vägen fram mot femte set minns jag inte, men det avgörande enviget är svensk idrottshistoria.
Lagen följdes åt upp till 12 lika eller så, och man började hoppas. Eller hoppas. Man våndades. Man krö på golvet. Man svettades. Över volleyboll.
Bengan var stjärnan och allt fler anfall lades upp på honom, men även Lasse Nilsson drämde in en och annan smash på Janne Hedengårds suveräna pasningar. Globen kokade. Så här i efterhand minns man den som full, men det var bara runt 8000 pers där.
Sverige fixade ett par matchbollar och vid den sista, på serve från P-A Sääf, lät referatet från Fagerlind så här:
Sovjetiskt anfall...som Gustafsson räddar....å nu då.....!
Så kom SMASHEN, som ryssarna blockade ut och EXTASEN var total.
Bilderna på Anders Kristiansson efter miraklet är magiska!
Att det sen blev finalförlust mot Italien och Andrea Sorzi gjorde inte så mycket. Den där eftermiddagen skrevs idrottshistoria!
Lite finalbilder
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)