Hockeyns publikkris

Det finns så vitt jag vet ingen sport som pratar så mycket om ändrad liga, nya regler och liknande som hockeyn. Det är ett ständigt debatterande.

Nu senast var det Växjös Anders Öhman som kom med en del vettiga och andra ovettiga förslag. Den här gången handlade det om publiken.

Temat när man pratar om publik är alltid publiksnittet. Det sjunker. Jag säger bara: Tacka fan för det när ni spelar 55 omgångar.

Banta till 36 som det var förr så skulle ni höja publiksnittet med 1500 pers/match.

Hockeyn har grävt sin egen grav, eller åtminstone fallgrop, genom att man lät serien växa så oerhört under några goda år. Ledarna trodde intresset var för evigt, och förstod inte att titta på sin sport ur ett historiskt perspektiv. Trender kommer och går, det gäller även idrotten.

Det kan/kommer säkert att bli inne igen att gå på sport. Det har ingenting med "läktarvåld" nya arenor, eller annat synbart att göra. Det är oftast något som plötsligt bara kommer. Men i väntan på det kan man inte vara passiv.

För det första har folk ont om pengar nuförtiden, eller är rädda för att få det. Då lägger man inte flera hundra på en sportmatch. För det andra håller företag i sina pengar också, det är inte längre kutym att bjuda anställda på gratisbiljetter och liknande.

Jag tror stenhårt på en återgång till hur det var förr. Fasta matchtider. Då var det torsdag 19 och söndag 17. Inga konstigheter. Senare kom även tisdagarna in. Nu har du ingen aning om när ditt lag eventuellt lirar match. Det kan vara på fredag, på onsdag eller kanske igår.

Jag förstår att spelbolagen och TV påverkar det här. Men det går ju också att försöka stå upp för sina rättigheter. Antag att Elitserien skulle köra matcher bara på torsdagar och söndagar. Tror ni Svenska Spel skulle dra in sponsorpengarna då? Att hockeyn skulle försvinna från Oddset-listan?

Gör dessutom spelscheman som är logiska. Förr möttes man i bestämd ordning. Lag A mötte B C D E F G H, så vände serien och man mötte H G F E D C B. Den där vändningen var magisk. Oftast slumpade det sig så att lag runt streck möttes just i ett infernaliskt dubbelmöte. Med väldigt viktiga poäng på spel. Nu kan Frölunda möta Modo sju gånger på en vecka. Lagen möter inte ens varandra lika många gånger. Det är extremt underligt.

Hockeyn har en del att jobba med. Minst sagt.

Vikten av att aldrig stretcha

Det var för många många år sedan som min gamle vän Martin under en träning myntade det sedan dess klassiska utrrycket:

- Grabbar, stretcha aldrig. Man blir överrörlig och ökar skaderisken.

Jag har för mig att det var efter en riktigt jobbig hönsabollsträning, och den kom så klockrent.

Stretching är något skumt 80-talspåfund, och vad jag vet har det aldrig blivit riktigt utrett om det egentligen gör någon nytta för trötta muskler att man håller på och drar lite i dem.

Ni vet, man sätter sig på golvet och lägger höger ben över vänster lår och klämmmer till med armarna. Då ska dte strama bak i röven och sen ska man slippa träningsvärk dagen efter.

Jag kan ju lugnt säga att på den tiden jag elitidrottade så hjälpte det där föga. Jag hade lika ont ändå.

Därför gav jag också fullkomligt fan i satt stretcha den där lördagseftermiddagen i juni 1990 när jag svårt plågad trampade i mål i Motala efter att ha genomfört en grym Vätternrunda. Jag hade fått för mig att det var bra att hoja på tyngsta växeln eftersom det skulle ge mer fart på banan, men det gav också till följd att mitt ena knä pajade nånstans norr om Jönköping.

Vrång som jag var tänkte jag fullfölja loppet i alla fall och stoppade kroppen full med Alvedon. Tror det blev 12 stycken på sju timmar till slut. En rätt mäktig dos för en renlevnadsman.

När jag till slut kom i mål och fick en snäll kram av Helsingborgskan och några andra kompisar, Nicke W var där också, och Nicke L hade ju varit med och trampat. Jo, när jag til slut kom i mål var det lite halvbrådis, för Sverige och Skottland skulle spela VM-match i fotboll.

Nicke W körde till Linköping och där invaderade vi ett Scandic, eller hette det Esso Motor Hotel då, Hotell och satte oss i baren och började kolla fotboll.

Jag hade inte missat en minut VM-fotboll sedan 1974 då jag gjorde mitt första TV-VM, men nu kände jag redan efter tio minuter hur ett smärtande knä, en Alvedon-drogad hjärna och en 31 mil lång cykelbana började kräva sin man. Att man stått på startlinjen klockan 01.00 gjorde ju knappast saken bättre.

Mina vänner gapade stort, men jag var tvungen att förkunna att jag nu tänkte strunta i fotbollen, och gå och sova i bilen.

Jag kröp in i baksätet och vecklade ihop min 188 cm långa kropp i fosterställning och somnade på två röda.

90 minuter senare, och med 1-2 i röven, kom vännerna ner till bilen och väckte mig.

Knappt utsövd tänkte jag hoppa ur bilen, men märkte till min fasa att det var fullkomligt omöjligt. Jag hade drabbats av totalförlamning. I benen.

I baksidan av låren fanns inte längre muskler, utan bara två stycken pannbiffar med kulor i. Fullkomligt meningslösa. Vaderna kändes som om någon sågat i dem med en Husqvarna röjsåg och knäna, nu båda, var värdiga för amputering.

DET GICK INTE ATT STÅ.

Nicke W och någon mer fick knuffa ut mig ur bilen och med gemensamma krafter helt enkelt våldsdra ut mina ben och sen baxa upp mig på stående fötter. Mina vrål lär ha hörts till Boxholm minst.

Stapplande likt Anders "Lillen" Eklund efter matchen mot Frank Bruno kom jag iväg ett varv runt bilen och så småningom släppte smärtan så pass att jag i alla fall kunde sluta skrika.

På hemvägen fick jag sitta fram med utsträckta ben, men utstigandet ur bilen blev ändå en plåga.

Ett år senare, sprang jag Stockholm Marathon. Stretching? No way, José.

Och om ni har tid mina barn, kan jag en annan gång berätta om hur jag dagen efetr tvingades åla mig uppför radhustrappan hemma hos mamma...på ren armkraft!

Men jag har fanimig aldrig varit skadad!