Expert på att vara expert

Efter en lyckad julmust-eftermiddag hemma på Söder har jag tillbringat en del av dagen framför TV:n och Vinterstudion.

Att André Pops är en mästare skriver redan Mats Olsson i Expressen idag. Men jag vet också att Redaktör Blomberg har en stor del i framgången med sitt evighetsslit.

Och så har SVT skakat fram två riktiga experter.

Anna Ottosson och Johan Brolenius tar båda plats på ett alldeles utmärkt sätt i sina respektive roller.

AO är både lugn och saklig i studion och vågar tycka och lyssna. En blivande stjärna.

Brolenius kompletterar Ejeborg genom att han vågar ha en dialog med referenten, och Ejeborg väger upp det perfekt med att då ägna sig åt själva refererandet.

Det är annars lätt hänt att de två som snackar blir för lika varandra.

Jag är grymt imponerad av dessa två alpina experter.

Ska inte coachen coacha?

Skidskytte har blivit en märklig TV-show. Allt är bra och allt är mys och alla är vänner med alla.

När en svensk eller svenska skjutit så ägnar sig inte ledaren Staffan åt att coacha sina åkare. Nej han står i TV och visar tittarna hur åkarna träffat.

Och bisittaren i SVT ropar jajaja och tror att alla i blågult kan vinna om dom så skjuter 10 bom och har bakhalt i nedförsbackarna.

Idag fick vi se en av mjölksyra gjord Helena Ekholm. En slarvskjutande Björn Ferry och en bunt andra svenskar komma på mellanhand. Men allt var underbart.

Det blir inte trovärdigt.

Inte en bragd - inte alls

Sverige var extremt favorittippat inför herrstafetten i Vancouver 2010. Blågult hade världens för tillfället bäste skidåkare på slutsträckan. Norge är på dekis och har bara Northug. Ryssland präglas av dopningsproblem och i Tyskland och Italien är det veteraner som tävlar.

Så vari ligger bragden?

Curlinglandslaget!

Hammarby Bandy!

Björn Ferry!

Det finns många alternativ.

Men bragdjuryn körde som vanligt. Det är friidrott och längdåkning som gäller.

Och man blir mest trött.

Nu är dom igång igen - skidskyttarna

Det kan inte finnas några idrottsutövare bortsett från simmare som tävlar lika mycket som skidskyttarna.

Det åks kort och det åks långt, även om loppen i stort sett är lika långa. Som längst skidar man iväg ett par mil och ingen blir egentligen så mycket tröttare än någon annan. Man ligger och står, men det är samma typ av skytte varje gång. Fem skott på en tavla.

Därför blir skidskytte så oerhört ointressant i längden. Åkarna tävlar ihjäl både sig själva och TV-tittarna.

Underhållande att titta på? Javisst. Det är väldigt konkret när tavlan faller ner. Men speciellt spännande är det ärligt talat inte.

Jag ägnade eftermiddagen åt VC-premiären i Östersund, och trots att två svenskor var med och slogs om segern tror jag inte min egen puls ens gick över 70.

Jag vet liksom aldrig vad de tävlar i. Är det ett eller två varv. Ska de skjuta två eller fyra gånger? Plötsligt går någon i mål, och alla kör egentligen väldigt korta varv runt samma skidstadion. Det är fullt kaos, ännu mer för de som är på plats. Då är det som soldatmyror som far runt.

Att det sedan, precis som i tennis, handlar om en sport som utövas på toppnivå av försvinnande få nationer gör knappast mitt enagemang större.

Tyskland och Sverige. Någon ryska och vitryska. Övriga göre sig icke besvär. Jojo, det är konkurrens det.

På herrsidan är det minimalt vassare.

Att få heta det man heter

Det var tydligen den legendariske filmjournalisten Torsten Jungstedt som var den modige. Han som på Bromma Flygplats vågade fråga de mest världskända stjärnorna:

- What´s your name?

Så lärde han sig uttala Liz Taylor, Humphrey Bogart eller någon annan superstars namn.

Det går inte riktigt till så i sportens cirkus har jag förstått.

När man ser på tv eller lyssnar på radio är det väldigt många konstiga uttal på spelare, åkare, hoppare och simmare. Även om de är aldrig så kända i sin sport.

Hur kommer det sig?

Det handlar ju om respekt att veta vad en annan människa heter. I en tidning är det absolut inte okej att stava fel. Man får inte läsa om Ingemar Stenmarck eller Peter Forsbergh.

Men i radio och tv får det mesta passera.

Ta reda på vad folk heter. Fråga dem. Be dem uttala sitt namn. Även om de är så kända som Usain Bolt eller Roger Federer.

I somras var det rena farsen när sydafrikanen Oosthuizen vann British Open i golf. Men folk bad inte om ursäkt för att de inte kunde hans namn. Istället skrattade man glatt och sa att det var svårt.

Wesley Sneijder är en annan.

Och bara i den svenska fotbollen har vi folk som Örebros Samuel Wowoah vars efternamn ska uttalas Woah, eller Hammarbys Christian Traorè som ska uttala som i osten chevrè och inte osten grevé.

Vi har AIK:s hockeykille som faktiskt heter Salmonsson som i en glad lax. Inte Salomonsson.

Fast just han brukar faktiskt få heta Salomonsson även i skrift.

Därför har jag så svårt för tennis

För tillfället pågår Masters-slutspelet för herrar och massor av pengar står på spel när Roger Federer och Rafael Nadal sakta men säkert tragglar sig fram till ännu en final. Och redan där kommer en viss känsla av aversion mot den vita sporten. Varför ska dessa herrar tjäna miljoners miljoner på en sport som faktiskt inte är speciellt fysiskt jobbig?

De gör de för att överklassen sedan 30-talet tjusats av livet runt tennisen. Precis som runt golf och segling.

När jag var liten på 70-talet sprang jag och grannen Magnus runt på parkeringen i Skogås och svingade våra billiga Donnay-kopior på asfalten. Nätet var av utlagda kvistar och vi hade oerhört kul.

På 80-talet spelade jag, Johan, Nicke och Janne dubbel varje torsdagsmorgon i ett iskallt gummitält i Huddinge. Drabanthallen kallades den för, och jag tog bussen klockan 05.30 för att vi skulle hinna med spelet innan plugget.

Tennis kan vara oerhört kul.

Men som sport är den varken större eller bättre än någon annan. Snarare sämre eftersom konkurrensen i världen de facto är ganska blek.

Hur många asiater finns det i toppen? Afrikaner?

En sport som har en schweizare som världsetta måste ifrågasättas. Det är ju själva sinnebilden för ett rikt västland. Och också urtypen för ett land som kan ta fram en hygglig tennisspelare.

För låt oss vara ärliga med att i nästan alla länder är tennisen en idrott för överklassen eller åtminstone den bättre medelklassens ungar.

Trots den medelmåttiga konkurrensen förtjusas mängder av journalister över tennissspelarnas framfart. Det blir helsidor i kvällstidningar, topp i radio och mängder av bilder i TV.

I TV kan jag förstå, för det är en fär jävla bra TV-sport. Ingen snack om annat. Jag kan själv gärna ligga och slö-glo på soffan på en match mellan en okänd spanjor och en ännu okändare italeinare på en grusbana i Monaco.

Men jag tror mig inte bevittna stor idrott.

Jag minns ännu hur Björn Borg blev utklassad av andra idrottsmän i Superstars. Och han sågs ändå som vältränad.

Snart ska både bragdguld och Jerringpris utdelas, och till min häpnad nämns Robin Söderling bland kandidaterna. Han som inte ens vunnit någon av de stora titlarna.

Han tog hem någon tävling för en vecka sedan när de bästa spelarna som bäst förberedde sig för slutspelet. Då gick svenska reportrar i spinn igen.

Det är därför jag har så svårt för tennis.

Det får mina kollegor att tappa sinnet för proportioner.

Låt mig slippa sportens Milli Vanilli

Ända sedan jag var liten har sport och musik varit mina två huvudintressen på fritiden. Det är det väl egentligen fortfarande, men ju äldre man blir desto mer skeptisk blir man också.

Musiken tappade jag i viss mån tron på redan när syrran diggade ABBA på 70-talet. Det var så uppenbart att de sjöng playback. Till och med på kungabrölloppet 1976.

När man nuförtiden går på en konsert är det stört omöjligt att veta vem som sjunger, vem som spelar och vad som spelas. Väldigt mycket är förinspelat och fejkat. Och påfallande många artister är så uppenbart mer marknadsförda på utseende än kunskap.

Tror någon att folk som Elton John eller Bette Midler hade haft en chans att breaka på 2010-talet?

Nu är också sporten på väg dit. I alla fall vid sidan av den rena tävlingsverksamheten.

Än så länge slipper vi förhoppningsvis se en halvful fotbollsspelare som får en ansiktsmask och sen föreställer någon annan känd idol.

För David Beckham är väl på riktigt? Och Cristiano Ronaldo?

Och ingen kan ju beskylla Usain Bolt eller Michael Phelps för att vara snyggingar.

Men i reklamen går vi mot alltmer tveksamheter. Det är fejkade tennis-slag, hockeydribblingar och fotbolls-skott om vartannat. Och det gör mig både trött och ledsen.

Kan inte sporten bara få vara vad den är.

Den behöver inga Milli Vanilli.

Djurgårdens plan - Bajens räddning

Åkte förbi Globen-området häromdagen och såg på nära håll det som om något år bara ska vara Hammarbys nya hemmaplan. En arena som avlöser Söderstadion.

Det har gått några veckor efter en säsong som blev märklig även sedd med Bajen-ögon.

Det vi kan enas om är att Hammarby i cupen visade allsvenska kvalitéer och att det finns möjligheter för laget att ta steget upp även nästa säsong. Med rätt resurser.

Och resurserna ska ju tydligen komma från detta ständigt omdebatterade AEG.

Man kan tycka vad man vill om det företagets fotbollsintresse, men sanningen är nog den att utan AEG-pengar dör Hammarby Fotboll sotdöden. Och att det nu verkar komma in AEG-pengar tror jag Bajen ska tacka Djurgården för.

När Tommy Jacobsson och hans anhang ser ut att lyckas driva igenom en ny fotbollsarena på Östermalm blir det Hammarbys räddning.

Hur?

Jo, jag tror att AEG var på väg att avveckla sina intressen helt i Hammarby och iskallt räknade med att Djurgården skulle spela allsvenskt på Stockholms-arenan. När de plötsligt gick upp för amerikanerna att det inte kommer att bli så fick de kalla fötter. Man måste ju ha ett lag på lyx-stadion. Och då finns bara Hammarby kvar.

AIK lär ju hamna i Solna till slut, trots allt.

Därför den oväntade kovändningen från AEG:s sida och en förhoppning om att det nu blir en rejäl satsning på det grönvita laget.

Målmissen på Hovet räddar fotbollen

Stort hallabaloo på Hovet igår där Skellefteå bestals på ett regelrätt mål. En miss som kom av att måldomaren inte kunde se det alla andra kunde se.

Och jag är glad idag.

Inte för att jag ville att Skellefteå skulle förlora matchen, utan för att just en sån där tekninsk miss inom hockeyn kan bli fotbollens räddning.

Vi slipper kanske målkameror i världens största sport. De går ju bevisligen inte att lita på.

Fotbollen skulle må så dåligt av kamera-övervakning. Fotbollen har inte de naturliga stoppen som hockeyn har. Fotbollen ska rulla på.

Dessutom är det ju så, och det är det redan i hockeyn, att man inte kan montera in kameror på varenda division 2-arena i Sverige. Och jag tycker fotbollen ska vara rättvis, det ska vara i stort sett samma föutsättningar på alla nivåer. Redan idag kan en spelare tyvärr få en hårdare avstängning för en förseelse i en TV-sänd Canal Plus-match än i en cupmatch som inte bandas.

Så tack måldomaren på Hovet. Din miss kan bli viktgare än du ens kan ana.

Men vi borde ju älska mass-start

En intressant debatt var på väg att ta fart i Vinterstudion i morse när en FIS-ledare gästade Pops och Karlsson. Det handlade om huruvida man ska ha individuell intervallstart eller mass-start i de långa loppen i världscupen.

Sveriges skidintresserade publik har rest sig som en man och motarbetar just mass-starter, framförallt på de längre distanserna.

Märkligt, i ett land som hyllar Vasaloppet som ett av världens idrottsliga underverk. Och som prisar stafetter som något av det finaste man kan vinna.

Det intressanta i TV var när André Pops försiktigt utmanade Jonas Karlsson med åsikten att det kanske är för för svårt för folk att hänga med på 23 olika mellantider då kontrade Karlsson med att det borde man visst kunna.

Men jag tror Pops är rätt ute. För mycket information är inte alltid av godo.

När vi var små hade man fem eller sex mellantider på en fem-mil. Det var enkelt att följa åkarna, även i det egna kollegieblocket.

Sport är inte alltid så enkelt som vi insnöade tror. Om jag tar med mig mamma på friidrott har hon ingen aning om att man får tre nya försök efter att ha klarat en höjd i stavhopp. Hon vill veta vem som hoppar högst. Sen spelar det ingen roll hur mycket jag sitter där bredvid och förklarar regler.

Likadant är det i TV-soffan. Med superplottrig innehållsrik grafik snarare försvårar man än förenklar för medel-tittaren.

Det är där mass-starten kommer in. Det är enkelt och lättfattligt. Först i mål vinner. Orättvist?

Ja, men det är det alltid i en utomhussport. Det kan snöa, det kan bli varmare och det kan börja regna.

På kontinenten följer man med glädje löpningen på friidrottsgalor. Enkelt och begripligt. Vi svenskar svär ve över att våra duktiga hoppare inte får synas i TV. Övrig publik vet knappt vem som leder.

Jag menar att inte dumförklara de som vill ha enklare bilder. Jag tycker snarare att de är rätt smarta.

För debatten förs på fel nivå för tillfället.

Skidåkningens framtid ligger inte i vad svenska TV-tittare vill ha för tävlingsform. Den handlar om hur man får intressanta tävlingar som folk begriper.

DM i Härjedalen kan gärna avgöras med intervall-start.

Men i VM och OS har mass-starten kommit för att stanna. Det är bara att börja träna på det. Eller ska vi köra intervall-start på 10 000 skidåkare i Vasaloppet också? Det blir ju mest rättvist

16 november

Vad svårt det är att få fart på den här bloggen. Jag tycker och tänker en massa, men har ingen energi att skriva.

Hoppas på nystart i hjärnan snart!

Drömmar

Den som läst den gamla bloggen vet att drömmar inte alltid är min bästa vän. Ibland är dom roliga. I natt var dom bara hemska.

Tror det berodde på att jag helt enkelt var infernaliskt trött.

Mitt badrum är en tragisk våt kaotisk utmaning.

Det ligger en centimeter vatten över det feldoserade klinkers-golvet. Ska ta tag i det alldeles snart.

Sen väntar viktigare uppgifter.

Södermalms parker och Svante Samuelsson

Jag läser i den bra av Södermalms två gratistidningar att folk vill förbjuda hundar i parkerna i stadsdelen där jag bor. Dessutom vill folk begränsa förtätningen i Stockholms innerstad.

Jag har väldigt svårt för det där med att förbjuda saker. Och svårt för "bygg gärna - men inte här".

Om man flyttar till Stockholms innerstad kan det liksom inte vara en förvånande sak att det finns mycket folk här, och att många faktiskt vill bo här.

Okej. Det finns avarter där man undrar hur stadsplanerare och andra egentligen tänkt. Som huset som ligger mellan Luthens Gränd och Ringvägen. Hur tänkte man där?

Kul för de gamla hyresgästerna att få en ny barre uppsmockad tre meter från sitt eget fönster. En kåk som redan innan var mörk och dyster.

Men i största allmänhet måste man ju bygga lite nya hus för att alla som vill in på den här sidan vägtullarna ska få plats. Och tänker man och planerar lite så finns det rätt många schyssta områden att bygga på.

För övrigt så vill jag rekommendera filmen Pappa på burk. Jag och D såg den och jag blev positivt överraskad. Kanske för att jag kände igen mig oerhört väl i huvudrollen. Neurotisk hypokondriker...

No shit!

Några timmar hemma på morgonen innan det är dags för jobb.

Har haft TV4 Play på och sett en intervju med Svante Samuelsson. Klubbdirektör eller sportchef i Kalmar FF.

Antingen är karln direkt ointelligent, eller så är han ett geni i ämnet glida undan en fråga.

Klart underhållande att lyssna på i alla fall.

Dags att börja blogga igen

Efter att ha haft en lite anonym blogg under ett par år funderar jag på att ha en som är mer öppen för alla.

Inriktningen kommer förmodligen att ligga på sport, eftersom det är min egentliga vardag.

Kanske dyker det också upp lite personliga funderingar här och där.

Vi får se hur det utvecklar sig.

Det kanske tvärdör inom ett par dagar också.