Twitterförbud kan gynna journalistiken

Det grymtas här och det knorras där över att damlandslaget i handboll har fått Twitter-förbud under världsmästerskapet i handboll.

Som journalist kan jag förstå besvikelsen hos lata kollegor. Som läsare tror jag det kan gynna journalistiken. Som handbollsfantast har jag ingen åsikt.

Visst kan det låta lite antikt och nordkoreanskt att förbjuda spelarna att twittra 140 tecken om ditten och datten under mästerskapet. Men ska vi vara ärliga handlar missnöjet mest om att VM går i Brasilien och att intresset knappast är så stort att redaktionerna reser dit reportrar i massor. Då är det lättare att sitta hemma i Sverige och hoppas på att snappa upp en och annan godbit från mikrobloggen.

Häromdagen var det minibråk i elitserien mellan Dick Axelsson och Niklas Wikegård. Nån annan dag bjäbbade en Modo- och en AIK-spelare med varandra.

Jag tycker Twitter kan vara underhållande om jag använder det som privatperson. Men som journalistiskt verktyg är Twitter än så länge närmast kontraproduktivt. Reporter efter reporter sitter och citerar vad stjärna efter stjärna knackat ur sig och för tillfället går mycket av journalistiken ut på att läsa Twitter snabbast.

"Åh, Iniesta skriver kreti". "Nä, Ronaldo twittrar pleti".

Och alla tror vi att vi bedriver avancerad journalistik när vi citerar utan att ställa vare sig frågor eller följdfrågor.

De flesta reportrar drömmer om att få skriva långa texter eller reportage. Nu förvandlas vi allt snabbare till kopieringsapparater för citat. Smarta idrottsmän och agenter har redan lärt sig utnyttja det.

Om Johanna Ahlm inte får skriva att hon käkat brasiliansk müsli till frukost är helt ointressant. Om man vill få reda på ifall Sabina Jacobsen ska spela i nästa match får man vackert åka till Brasilien. Det gynnar journalistiken om reportrarna är på plats, inte om de sitter hemma och läser Twitter.

"Fabio"

Det finns alltid detaljer som man kan fördjupa sig i i timmar. I alla fall om man är kille. Det kan vara en textrad i en rocklåt, en formulering i en favoritbok eller som i det här fallet ett moment i en dramatisk match.

Ni har själva sett själva huvudscenen ett antal gånger. Men jag svär på att de flesta av er missat det vackraste ögonblicket.

Jag pratar om straffläggningen mellan Italien och Frankrike 2006. Och huvudfiguren Andrea Pirlo.

Många vill kanske ha Buffon till nyckelperson, eller den självskrivne Fabio Grosso. Nonsens, säger jag. Det är Pirlos uttryck som skapar hela den italienska triumfen.

Han sätter den första straffen och sedan får vi följa hans ansikte under de nästkommande omgångarna där han står lutad över Fabio Cannavaros axlar.

Han knyter sina händer, han rynkar sin panna och man ser hur fantastiskt gärna han vill vinna den här matchen. Hur hans mål ska räknas in som ett av de betydande för Italiens revansch på Frankrike.

Italien går upp till 4-3 och det är dags för Grosso. Sent i den här filmen, på en av repriserna, zoomas Pirlos ansikte in, och man ser på läpprörelsena hur han viskar för sig själv:

- Fabio!

Det är en uppmaning likaväl som en förhoppning.

Och tydligen går budskapet fram till Grosso som säkert trycker in den avgörande straffen bakom Barthez.

Gå in på länken, antingen följer du hela dramat eller snabbspolar, och kika från 8.0. Kolla Pirlos läppar (8.09), och kolla sen hur han ger sig iväg på en egen liten löpning. Bara en liten segersekund i en egen värld, sen är han ett med hela Italien.

Det är så vackert!


Länken till det vackra

Låt klackarna avsluta epoken Råsunda

Det var inte bara Janne Scherman som lät självgodheten grassera under Fotbollsgalan i går. Även Lars-Åke Lagrell gjorde sitt bästa i den grenen.

Nästa år är den sista säsongen på Råsunda, och Sverige ska tydligen avsluta sitt landskampande på den arenan med en match mot Brasilien i augusti.

Hörde ni gäspningarna och snarkningarna?

Brasilien, hur förutsägbart kan det bli?

Brasilien som brukar ta betalt likt ett annat Harlem Globetrotters för att åka runt och spela sin ingentingfotboll. Brasilien som inte gjort ett bra VM sen 1986.

Missförstå mig rätt. Jag älskar Brasilien som fotbollsland, och jag lever i min egen myt om joga bonito. Men inte känns det direkt upphetsande att ännu en gång få se de gulblå i en föreställning på Råsunda. Lagrell sa visst nåt om att bjuda in Pele också.

Martin Stenmarck som speaker kanske? Lite heja friskt humör och ännu någon miljon i SvFF:s kassa när turistbussarna vänder hemåt mot Åmål och Dalsjöbruk.

Nej, Råsunda ska tackas av av de personer som gett Råsunda de största fotbollsfesterna genom åren. Nämligen Stockholmsklackarna.

Tänk en helg med tre derbyn. Fredag, lördag, söndag. Djurgården-Hammarby, AIK-Djurgården, Hammarby-AIK.

Av ren artighet får AIK:s fans stå på norra hela helgen.

Släng in en miljon i prispengar så kommer lagen att kämpa tills de blöder. Förbundet har tjänat mängder av stålar på Stockholmsderbyna genom åren. Ja utan hypen 97-05 hade svensk fotboll varit död idag. Tro inte att det är att gammalt brons från 1994 som sporten surfar på idag.

Det vrålas, det sjungs, det festas. Bengaler är tillåtna och alla har party med värdighet. Det vore en fantastisk avslutning. Och så otroligt mycket hetare än en trött landskamp mot Brasilien.

Men inte vågar väl SvFF bjuda på den godbiten?