Rolf-Göran Bengtsson, denne gigant bland giganter!
Eller?
Efter att Rolf-Göran fått Jerringepriset i måndags skämtades det ganska friskt i diverse spalter och krönikor om RGB och hans utmärkelse. Det skulle man inte ha gjort. För ridsportens folk har ingen humor. I alla fall inte de som nu till höger och vänster angriper sportjournalister för att de skrivit något skojigt.
Jag tror mig kunna garantera att väldigt få sportjournalister på något sätt ser ned på ridsporten som företeelse. Man imponeras av alla dessa unga (och gamla) som lägger ned sina själar i diverse stall över landet. Man beundrar skickligheten i att kunna rida och hoppa, rida och dressera eller sitta i sulkyn bakom en travhäst. Inte tu tal om annat.
Men hästhoppning på yttersta elitnivå får faktiskt finna sig i att man skojar med den. Det är ett underklassperspektiv som visar sig. För låt oss inte förneka att de tyskar, brassar och amerikaner som dominerar i världstoppen till 95% kommer från rika familjer. Även RGB bor på ett slott.
Ridsporten fick en unik chans att knuffa fram sina positioner i samband med galan. RGB tog den med ett känslofyllt (om än väl långt) tal. Nu håller en massa rättrådiga istället på och fördärvar den chansen genom sina olika inlägg.
Utan att förstå att de flesta av oss skrattar med er. inte åt er.
Jag minns mycket väl hur spännande det var vid OS i Peking när RGB red om guldet. Jag kan njuta av en världscuptävling i TV. Men jag är väldigt dålig på att värdera hästhoppning trots snart 20 år som sportreporter. Jag kopplar inte automatiskt om RGB gjort en bra insats när han vunnit en 140-hoppning i Geneve.
Hästhoppning är svårt. Därför är vi journalister ofta avvaktande. Men inte tusan är det någon som hånar RGB på riktigt. Man gör det med lite värme. Som man gör med många andra sportstjärnor. Som med Zlatans kontaktannons, Per Elofssons "bryt ihop och kom igen" och andra exempel.
Ta det inte så allvarligt. Det är ändå bara sport.
onsdag 18 januari 2012
söndag 8 januari 2012
Krönikan som fick folk att bli galna
För många många år sen jobbade jag på SVT Text. De flesta människor förknippar just text-tv med sidan 377 där Sveriges äverlägset mest lästa resultatrapportering finns. Men SVT Text har också nyhetssidor från 300 till 328.
På den tiden fick medarbetarna dessutom skriva krönikor. Vi pratar om VM i Pokljuka 2001 som inleddes med jaktstart. Magdalena Forsberg tog brons och var så jublande lycklig i TV efteråt. Och hela Sverige hyllade Magda.
Jag lackade till och skrev en krönika som jag inte publicerade utan la i en mapp. Så kom Jonathan Kvarnström till jobbet när jag gått hem. Jonte läste krönikan och valde att publicera. Det skulle han inte ha gjort.
Sverige exploderade. Jag tror SVT Text fick 300 mail på ett par timmar. Och dagarna efteråt ramlade det in hundratals vykort och brev från folk som idiotförklarade mig. Och egentligen var krönikan inte särskilt elak.
Igår hittade jag den i en pärm, och jag kan inte motstå frestelsen att publicera den igen:
Ingen kritiserar drottningen
Det var märkligt att lyssna till allt beröm som Magdalena Forsberg fick av svenska kommentatorer efter dagens brons i jaktstarten. Kvinnan har ju vunnit nästan alla VC-lopp i år. Då ska hon ju också ta medalj på VM.
Jag anser att gårdagens sjätteplats och bronset idag inte är något annat än ett rejält fiasko.
Sen får Magda skylla sin dåliga form på både förkylning och ryggont om hon vill. Alla elitidrottsmän har sina skavanker. Det tillhör bilden och vore närmast en skräll om det inte var så.
Magdalena har nått den här märkliga statusen att vad hon än åstadkommer så är det rätt. Hon får inte kritiseras.
Det gav henne exempelvis Jerringpriset för år 2000 trots att hon tog sina stora segrar i början av detta år.
Ihärdiga rykten säger att Mikael Ljungberg ledde omröstningen överlägset när det var dags att telefonrösta. Magda, ljuv och leende, går hem i stugorna och ibland är minnet kort. Alltså fick hon mängder av röster av svenska folket.
Att Magdalena sen gjorde bort hela sitt VM genom att tävla småsjuk i sista VC-tävlingen före mästerskapet har ingen kritiserat. Tvärtom har man tyckt synd om henne. Egendomligt!
Hallå, säger jag. Kvinnan anses vara världsledande i sin idrott. Och hon är gift med Sveriges sjukaste skidåkare. Hon måste ju veta vad som händer om åker skidor när man är förkyld.
Nej, tyvärr. Magdalena är verkligen inte någon av de stora svenska idrottsmännen eller kvinnorna.
Därtill påminner hon alltför mycket om alla de blågula som passar på att vinna världscupen när konkurrenterna laddar för mästerskapen. Det är något av en svensk folksanning att det är cupen som är viktigast.
I övriga världen rankar man en medalj högst. Överlägset högst. En deltävling är precis vad det låter som.
Där har vi också förklaringen till att Forsberg varit så överlägsen fram till VM. De andra åkarna har helt enkelt haft en annan säsongsplanering. De blir gladare om de står på pallen i VM.
För Magda verkar det inte spela någon roll. Hon är ju glad jämt. Men för oss som räknar medaljer vore det ju kul om hon någon gång kunde vara bäst när det gäller. Det kommer ju ett OS nästa år där vi behöver guld.
Där tror jag dock att vi kan lita mer till Pernilla Wiberg. Pillan är inte typen som jublar för en poängplats, där är det bara guld som glimmar.
Så våga säga sanningen. För en världsstjärna är ett brons inte bra. Det är OK!
På den tiden fick medarbetarna dessutom skriva krönikor. Vi pratar om VM i Pokljuka 2001 som inleddes med jaktstart. Magdalena Forsberg tog brons och var så jublande lycklig i TV efteråt. Och hela Sverige hyllade Magda.
Jag lackade till och skrev en krönika som jag inte publicerade utan la i en mapp. Så kom Jonathan Kvarnström till jobbet när jag gått hem. Jonte läste krönikan och valde att publicera. Det skulle han inte ha gjort.
Sverige exploderade. Jag tror SVT Text fick 300 mail på ett par timmar. Och dagarna efteråt ramlade det in hundratals vykort och brev från folk som idiotförklarade mig. Och egentligen var krönikan inte särskilt elak.
Igår hittade jag den i en pärm, och jag kan inte motstå frestelsen att publicera den igen:
Ingen kritiserar drottningen
Det var märkligt att lyssna till allt beröm som Magdalena Forsberg fick av svenska kommentatorer efter dagens brons i jaktstarten. Kvinnan har ju vunnit nästan alla VC-lopp i år. Då ska hon ju också ta medalj på VM.
Jag anser att gårdagens sjätteplats och bronset idag inte är något annat än ett rejält fiasko.
Sen får Magda skylla sin dåliga form på både förkylning och ryggont om hon vill. Alla elitidrottsmän har sina skavanker. Det tillhör bilden och vore närmast en skräll om det inte var så.
Magdalena har nått den här märkliga statusen att vad hon än åstadkommer så är det rätt. Hon får inte kritiseras.
Det gav henne exempelvis Jerringpriset för år 2000 trots att hon tog sina stora segrar i början av detta år.
Ihärdiga rykten säger att Mikael Ljungberg ledde omröstningen överlägset när det var dags att telefonrösta. Magda, ljuv och leende, går hem i stugorna och ibland är minnet kort. Alltså fick hon mängder av röster av svenska folket.
Att Magdalena sen gjorde bort hela sitt VM genom att tävla småsjuk i sista VC-tävlingen före mästerskapet har ingen kritiserat. Tvärtom har man tyckt synd om henne. Egendomligt!
Hallå, säger jag. Kvinnan anses vara världsledande i sin idrott. Och hon är gift med Sveriges sjukaste skidåkare. Hon måste ju veta vad som händer om åker skidor när man är förkyld.
Nej, tyvärr. Magdalena är verkligen inte någon av de stora svenska idrottsmännen eller kvinnorna.
Därtill påminner hon alltför mycket om alla de blågula som passar på att vinna världscupen när konkurrenterna laddar för mästerskapen. Det är något av en svensk folksanning att det är cupen som är viktigast.
I övriga världen rankar man en medalj högst. Överlägset högst. En deltävling är precis vad det låter som.
Där har vi också förklaringen till att Forsberg varit så överlägsen fram till VM. De andra åkarna har helt enkelt haft en annan säsongsplanering. De blir gladare om de står på pallen i VM.
För Magda verkar det inte spela någon roll. Hon är ju glad jämt. Men för oss som räknar medaljer vore det ju kul om hon någon gång kunde vara bäst när det gäller. Det kommer ju ett OS nästa år där vi behöver guld.
Där tror jag dock att vi kan lita mer till Pernilla Wiberg. Pillan är inte typen som jublar för en poängplats, där är det bara guld som glimmar.
Så våga säga sanningen. För en världsstjärna är ett brons inte bra. Det är OK!
fredag 6 januari 2012
Sakta i backarna
Så har man vaknat efter ett fantastiskt roligt svenskt JVM-guld. Patrick Ekwall brukar prata om att man inte ska använda ordet rättvist när man pratar om sport, men jag gör gärna det i alla fall. Det här var rättvist. Och kul alltså.
Men nu kommer den något fadda eftersmaken, och den kommer rejält.
För mina kollegor i branschen missbrukar nu guldmedaljen å det grövsta när de börjar klättra upp på allt högre hästar i sin iver att beskriva glädjen bäst.
Och jag säger: Sakta i backarna. Det var ju mest en plojgrej det här. Det finns några fina bevis för det:
1. Matchen sändes i SVT vilket betyder att det är ganska billiga TV-rättigheter. Hade det varit en riktig och viktig turnering skulle vi inte fått se segerjublet utan Fabian Bengtsson.
2. Turneringen avgjordes i bara en final. Alla viktiga hockeyfighter ska ju spelar i minst bäst av tre.
3. På Twitter var det ett enormt humorflöde under matchen även om folk givetvis tyckte det var spännande. Hade det varit viktigt skulle det varit lugnt. Det blev också rätt lugnt under tredie perioden och sudden då det var spännande på riktigt.
Vad vill jag nu säga med det här? Jo, att vi ska se JVM och finalen som en isolerad skojig företeelse. Den ska inte jämföras med senioridrott. Det ska inte göras några frimärken på Zibanejads mål, vare sig på riktigt eller på en tidningssida. Det ska inte samlas några folkmassor på något torg för att hylla, men det är visst redan försent. Och det ska absolut inte nämnas några Jerringpris eller bragdguld i sammanhanget.
Då vattnar man ur de begreppen och skeendena och förstör minnen för folk.
En seger i Idol är inte detsamma som en i Melodifestivalen. En triumf i världscupen är inte ett OS-guld.
JVM var en riktigt underhållande vecka. Nu glömmer vi den och fortsätter titta på sport.
Men nu kommer den något fadda eftersmaken, och den kommer rejält.
För mina kollegor i branschen missbrukar nu guldmedaljen å det grövsta när de börjar klättra upp på allt högre hästar i sin iver att beskriva glädjen bäst.
Och jag säger: Sakta i backarna. Det var ju mest en plojgrej det här. Det finns några fina bevis för det:
1. Matchen sändes i SVT vilket betyder att det är ganska billiga TV-rättigheter. Hade det varit en riktig och viktig turnering skulle vi inte fått se segerjublet utan Fabian Bengtsson.
2. Turneringen avgjordes i bara en final. Alla viktiga hockeyfighter ska ju spelar i minst bäst av tre.
3. På Twitter var det ett enormt humorflöde under matchen även om folk givetvis tyckte det var spännande. Hade det varit viktigt skulle det varit lugnt. Det blev också rätt lugnt under tredie perioden och sudden då det var spännande på riktigt.
Vad vill jag nu säga med det här? Jo, att vi ska se JVM och finalen som en isolerad skojig företeelse. Den ska inte jämföras med senioridrott. Det ska inte göras några frimärken på Zibanejads mål, vare sig på riktigt eller på en tidningssida. Det ska inte samlas några folkmassor på något torg för att hylla, men det är visst redan försent. Och det ska absolut inte nämnas några Jerringpris eller bragdguld i sammanhanget.
Då vattnar man ur de begreppen och skeendena och förstör minnen för folk.
En seger i Idol är inte detsamma som en i Melodifestivalen. En triumf i världscupen är inte ett OS-guld.
JVM var en riktigt underhållande vecka. Nu glömmer vi den och fortsätter titta på sport.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)