Därför är rövbombning ett problem

Dra ner brallorna och visa arslet. Och låt kompisarna skjuta bollen på dig. Problem med det?

Ja faktiskt.

Jag är extremt less på nymoralen i många sammanhang. Men här handlar det inte om nymoral eller rättrådighet. Här handlar det om att inte uppmuntra barn till mobbing eller att retas.

Vuxna människor får självklart i stort sett göra vad de vill så länge de inte skadar eller misshandlar någon med avsikt. Vare sig psykiskt eller fysiskt. Och fixar man inte den miljön får man kanske ta det med sin egen terapeut eller sambo så länge det gäller en fritidssysselsättning. Gäller det jobbet eller annan liknande miljö har vi lagar och regler som sköter sådant.

Men 2012 har vi en annan miljö än när jag växte upp. 2012 är i stort sett allt vi gör offentligt. Och då får man faktiskt se till att vara en bättre förebild än vad blottande fotbollsstjärnor är.

Inte för att ett naket mansarsel är skadligt att se. Utan för att leken i A-landslaget blir allvar på en skolgård. Det övergår mitt, kanske klena, förstånd att så många av mina kollegor inte förstår det. Till och med de som har egna ungar.

Tror ni att små 10-åringar har kurage nog att säga "nej, jag är inte med" när det hetsas fram en rövbombning även på skolgården på rasten? Tror ni alla tycker det är roligt?

Vi snackar om barn som kan tycka det är pinsamt att duscha tillsammans för att man antingen är sent eller tidigt utvecklad. Vi pratar om ungar som kan skolka från gympan för att slippa visa sig nakna. Eller som avstår från att vara med på lekar för att man blir retad om man blir sist.

För 15 år sedan kunde man leka rövbombning hur mycket man ville på en landslagsträning. Det skadade inte nån. Så är det inte längre när i stort sett allting filmas och fotas och hamnar på nätet..

Och det märkliga är att samma människor som säger "höhö" eller "haha" till rövbombning i nästa andetag kan stå och bräka om att det är så farligt med bengaler eller att en ramsa borde förbjudas. Då minsann ska nymoralen råda.

I min värld ser jag hellre ungar i min närhet se 100 bengaler flamma på en allsvenska match eller höra nidramsor mot spelare i andra laget, så länge de inte är rasistiska eller öppet kränkande mot personen i fråga. För tål man ett kanonskott i arslet kan man nog tåla att höra en ramsa också. Eller vad säger ni?

Var gärna barnsliga eller åtminstone pubertala. Det är jag också, ofta. Men kom inte och säg att man inte har ansvar för hur barn kan använda vuxnas barnslighet på fel sätt.

För den skojmobbning som de flesta vuxna fixar med ett leende kan göra så fantastiskt ont inombords på en 10-åring. Det är inte rövbombningen värd.

För allvarligt, den är ju inte ens rolig.

Har alla fel om hockey?

Hockeyfolket. Finns det något som heter hockeyfolket? Vilka är det i så fall?
Är det grabbarna och tjejerna på läktaren som klappar taktfast när ett landsortslag gjort mål?
Är det mamma och pappa i en ishall på en match i Mitt i-cupen?
Är det sportjournalister som älskar puck och klubba?

Debatten rasar, eller i alla fall mullrar, just nu på temat att Henrik Lundqvist är styvmoderligt behandlad av Jerringpris-arrangörer och Idrottsgala-juryn.

Henrik Lundqvist har nämligen inte chansen att vinna något av årets stora priser.

Är det så konstigt då?

Sporten som spelar jämt

Man ska inte underskatta ishockeyns plats i den svenska folksjälen. Hockey är ofta väldigt roligt att titta på. Hockey är också kul att referera. Det är roligt att skriva om dessutom.

Men hockey berör inte så mycket. Hockey är lag mycket mer än individer. Hockey är korv, en öl och Radiosporten i bilen hem. Men vi ska inte göra ishockeyn större än den är när det gäller internationell konkurrens.

Hockeyn har sen länge sålt ut landslagsdelen med dessa eviga fyrnationsturneringar som ingen bryr sig om. Man har förstört elitserien med tusen omgångar innan ett slutspel som spelas i bäst av 19 matcher.

Förr var det 36 omgångar och fyra lag till slutspel i elitserien. Om en svensk tog sig till NHL var det en stor händelse. Nu är det så många svenskar där att inte ens en normalt allmänbildad sportreporter har koll på allihop.

Vinn Stanley Cup

Därför är det inte så konstigt att det just detta år har varit svårt för Henrik Lundqvist att slå sig fram till en nominering. Han vann ju nämligen ingenting.

Och missförstå mig rätt nu. Jag är en stor beundrare av Lundqvist. En skön personlighet, en grym målvakt och han spelar i ett lag som alltid haft en del av mitt hjärta. Plats två faktiskt efter St Louis Blues.

Men för att ta en plats bland de nominerade bör man ha tagit en titel eller en pallplaceing. Det räcker inte med att man fått pris för att vara bäst i en lagdel i en liga i en sport som är minimal globalt. Tyvärr.

Det är det som skiljer honom från exempelvis Zlatan. Zlatan har inte heller vunnit något i år. Men Zlatan anses vara en av de tio bästa spelarna i världens absolut största sport. Det räcker alltid för en nominering.

Men om Henrik och Rangers vunnit Stanley Cup, med hans målvaktsspel som krydda, då hade jag röstat på honom i varenda omröstning som funnits. Och om konkurrensen varit något hårdare i Turin 2006 hade jag gett bragdguldet till Tre Kronor. Så jag är ingen hockeyhatare.

Men jag vill att det ska vara rim och reson i debatten.

Vad har damfotbollen för problem?

Plötsligt och oväntat har det dykt upp en diskussion om damfotboll igen. Hur ska sporten utvecklas? Hur ska det komma mer publik? Yada, yada, yada.

Det är nu snart 40 år sedan sporten slog igenom på allvar i Sverige som var ett av de banbrytande länderna. Vi som är gamla nog minns Jakobsberg, Mallbacken och Älvsjö. Vi minns Ann Jansson, Doris Uusitalo och Pia Sundhage, som spelare.

Vi minns också 90-talet där sporten slog sig fram och började ta plats för att sedan explodera under tidigt 2000-tal. Nu är det inte så längre. Svensk damfotbollen har en enorm kris. På flera sätt.

Klubbarna mår dåligt ekonomiskt. Publiken sviker. Spelarna är inte de längre de bästa i världen.

Är det då fel att en ledare vill förnya sporten?

Ja, vrålar traditionalisterna.

Nej, säger jag.

Man får inte tackla

Damfotbollen ställer sig frivilligt i skuggan av herrfotbollen genom att erbjuda i stort sett samma vara fast av sämre kvalité.

Det får inte vara förbjudet att tycka så. Absolut inte av köns-skäl i alla fall.

Rättvisa inom idrotten är att tjejer och killar ska ha samma tillgång till bra träningstider och samma del statliga och kommunala bidrag.

Rättvisa inom idrott handlar inte om att spela efter samma regelbok. Jag ser inget som helst problem med att tacklingar är förbjudna i damhockey där en 30-årig kvinna på 185 cm och 90 kilo kan möta en 14-åring på 160 cm och 50 kilo. I samma serie. Det händer inte inom herrhockeyn där tacklingar är tillåtna på seniornivå.

Jag har inget bekymmer med att Sanna Kallur får hoppa över häckar som är lägre än de som Robert Kronberg försökte ta sig över på sin tid. Medellängden på en tjejfriidrottare är naturligtvis decimetern lägre precis som i övrigt i samhäller.

Damerna 100 häck och herrarnas 110 meter häck är oftast lika stora under ett OS. Givetvis beroende på om grenen har någon världdstjärna för tillfället.

Jag tycker det är okej att Anja Pärson körde på kortare lagg än André Myhrer och att Carin Koch har högre loft på sin driver än Henrik Stenson.

Rättvisa måste också finnas

Däremot tycker förstår jag inte alls varför tjejer inte spelar bäst av fem set i de stora tennisturneringarna eller varför Charlotte Kalla och Marit Björgen skulle kunna göra upp över fem mil. Nåväl, kanske är det i skidfallet så att det skulle ta lite för lång tid för att kontinentens TV-producenter skulle stå ut. De vill ju göra sprint av allt. Men om vi bortser från just TV borde skidtjejer givetvis åka lika långt som killar.

Därför förstår jag inte varför det är så ohyggligt farligt att tycka att det vore bra med mindre målburar i damfotboll. Det är ju för att det skulle utveckla sporten. För att det skulle bli svårare att göra mål på halvtaskiga skott.

Man måste våga se bort från de bästa i världen när man tar debatten. För de bollar som Hope Solo räddar med suveränitet är inte lika lätta att plocka för en tjej på 165 centimeter i ett juniorlag.

Med mindre målburar, och kanske också mindre plan, skulle sporten förbättras successivt. Fler spelare skulle kunna göra sig gällande även på elitnivå. Det finns inget som helst nedsättande i den tanken.

Mindre boll är inte alls detsamma. Det skulle förändra sporten på ett tekniskt plan, och det är fel. En damspelares fötter är inte speciellt skilda mot en herres. En doja i storlek 39 kan jonglera lika bra som en i storlek 43.

Ju bättre sporten blir, desto större chans att fler vill komma och titta på den. Och med mer publik skulle också ekonomin kunna bli bättre. Fast just ekonomin är nog tyvärr en annan fråga. Intresset för idrotter går i cykler. Det har alla fått erfara. Och just nu är nog inte damfotboll speciellt attraktivt för en sponsor, annat än för rena entusiaster.

Sverige går inte långt nog i de stora turneringarna vilket sänker marknadsvärdet. Svenska lag syns inte i toppen av Champions League vilket ger samma effekt. De som håller i stålarna vill ha valuta för sina bidrag. De får de inte för tillfället. Till skillnad mot i herrfotbollen, för där syns man i tidningar och TV även om kvalitén på spelet är aldrig så lågt.

Du kan aldrig köpa stöd

Efter den 89 minuter långa dystra tillställningen på Friends Arena i onsdags har Svenska Fotbollförbundet panik. Det kan inte fem minuters magi och eufori ändra på.
Det var knäpptyst i publiken under stora delar av Sverige-England.

Det har givetvis sina naturliga orsaker på många sätt. En träningsmatch innehåller ingen större dramatik. Det var inomhus. Folk var nog rätt halvsura på hur det var att ta sig till arenan. Att den var snygg inuti förändrade inte humöret.

Men nu har Camp Sweden-folket höjt rösten och säger att de vill skapa bättre stämning. Och förfärande nog har förbundet tydligen lyssnat och vill ha en dialog. Jösses, säger jag.

Man kan aldrig bygga stämning på konstlad väg. Så många har försökt. Ingen har lyckats.

Stockholmsklackarnas magi har växt fram under 40 års tid. Därför kan Hammarby ha den stämning man har trots flera år i superettan. Djurgården ha tryck trots att man är ett lag på undre halvan i allsvenskan. AIK ha det fast man är näst sist i elitserien.

Det handlar om rivalitet. Identitet.

Om så 4 000 personer får stå i landslagströja på mitten av Friends Arena så blir det ändå inget tryck. Det fungerar inte så.

Jag har sett svenska fotbollslandskamper sedan 1975. Det enda riktiga tryck jag upplevt var under EM 1992. Då mötte publiken upp. Då fanns det ett gemensamt mål. Alla hejade verkligen på landslaget.

Camp Sweden håller inte på Sverige i första hand. Camp Sweden håller på Camp Sweden.

På samma sätt som det ibland är tyst även på Söderstadion och Råsunda. För många klackbeundrare går och ställer sig på ståplats för att uppleva stämningen.

Det finns ingen gedigen klackkultur utanför storstäderna i Sverige. Har aldrig funnits. Kommer nog aldrig att finnas.

Svensk fotbollspublik är heja friskt humör, en korv eller en mazarin och lite kul snack med polaren. Det är inget fel med det. Men man ska inte tro att man kan förändra det.

Att det ibland blir tryck på mästerskapen beror nog mer på att då åker Svensson hemifrån och passar på att leva ut. Hemmaölen blir fyra bortaöl. Och dessutom innehåller givetvis mästerskapsmatcherna ett kampmoment, även om Sverige nästan alltid förlorar.

Men det största problemet är kanske ändå hur förbundet motarbetar sig självt. I samband med landskamper pratas om hur man ska få dit fotbollssupportrarna. De som ger stämning. Klackarna.
Då duger de.

Men så fort det är seriefotboll igen är samma supportrar betraktade som en problemgrupp. Vars ramsor kan ge böter, vars bengaler kan ge minuspoäng och vars stående på läktaren ska tvingas ned i plaststolar.

Jag är verkligen ingen vän av hatramsor eller våld. Men det går inte att samtidigt vilja ha kostymfolk med stålar på läktaren och samtidigt ett jäkla tryck.

Hockeyn har haft samma problem sedan 80-talet. Fotbollen är på väg dit med expressfart, även på allsvensk nivå.

Där kan man ändå fortfarande hoppas att klubblagen låter fansen vara sig själva och fortsätta leva på det sätt man alltid gjort, om än i lyxigare miljö.

För landslagets del är det bättre att bara ge upp och inse sin identitet. Det kommer aldrig att bli något annat än "Vi är svenska fans allihopa" och en flagga med "Djurås" skrivet i tusch på et gula korset. Inte organiserat i alla fall.

Stämning kommer från hjärtat. Eller när Zlatan bjuder på oväntad magi. Det kan aldrig Camp Sweden ändra på, de riskerar nämligen att vara ute och köpa korv när trollkonsterna görs.

Bland det bästa jag läst om supporterskap

Man kanske behöver hålla på ett lag för att förstå hur fantastiskt bra skrivet det här. Texten som Pär Rådström skrev 1962 om sitt favoritlag AIK. Jag håller som de flesta vet inte på AIK, men man skulle kunna lägga in vilket lag som helst i den här texten. Som är nedplitad redan 1962. Läs den. Och njut.

AIK:s årsberättelse

En dag när solen lyser,  Lago Maggiore ligger stilla, och snön på alperna står som speglar mot himlen anländer brevbäraren med AIK:s årsberättelse. Där står något mycket tråkigt. AIK har åkt ur allsvenskan. Visserligen har en massa tidningar påstått länge att så var fallet men när det gäller så allvarliga nyheter litar jag inte på pressen. Jag väntar till jag får en officiell bekräftelse. Och den har nu kommit. AIK:s årsberättelse bekräftar att AIK från och med våren 1962 kommer att spela i Division 2.

Jag börjar nu förstå varför en del diskutabla bekanta jag äger, lett så egendomligt mot mig när jag framhållit för dem det faktum att AIK ännu inte officiellt meddelat att dom lämnat Allsvenskan. Mina bekanta hade alltså rätt. Det var ett faktum.

Det där mellan mig och AIK har varit klart länge. Det har aldrig funnits något val från min sida. Jag är uppvuxen med AIK och kommer att åldras med dess stolta namn på mina läppar. Min fader var något av en Djurgårdare, min broder antar jag fortfarande hurrar för Nya Elementars handbollslag årgång 1937, men för mig har det varit AIK.

Nu för tiden finns det ett ord som lyder: Image, Det är engelska fastän det också kunde vara t ex franska. Men då betyder det något annat. Om man i dag säger Image på amerikanska så menar man hur något ser ut, inte när man ser det utan när man tänker på det. Nu tänker vi på Djurgården ett tag. Vad ser vi då? Ja, då ser vi långa, jraftiga killar som har svårt att hålla benen rätt under sig och som är mycket kortklippta och som ler så som man skall göra nu för tiden. Det vill säga så där öppet som Ranghusen på Sidenhuset vill att hans modeller ska le.

Dom är tumbiga av sig på något sätt (Ingenting av det här stämmer på Knivsta men det gör inte så mycket för han är ju en bra spelare).
I Djurgårdens Image finns någonting definitivt modernt. Något som måste tilltala en massa ungdom som går i skolor och vill vara tumbiga dom med. Det är inte konstigt att Djurgårdens följe växer. Tumbigheten hör liksom vår tid till.

AIK har en helt annan Image. Dom är mindre och en aning mörkhåriga vilket är egendomligt med hänsyn till hur blonda av dess lirare varit och äreller hur litet hår över huvud taget många av Gnagets största namn haft. man tänker på snabba killar som vet vad dom gör, Garvis, Kurre Hamrin, Kurre Andersson. Kurt Liander trodde jag alltid skulle bli en stor lirare och jag undrar än i dag om inte AIK hade kunnat göra mer för att utveckla honom än vad som gjordes.

Och Garvis som studsade tre meter upp iluften och föll död ned från denna icke föraktliga höjd så fort någon blåste på honom innanför straffområdet. Blåste man på honom utanför straffområdet hade man varit tvungen blåsa med en Bessemerugn. Garvis hade visst ett DM i brottning också.

Om Hammarby skall här icke ordas. Hammarby är ett lag som har min fulla sympati. Deras sätt att sköta sista Göteborgsmatchen är ett föredöme för alla oss andra. Det är så det skall gå till. Om deras Image kan jag inte redogöra. Jag vägrar att låta dom få en hos mig. Jag vill vara fri från Hammarby. Jag tycker för mycket om dom.

Kvar står alltså den långe ljuse Djurgårdaren (Östra Real, Studenten, Oartistisk, Smart, Club mer än klubb), den mörkare och mindre AIK:aren (Solna, Huvudsta, Hagalund, Norrland, Realexamen, snabb, artistisk, elva små killar omgivna av ett jättelikt kansli). Ja, det sista hör till tyvärr. Det hör till när man tänker på AIK. Ett jättelikt tungrott klubbkanslimaskineri. Det är att hoppas att den senare delen av Imagen bortarbetas. Det finns tecken på att så sker.

Jag lägger i från mig AIK:s årsberättelse och ser ut över ALperna och tänker på Schweiz landslag. En samling ganska små lirare som ville vinna och hade en jättelik hemmapublik över hela Europa och en ledare som aldrig sa den odödliga fotbollsplattityden: "Kom ihåg att ni har en poäng när ni går in på plan, grabbar, och den ska ni aldrig släppa ifrån er!".

Det är så att säga ingen synpunkt. Ett lag som ännu ej spelat sin match har nämligen alltid två poäng.

EM en styggelse för SOK

EM i friidrott var en svensk succé. Och skapade mängder av problem för SOK. För nu rasar den sista uttagningsdebatten för fullt i spalterna. Skulle Jons få åka? Nossmy? Musse? Hela jäkla friidrottslandslaget kanske?

Svenskarna som inte var speciellt OS-aktuella kom toppade till EM och presterade riktigt bra. Men lugn i stormen eller stilla i båten eller vad vi ska säga.

Först och främst var det sämre konkurrens än vanligt i Helsingfors. Därav en del bra placeringar. Bättre än vad de skulle varit normalt.

Nu kan man invända och säga att det också gjordes mätbara resultat i teknikgrenarna. Och visst är det så. Men vi ska ha klart för oss att nivån i London kommer att öka med säg 5-10% vad gäller vinnar- och kvallängder och höjder och tider.

Dessutom ska de nyligen formtoppade svenskarna lyckas nå samma nivå igen. Hur nu det ska gå till en månad senare. Formtopp är liksom inget man köper på Jula eller Ellos.

Friidrott är väldigt konkret och mätbart. Det gör att man också kan få till en lyckträff. I min värld ska man hålla en hög nivå under en längre tid för att vara aktuell för OS. Eller i alla fall för att argumentera för sin egen plats där.

Det kanske inte riktigt alla har gjort.

Man vågar bara inte sticka ut

Rumpaffären eller Rövgate. Debatten vill inte riktigt dö. Jag hade tänkt hålla mig utanför den, men nu har den levt så länge att jag känner att jag också måste komma med en åsikt.

Själva grisleken och straffet kan vi lämna därhän. Så många dumma saker har man gjort som vuxen så det finns egentligen ingen anledning att varken kritisera eller ifrågasätta Johan Wilands vilja att visa arslet.

Däremot skrämmer det mig att det fortfarande en vecka efteråt pågår en diskussion om det var mobbning eller inte. Och de flesta av mina kollegor verkar tro att snacket gäller om Wiland mobbades. Det vet vi inget om. Kanske kände han sig mobbad, kanske kände han sig tvingad, kanske tyckte han att det var skitkul.

Men, debatten visar framförallt att sportreportrar ute på evenemang har en enorm förmåga att springa åt i stort sett samma håll. Väldigt ängsligt.

Jag är inte säker på att oviljan att rapportera om Rövgate i första hand handlar om att man vill hålla sig väl med förbundet och spelarna. Det har tagits risker förr på den punkten. Kontaktannonser för Zlatan och liknande. Om en reporter blir "osams" med Hamrén finns det alltid andra att skicka fram. Är du tillräckligt känd som krönikör eller journalist överlever du dessutom ändå.

Jag tror det mest handlar om att man inte vill tappa ansiktet inför gruppen. Gruppen av kollegor alltså. Att vara den där tråkiga som skriver om fel sak. Den där muppen som ställer dumma frågor på en presskonferens. Den som gruppen fnissar lite åt i smyg.

Presskonferenser med landslaget, och för all del även efter allsvenska matcher, är pinsamma historier. Tystnaden är ofta total. Några få kändisar ställer frågor. Om någon landsortsreporter eller vikarie öppnar munnen blir det konstig stämning. Ofta heter det att man sparar sina bra frågor till de enskilda intervjuerna. Märkligt, jag ser aldrig de där bra frågorna i tidningen eller hör dem i radio eller TV.

Man vågar helt enkelt inte ställa dem inför kollegor som man är lite rädd för.

Det var säkert fler än Jenny Modin och Expressens team som tyckte att Rövgate var lite töntigt eller rent av mycket dumt.  Men skulle man skriva eller säga det skulle man få etablissemanget mot sig. Det är inte det roligaste när man är ute på ett mästerskap.

Det är faktiskt lika obehagligt som att känna att tjejerna i rökrutan tycker att du är en tönt.

Offside är inte gjort för Sverige

När Hammarby mötte Varberg hemma i förra omgången sprang en förvirrad assisterande domare på linjen och försökte gissa om det var offside eller inte.

Han gissade ganska ofta fel.

Det kunde man se utan att TV4 Sport bjöd på någon superproduktion med 50 olika kameror eller grafik.

Då slog det mig att offside nog inte är skapat för svensk fotboll. Det är nämligen omöjligt för en assisterande domare att gissa rätt när passningarna som kommer är 30 meter långa och ofta kommer på chans.

Annat i spanska ligan exempelvis där Barcelona rullar runt bollen och assisterande domaren hinner skaffa sig en position exakt i linje med försvarets sista rad. Likadant på landslagsnivå. Men det fungerar inte så i svensk fotboll. Det är chansningar, långbollar och press med understöd. Samma fotboll som 1976, 1985 och 1998.

De svaga lagen backar inte hem lika mycket som i andra serier. I Sverige försöker de springa och pressa.

Jag vet inte vad man kan hitta på för ersättning för offside i Sverige. Men jag har insett att regeln på något sätt måste anpassas till den fotboll som spelas.

Annars blir det för mycket fel.

Det är inte bara prisets fel

Nu rasar debatten om att det är för dyrt att gå på ishockey-VM. Och visst. Självklart är det åt pipan med 1500 spänn för biljetter till Sverige - Norge.

Men.

Även om man sänkt priserna till en tredjedel tror jag inte det hade varit fullt i Globen ändå.

Sverige ska spela gruppspelsmatcher den närmaste tiden. Sju stycken.

Sju fulla globar skulle betyda att 94 500 personer skulle vilja se VM-hockey på två veckor. Och betala 500 spänn för det.

I helvete på en sten, som pappa brukade säga.

Jag tror antalet matcher skrämmer ännu mer än biljettpriset. Eller skrämmer. Det gör att chansen att se en match är så stor att man tar en i högen.

Jag vet supportrar till fotbollslag som inte har råd eller lust att gå när deras gäng har tre hemmamatcher på kort tid. Och i elitserien i ishockey fruktar kassörerna schemaläggningar som kan innebära för tätt mellan hemmafighterna.

Så tänk om så fort det går förbundet.

För det här vi såg idag var pinsamt!

Då behöver vi ju inte spela alls

I kölvattnet efter kvällens match mellan Barcelona och Milan dyker det nu upp en bunt experter, både på fotboll och annan sport, och hävdar att "det var ändå bästa laget som gick vidare".

Detta som någon slags ursäkt att Barcelona ännu en gång fick domsluten, de avgörande, med sig på ett närmast horribelt sätt.

Vad är det för argument?

Om det som experterna tycker är det bästa laget ska gå vidare behöver man ju inte spela alls.

Då skulle inte Gefle åkt till Malmö och krigat till sig en poäng heller. Bästa laget skall ju vinna.

Lika illa låter det när folk säger att en match kan visa att ett resultat var rättvist, trots ett tidigt misstag av en domare.

När Barcelona får ledningen blir de såklart mycket tryggare och kan spela avslappnat. Då blir det en annan matchbild än vid 0-0 eller kanske 0-1.

Om Zlatan fått straff, och mål, hade det återigen blivit en annan matchbild.

Olof Lundh skriver att Barcelona var närmare 4-1 och 5-1 än Milan var nära 3-2. Ja, tacka för det. Ett demoraliserat Milan hade inte kraft att resa sig. Kanske för att de spelade med känslan "att vad vi än gör så ordnar domaren det här åt Messis killar".

Spelet påverkas gigantiskt mycket av det aktuella resultatet i den här typen av matcher. Då kan man inte i efterhand säga att "Barcelona var det bättre laget".

Nej, Barcelona gavs möjlighet att vara det bättre laget!

Man kan inte förlora med 1-3

- Vi förlorade med 4-1.

Du känner igen uttrycket va?

- Liverpool torskade finalen med 1-0.

Mmm, det låter bekant.

Finland-England 0-1.

Jo, så har det hetat i alla år. Ända till i senare delen av 2000-talets första decennium.

Då började det plötsligt talas om att någon hade förlorat med 3-5.

Det var någon språkvårdare någonstans som kommit på det. Språkvårdare kommer på väldigt många saker.  Oftast är dom bra, men ibland är dom mest klåfingriga.

Sportens värld är komplicerad och har en egen terminologi.

De senaste två åren har det blivit allt vanligare att man pratar om Svenska mästaren Färjestad eller Världsmästaren Tyskland.

Det är inte bara ologiskt. Det är faktiskt också omöjligt.

Lag är och förblir plural. Vi möter dom. Jag hejar på dom. Vi möter inte den. Faktiskt inte ens det. Jag hejar inte på den eller det.

Om man säger Svenska mästaren om ett lag eller en klubb måste man också säga den eller det när man pratar vidare. Men det gör man inte. Man säger man eller dom.

Nu blir det ett mischmasch där man först håller sig till språkregeln för att sedan direkt bryta mot den.

"Svenska mästaren Färjestad kom ut som ett starkt lag till andra perioden"

I den felaktiga konsekvensens namn bör det vara

"Svenska mästaren Färjestad kom ut stark till den andra perioden".

I över 100 år pratade man om världsmästarna. På engelska heter det World Champions. Har någon hört talas om League Champion Manchester United.  Les Champions de monde. Die weltmeister (och inte singularet der Weltmeister".

Likadant hör du aldrig en britt säga "we lost 1-2". Han eller hon säger "we lost 2-1" eller "we lost 2 to 1".

I sportens värld räknar man det starkare talet först. Oavsett om det handlar om vinst eller förlust. 

Svenska mästarna Färjestad förlorade med 3-1 mot Brynäs. Dom gjorde en dålig match.

Svenska mästaren Färjestad förlorade med 1-3 mot Brynäs. Den gjorde en dålig match.

Det är bara att välja om man vill följa regeln. Men alla kör inte 80 på 80-väg heller. Även om regeringen bestämt det.

Finland-England 0-1 är däremot rätt. För där säger man bara resultatet, inte vad någon vann eller förlorade med.

Ett råd är ett råd och ingen lag. Det är mästarna som är ett lag. Oavsett om dom vinner eller förlorar med 3-1.

Låt Emma vara ifred

Gårdagen präglades av snacket om två comebacker. En rolig och en tragisk.

Att Ara Abrahamian känner för att gå upp på mattan igen och försöka ta sin efterlängtade guldmedalj är roligt. Nu tror jag dock att han får svårt efter flera års tävlingsuppehåll, men låt karln göra ett försök. Om inte annat så är det roligt eftersom många IOK-delegater lär bli sura.

Den andra comebacken gör mig mycket ledsen. Eller comebacken? Vi vet inte så mycket om den, men tillräckligt mycket skrevs för att jag ska sitta här med en obehaglig känsla. Emma Igelström är på väg att bli sportsidornas Linda Rosing. Eller för all del en kvinnlig Ricky Bruch.

Vi pratar om en människa som haft väldigt många bekymmer de senaste åren. Har det inte varit alkoholproblem så har det varit förskingring. Senast i november talade Emma ut i Sportbladet om brottslighet och drickande.

Jag är den förste att stötta folk som vill komma tillbaka. Heja Emma!

Men, jag tycker också att vi inom media har ett rätt stort ansvar här. Det handlar om en människa som inte mår riktigt bra. Även om hon kanske mår toppen för tillfället.

Okej, media har egentligen inget ansvar för vuxna människors handlande? Men vilken press sätter man på en tjej som Emma Igelström när man basunerar ut att hon ska satsa på OS igen?

Är det rimligt att tro att det är en satsning som kommer att hålla i sig? Är det rimligt att tro att det är seriöst? Skriver och rapporterar vi om det för att vi tror på det, eller skriver vi om det för att vi tycker att det är en parodi?

Kommer ni ihåg när Mark Spitz gjorde OS-comeback?

Jag mötte Emma Igelström vid Idrottsgalan i Globen för en månad sedan. Den tjejen är inte i form för att göra ett OS i sommar. Skulle hon komma tillbaka till sporten är det alltså först om fyra år hon kan vara med och tävla igen. Tror vi på att en 36-åring som varit borta från sporten i sju år kan bli olympier?

Man ska egentligen i döma andra människors hälsa. Men har man själv mått psykiskt dåligt så vet man också hur det kan svänga upp och ner. Emma Igelström kanske är frisk nu, och det vore förstås fantastiskt. Men risken är att det går åt pipan med simningen, igen. Då blir det ännu ett tungt ok på ett par redan hårt belastade, och en gång så vältränade, axlar.

Låt henne börja må bra mentalt, på riktigt, innan vi börjar skriva om comebacker i bassängen!

Zlatan ska spela mittback, det är vad han ska göra!

För väldigt många år sedan hamnade jag i en diskussion med Hammarbys gamla mittback Johan Hammarström. Han förklarade att i en backlinje måste det finnas minst en person som kan tänka. Helst ska den personen vara mittback.

På den tiden spelade Johan Hammarström i backpar med Magnus Lefvert. Man ljuger om man säger att det var under Bajens mest framgångsrika epok, men som jag minns det hade laget i alla fall ett fungerande försvar.

På senare år har Hammarbys backlinje varit en katastrof. Fyra kämpande vildar som förtvivlat skjuta undan bollen när den kommer i närheten av straffområdet. Ingen tanke, ingen strategi.

På samma sätt går det att se fotbollslandslaget. När blågult var som bäst var Patrik Andersson hjärnan och Jocke Björklund kämpen. Idag är det två krigare som härjar i mitten. Och när de sätts under press finns ingen som tänker till.

Landslaget hade mått fantastiskt i mittförsvaret på 2000-talet om Daniel Andersson hade varit en decimeter längre eller om Anders Svensson vägt 15 kilo mer.

Men nu finns lösningen närmare än ni tror. Erik Hamrén bör flytta ner Zlatan som mittback.

Är jag galen?

Nej, absolut inte. Många gamla offensiva har blicken för spelet och intelligens nog för att klara rollen som försvarsdirigent. Tänk Lothar Matthäus på internationell nivå eller för all del just Daniel Andersson i allsvenskan.

Med Zlatan får Hamrén ned en general. En tänkare som dessutom har de fysiska förutsättningarna för att röja hejvilt. Kanske skulle han rentav bli världens bästa mittback.

Lägg på luren - gå ut i naturen

När jag var en gröngöling i sportjournalistbranschen och gjorde min praktik på Radiosporten fick man lära sig en sak nästan först av allt.

Det är inte okej med telefonintervjuer.

Nu gäller andra regler i medievärlden.

Vecka ut och vecka in plågas man av telefonintervjuer med varierande uselt ljud. Det rings och rings och rings. Och ingen verkar bry sig.

Nu har ett nytt gissel dykt upp i TV-sändningarna. Skype-intervjuer.

För 20 år sedan hade programledaren tvingats be om ursäkt för den usla bild- och ljudkvalitén om man sänt nånting liknande. Nu hyllas greppet.

Jag tycker det är obegripligt.

Okej om man får bild och ljud från någonting häpnadsväckande. Som en olycka i rally filmad med videokamera, eller en telefonare med någon som nyss satt ett världsrekord långt borta.

Men när man ringer upp folk för att kolla formen eller bara snacka lite allmänt, då är det verkligen inte bra. Det är till och med bättre att avstå.

Och då har vi inte ens talat om "twitter-citat".

Missa inte chansen ridsporten

Rolf-Göran Bengtsson, denne gigant bland giganter!

Eller?

Efter att Rolf-Göran fått Jerringepriset i måndags skämtades det ganska friskt i diverse spalter och krönikor om RGB och hans utmärkelse. Det skulle man inte ha gjort. För ridsportens folk har ingen humor. I alla fall inte de som nu till höger och vänster angriper sportjournalister för att de skrivit något skojigt.

Jag tror mig kunna garantera att väldigt få sportjournalister på något sätt ser ned på ridsporten som företeelse. Man imponeras av alla dessa unga (och gamla) som lägger ned sina själar i diverse stall över landet. Man beundrar skickligheten i att kunna rida och hoppa, rida och dressera eller sitta i sulkyn bakom en travhäst. Inte tu tal om annat.

Men hästhoppning på yttersta elitnivå får faktiskt finna sig i att man skojar med den. Det är ett underklassperspektiv som visar sig. För låt oss inte förneka att de tyskar, brassar och amerikaner som dominerar i världstoppen till 95% kommer från rika familjer. Även RGB bor på ett slott.

Ridsporten fick en unik chans att knuffa fram sina positioner i samband med galan. RGB tog den med ett känslofyllt (om än väl långt) tal. Nu håller en massa rättrådiga istället på och fördärvar den chansen genom sina olika inlägg.

Utan att förstå att de flesta av oss skrattar med er. inte åt er.

Jag minns mycket väl hur spännande det var vid OS i Peking när RGB red om guldet. Jag kan njuta av en världscuptävling i TV. Men jag är väldigt dålig på att värdera hästhoppning trots snart 20 år som sportreporter. Jag kopplar inte automatiskt om RGB gjort en bra insats när han vunnit en 140-hoppning i Geneve.

Hästhoppning är svårt. Därför är vi journalister ofta avvaktande. Men inte tusan är det någon som hånar RGB på riktigt. Man gör det med lite värme. Som man gör med många andra sportstjärnor. Som med Zlatans kontaktannons, Per Elofssons "bryt ihop och kom igen" och andra exempel.

Ta det inte så allvarligt. Det är ändå bara sport.

Krönikan som fick folk att bli galna

För många många år sen jobbade jag på SVT Text. De flesta människor förknippar just text-tv med sidan 377 där Sveriges äverlägset mest lästa resultatrapportering finns. Men SVT Text har också nyhetssidor från 300 till 328.

På den tiden fick medarbetarna dessutom skriva krönikor.  Vi pratar om VM i Pokljuka 2001 som inleddes med jaktstart. Magdalena Forsberg tog brons och var så jublande lycklig i TV efteråt. Och hela Sverige hyllade Magda.

Jag lackade till och skrev en krönika som jag inte publicerade utan la i en mapp. Så kom Jonathan Kvarnström till jobbet när jag gått hem. Jonte läste krönikan och valde att publicera. Det skulle han inte ha gjort.

Sverige exploderade. Jag tror SVT Text fick 300 mail på ett par timmar. Och dagarna efteråt ramlade det in hundratals vykort och brev från folk som idiotförklarade mig.  Och egentligen var krönikan inte särskilt elak.

Igår hittade jag den i en pärm, och jag kan inte motstå frestelsen att publicera den igen:

Ingen kritiserar drottningen


Det var märkligt att lyssna till allt beröm som Magdalena Forsberg fick av svenska kommentatorer efter dagens brons i jaktstarten. Kvinnan har ju vunnit nästan alla VC-lopp i år. Då ska hon ju också ta medalj på VM.

Jag anser att gårdagens sjätteplats och bronset idag inte är något annat än ett rejält fiasko.

Sen får Magda skylla sin dåliga form på både förkylning och ryggont om hon vill. Alla elitidrottsmän har sina skavanker. Det tillhör bilden och vore närmast en skräll om det inte var så.

Magdalena har nått den här märkliga statusen att vad hon än åstadkommer så är det rätt. Hon får inte kritiseras.


Det gav henne exempelvis Jerringpriset för år 2000 trots att hon tog sina stora segrar i början av detta år. 


Ihärdiga rykten säger att Mikael Ljungberg ledde omröstningen överlägset när det var dags att telefonrösta. Magda, ljuv och leende, går hem i stugorna och ibland är minnet kort. Alltså fick hon mängder av röster av svenska folket.


Att Magdalena sen gjorde bort hela sitt VM genom att tävla småsjuk i sista VC-tävlingen före mästerskapet har ingen kritiserat. Tvärtom har man tyckt synd om henne. Egendomligt!


Hallå, säger jag. Kvinnan anses vara världsledande i sin idrott. Och hon är gift med Sveriges sjukaste skidåkare.  Hon måste ju veta vad som händer om åker skidor när man är förkyld.

Nej, tyvärr. Magdalena är verkligen inte någon av de stora svenska idrottsmännen eller kvinnorna.

Därtill påminner hon alltför mycket om alla de blågula som passar på att vinna världscupen när konkurrenterna laddar för mästerskapen. Det är något av en svensk folksanning att det är cupen som är viktigast.

I övriga världen rankar man en medalj högst. Överlägset högst. En deltävling är precis vad det låter som.

Där har vi också förklaringen till att Forsberg varit så överlägsen fram till VM. De andra åkarna har helt enkelt haft en annan säsongsplanering. De blir gladare om de står på pallen i VM.


För Magda verkar det inte spela någon roll. Hon är ju glad jämt. Men för oss som räknar medaljer vore det ju kul om hon någon gång kunde vara bäst när det gäller. Det kommer ju ett OS nästa år där vi behöver guld.


Där tror jag dock att vi kan lita mer till Pernilla Wiberg. Pillan är inte typen som jublar för en poängplats, där är det bara guld som glimmar.


Så våga säga sanningen. För en världsstjärna är ett brons inte bra. Det är OK!

Sakta i backarna

Så har man vaknat efter ett fantastiskt roligt svenskt JVM-guld. Patrick Ekwall brukar prata om att man inte ska använda ordet rättvist när man pratar om sport, men jag gör gärna det i alla fall. Det här var rättvist. Och kul alltså.

Men nu kommer den något fadda eftersmaken, och den kommer rejält.

För mina kollegor i branschen missbrukar nu guldmedaljen å det grövsta när de börjar klättra upp på allt högre hästar i sin iver att beskriva glädjen bäst.

Och jag säger: Sakta i backarna. Det var ju mest en plojgrej det här. Det finns några fina bevis för det:

1. Matchen sändes i SVT vilket betyder att det är ganska billiga TV-rättigheter. Hade det varit en riktig och viktig turnering skulle vi inte fått se segerjublet utan Fabian Bengtsson.

2. Turneringen avgjordes i bara en final.  Alla viktiga hockeyfighter ska ju spelar i minst bäst av tre.

3. På Twitter var det ett enormt humorflöde under matchen även om folk givetvis tyckte det var spännande. Hade det varit viktigt skulle det varit lugnt. Det blev också rätt lugnt under tredie perioden och sudden då det var spännande på riktigt.

Vad vill jag nu säga med det här? Jo, att vi ska se JVM och finalen som en isolerad skojig företeelse. Den ska inte jämföras med senioridrott. Det ska inte göras några frimärken på Zibanejads mål, vare sig på riktigt eller på en tidningssida. Det ska inte samlas några folkmassor på något torg för att hylla, men det är visst redan försent. Och det ska absolut inte nämnas några Jerringpris eller bragdguld i sammanhanget.

Då vattnar man ur de begreppen och skeendena och förstör minnen för folk.

En seger i Idol är inte detsamma som en i Melodifestivalen. En triumf i världscupen är inte ett OS-guld.

JVM var en riktigt underhållande vecka. Nu glömmer vi den och fortsätter titta på sport.