Stoppa hetsjakten på spelare

Under morgonen kommer det nyheter från Uefa att Andres Iniesta riskerar att missa Barcelonas CL-semifinal mot Real Madrid. Detta efter att någon förvirrad Uefa-delegat fått för sig att Iniesta stått för nära bollen vid en frispark i kvarten mot Donetsk.

Det kanske spanjoren gjorde. och då gjorde ju domaren rätt som bestraffade med ett gult kort.

Men återigen dyker det upp konstiga moraliska regler från förbundshåll om att någon ska bestraffas. För någon vecka sedan var det Wayne Rooney.

Att ta en avsiktlig varning tillhör spelets regler. Jag tycker att det är smart. Det står ju dessutom domaren fritt att faktiskt visa rött kort om han tycker tilltaget är så grovt att det bör bestraffas.

Det olyckliga är den snart 30 år gamla regeln om ackumulerade varningar. Att man kan straffas framåt. Okej för röda kort och att man ska kunna bli avstängd. Men hopsamlade varningar gör det bara svårt och dumt.

Uefa och för all del SvFF bråkar ibland om att en klubb alltid måste spela med bästa laget i varje match. Och då glömmer man att man egentligen befinner sig i en pågående tävling. Som i Allsvenskan sträcker sig över 30 omgångar.

Då kan man inte tvinga någon att inte låta spelare vila, eller vara avstängda. Om ett lag i en bottenstrid väljer att spela med 11 juniorer i matchen mot ligaledaren för att ha alla ordinarie spelare i form till nästa viktiga match mot bottenkollegan, då är det helt okej. Fotboll går ut på att vinna en serie eller en tävling, inte varje match.

Ingen tvingar ju en 10 000-meterslöpare att spurta från start eller att göra max varvtider under hela loppet.

Därför är det inte okej att stänga av Andres Iniesta. Han använde sig bara av spelets regler. Duger inte do får Uefa skriva om dem först.

Vad gör oss till spanjorer, skottar och italienare?

För många år sedan fanns det ett fotbollsprogram på TV som hette Uno, Kryss, Due. Så där lite lagom ordvitsigt. Eller ordvitsigt, det var svenskitalienska och inte mer mer det.

Det var under en tid när internationell fotboll inte syntes så ofta i TV. Visserligen inte under den era då fotboll från utlandet var synonymt med Janne Lorentzons fem minuter i långa Sportnytt på torsdagar, men ändå.

Det var lite si och så med uttalen av namnen på spelarna, och till och med på lagen ibland. Tommy Engstrand kallade Lothar Matthäus för "Matthåjs" och Cagliari fick bli Kaggliari hos de flesta. Nu kan man i och för sig fortfarande få höra just Kaggliari i både radion och TV. Och vissa envisas fortfarande med att berätta om Njokästel och Schalke Noll Fyra.

Men annars har snobbismen gjort sitt intåg i det svenska fotbollsfolkhemmet. Nuförtiden pratar man inte längre om matchen Barcelona - Real Madrid, utan alla diskuterar var de ska se El Clasico.

Ursäkta mig, men när blev El Clasico ett klassiskt möte för oss svenskar?

Samma med Celtic mot Glasgow Rangers. Det som alla kallar Old Firm. Och pratar om Celtic vs Rangers. Vi med lite historia vet att i Sverige säger man hela namnet. Glasgow Rangers. Samma spöke har börjat dyka upp runt Manchester United. Allt fler envisas med att säga "United leder ligan".

United?

Det finns en jäkla massa klubbar som heter United. Vi säger ju inte att FF leder Allsvenskan.

El Clasico förresten. Självklart går det inte att säga att det nu spelas fyra El Clasico på tre veckor. El Clasico är ett ligamöte mellan Spaniens två stora. Det har inget med cupmatcher i ett missfoster som Champions League att göra.

Jämför med cupderbyn i Sverige där AIK - Djurgården i Allsvenskan kunnat dra 30 000 åskådare medan samma möte i cupen kanske lockar 14 000.

Jag tycker dte blir väldigt fånigt när vi svenskar snackar om El Clasico, Scudetton, Old Firm och andra utländska termer. Inte för att Sverige skulle vara finare eller bättre, utan för att vi vet så lite vad de olika sakerna står för.

För en skotte i Glasgow betyder givetvis Old Firm någonting. Han har mamma, pappa eller farfar som såg matcher på 50-talet. Här har vi sett såna derbyn de senaste 15 åren. Det ger oss inte rätt att prata om Old Firm i såna ordalag. Inte om El Clasico heller.

Vi ska nöja oss med att veta att Juventus kallades för den gamla damen. Men om vi börjar yra om att "La vecchia signora" leder Serie A är vi snett ute. Här ska vi säga Italienska ligan fortfarande.

Annars rör vi oss för snabbt mot amerikanska plastmarker där vi uppfostrats med "Super Bowl" och "Hart Trophy". Och snart ska även den svenska fotbollen börja hitta på krystade namn på derbyn mellan IFK Göteborg och Gais eller Helsingborg och Malmö. Det kommer inte att räcka med göteborgsderby eller skånederby.

Jag tycker vi kan koncentrera oss på att uttala namn och lag rätt. Så kan vi se Old Firm om sisådär 30 år. Det vore lagom.

Dåliga domare dödar!

Andreas Ekberg. Hört talas om honom? Var inte orolig, för efter idag kommer du att känna igen namnet.

Ekberg valde nämligen obegripligt nog att efter 12 minuters spel visa ut Halmstads Joe Sise i matchen mot Gais. Ett beslut som han var ensam om att tycka var riktigt på Örjans Vall.

Eller inte helt ensam. Hans två assisterande tyckte nog också att det var rätt. Och hemma i någon soffa i Jönköping nickar också Bosse Karlsson instämmande.

Allsvenskan 2011 har börjat oroväckande, kanske inte så skrämmande som jag fruktade, men definitivt oroväckande.

Innan serien kom det ut riktlinjer till domarkåren att de skulle visa de röda korten oftare. Att tränare, publik och fotbollskännare är överens om att röda kort ofta dödar spelet bryr sig domarkollektivet inte om. De vill visa sina kort och känna sig betydelsefulla. Ungefär som när poliser står med fart-kamera.

Det ger bra avtryck i statistiken. Ett rött kort betyder att du är aktiv som domare och då får du fler chanser i Allsvenskan. Att du sen blir väldigt ifrågasatt när du kommer utomlands är en helt annan sak, det betyder inte så mycket. För då får du ändå en massa stöd från Bosse Karlsson.

Joe Sise bjöd på en halvful tackling som inte träffade Eric Bassombeng. Kanske var det gult kort, men man kunde också ha friat.

Domare Ekberg väljer alltså att dra upp det röda kortet.

Och så dog en allsvensk match redan innan den hade hunnit börja.

Så undrar folk varför det blir mindre publik på matcherna.

Vill man inte ha publik?

Svensk idrott i allmänhet, och fotboll i synnerhet, befinner sig i en publik-kris för tillfället. Det syntes på Råsunda igår där bara dryga 11 000 hade samlats för att se AIK:s hemmapremiär. Nu kanske inte Mjällby är det lag som drar mest åskådare, och dessutom hade ju Gnaget egentligen premiärspelat redan eftersom match 1 var ett derby mot Djurgården.

För Djurgårdens damer var siffran betydligt värre, inte ens 300 personer hade kommit till Kristineberg för att se Dif möta Jitex.

Den mest glädjande siffran hämtas från Kanalplan där runt 900 personer såg Hammarbys damer få stryk av Umeå.

Det märkliga med de här tre matcherna är att de spelades på samma tid i Stockholms-området, och jag förstår ärligt inte ett smack av hur inblandade personer tänker.

På herrsidan hade det aldrig kunnat hända eftersom polisen hade satt stopp för det av säkerhetsskäl. Här borde ansvariga kassörer i damlagen ha vrålat: STOPP!

För ett damlag i Allsvenskan är varenda krona enormt viktig. För all del i herrarnas serie också, men där känns det ändå som att en enda åskådares biljett inte är avgörande. Men för ett damlag betyder den där hundringen ännu en matlåda säkrad för nästa bussresa.

Då ska man självklart inte lira seriematcher samtidigt på bara några kilometers avstånd. Det finns faktiskt folk som kan tänka sig att spontangå på fotboll en söndag i bra väder.

Jag tillhör själv de personer som gärna ramlar in på en midre arena och ser 90 minuter fotboll eller 60 minuter innebandy. Sen gör det inte så förtvivlat mycket vilka som lirar. Det är avkopplande och underhållande att se på sport.

Säg att det i alla fall var 150 såna åskådare på Kanalplan igår som betalade en hundring sammanlagt i form av biljett och korv/kaffe.

Det är 15 000 spänn.

Av dessa åskådare hade kanske 50 gärna sett en match till på annan tid. 5 000 spänn alltså, Som Djurgården tackar nej till genom att spela på samma tid som Hammarby. Och AIK:s herrar.

Bland folket på Råsunda fanns kanske 50-100 till som kunnat tänka sig en dammatch som uppvärmning.

Jag hoppas att det här var en engångsföreteelse, eller så vill jag ha en riktigt bra förklaring.

Det var Boorken som la grunden

Om bara några veckor börjar ännu ett hockey-VM, turneringen som numer mest är en ölfest för mellan- och nordeuropeiska turister. I år ska den visst sändas i TV3.

Jag har ett komplicerat förhållande till ishockey. Självklart är det kul att ramla in på en match då och då. Och under vintern har jag haft förmånen att referera en helt bunt med matcher i SR Webb.

Men hockey berör mig inte. Det är för mycket snack runt hockey.

Så har det dock inte alltid varit.

På 70- och 80-talet var man grymt intresserad och VM och Canada Cup var en stor fest.

Sandströms mål mot Sovjet 1987 dök upp i Mästarnas Mästare igår, och då slog det mig ännu en gång. Tänk vad svensk hockey har mycket att tacka Leif Boork för.

Boork var en ung och lovande coach när han slog igenom med Hammarby. Gick sedan under omdiskuterade former till Djurgården dit han plockade med sig stjärnorna från Bajen.

Så blev det landslaget för Boork!

Det som är intressant med Leif Boork är att i väldigt många fall har lag som han verkat i nått stora framgångar bara något år efter att han lämnat.

Om det är huggormar eller andra idéer vet jag inte. Men några frön verkar han så.

För Tre Kronors del var det ju så att Leif Boork kastade om mycket. Plötsligt kom en tränare med helt nya idéer som faktiskt coachade laget och inte bara verkade nöjd för att få vara med. Populismen visade inget tålamod och efter ett misslyckat VM fick han sparken.

Men hans idéer levde kvar och decenniet som kom blev det bästa i svensk landslagshistoria.

Jag gillar Boork, och tycker han ska ha väldigt mycket cred.