När jag var ung var det ishockey på torsdagar klockan 19 och söndagar klockan 17. Om man ville se elitserien.
Division 1 spelade på onsdagar och hade fyra serier.
I elitserien möttes lagen fyra gånger under en säsong.
Du visste när ditt favoritlag skulle spela, oavsett om du skulle se alla de där 18 hemmamatcherna, eller kanske bara de där två när just ditt lag kom till stan.
Tidningarna skrev inför matcherna och man kunde enkelt analysera tabellen.
En biljett kostade rimligt mycket pengar och man kunde köpa en korv eller en påse chips. Var man godissugen gick grabbar och tjejer omkring med en korg på magen och sålde Marabouprylar.
Sen kom yuppie-eran.
Det trendiga folket kidnappade hockeyn. Hockeyn blev puckad. Puckey.
Plötsligt skulle det vara som vi trodde att det var i USA. Loger. Hög musik. Dyra biljetter. Yuppierna hade råd. De och cheferna.
Du vet dom där som gärna går ut med fem minuter kvar av perioden och kommer in med fem minuter spelat av nästa. Dom där som dagens sportchefer och kassörer tror behöver upplevelser.
Dom där som sedan länge tröttnat på puckey i andra sammanhang än möjligtvis en VM-final, eller en landskamp där man kan representera.
Den vanlige supportern är inte intresserad av 55 omgångar med ingenting-hockey. Den vanlige supportern vill ha kamp i tabellen. Matcher som betyder något. Matcher att längta efter.
Minska antalet omgångar till 44. Inför fasta speldagar. Då kommer publiken tillbaka. Och då har hockeyn återigen en "produkt" som det går att tjäna pengar på. Men gör rätt nästa gång ni ska mjölka stålar. Inse att ni har något som går att sälja till rätt köpare. Det är inte publiken som ska betala de stora pengarna. Det är sponsorerna. Och sponsorerna kommer alltid att leta efter det som folk vill ha.
måndag 14 oktober 2013
lördag 14 september 2013
Farväl Janne Sjöström
Idag nåddes jag av beskedet att Janne Sjöström gått bort. Han var en kille med mycket glimt i ögat.
1998 gjorde jag en intervju med honom inför Hammarby - Örebro.
1998 gjorde jag en intervju med honom inför Hammarby - Örebro.
Publiken borde ha fått diplom
Janne Sjöström trivdes mot Örebro SK trots tråkstämpeln. Men så gav också ett mål mot ÖSK Janne en landslagsplats. Möt Bajenlegenden som fyller 50 om en vecka.
- Jag minns premiären 1972 säger Janne Sjöström och låter riktigt belåten när han tänker tillbaka. Det var långt in i andra halvlek på Eyravallen som Örebros landslagsmålvakt Sven- Gunnar Larsson tvingades kröka rygg,
Matchen gick på en söndag och Bajen vann med 1-0, och på onsdagen var Janne Sjöström uttagen i landslaget mot Schweiz. Han fick byta av Ove Kindvall i andra halvlek och sammanlagt blev det åtta landskamper för Bajens fynd från Sandåkern.
- Åtta landskamper hittills, skrattar Janne Sjöström.
Att Janne Sjöström trivdes mot ÖSK är klart när man tittar på fler möten mellan Hammarby och sportklubben. Både 1975 och 1978 blev han två-målsskytt på Söderstadion och 77 avgjorde han tillsammans med Mats Wahlberg på bortaplan.
- Men Örebro var ett fruktansvärt tråkigt lag på den tiden, menar Janne och skrattar. Jag tror vi hade runt 10.000 i publiken mot dom och egentligen borde alla som var där ha fått diplom.
Trots den tråkiga spelstieln var det alltid speciella möten mellan lagen. Janne minns speciellt en match där domaren verkligen hade huvudrollen.
- Det var på bortaplan och Örebros Tore Lennartsson fixade fyra straffar åt sitt lag. Alla på samma sätt. Han dribblade på utsidan av vår vänsterback och ramlade omkull. Fyra straffar och alla likadana. Ronnie tog två men två gick in.
Men vem var vänsterback egentligen?
- Jag tror det var Peter Edlund eller möjligtvis Benny Dahlheim.
Har du bra koll på dina gamla lagkompisar?
- Ja vi har ju 70-gänget med Ronnie, Kenta, Lill-Hinken och ett par till. Vi har haft Tipsextraträffar i 18 år nu. Och nu senast var vi faktiskt i London och kollade fotboll.
Såg ni någon bra fight?
- Näe, det var just det. Dom bra matcherna var slutsålda så vi hamnade på Wimbledon-Leicester.
Apropå gamla Bajare. Vem är den bäste du spelat ihop med?
- Får jag bara välja en så måste det bli Kenta Ohlsson. Han var den bäste bollspelaren. Nacka har jag bara tränat ihop med men det var också en upplevelse.
Janne Sjöström fyller 50 den 10 april och födelsedagspresenten har han redan fått av livskamraten Gunilla. Det blir åtta matcher på fotbolls-VM i Frankrike. Då lär han missa någon av Bajens hemmamatcher men annars går han på 80% av matcherna på Söderstadion.
Vad tror då en gammal legend om årets Bajenupplaga?
- Jag tror Roffe Z har tillfört mycket stabilitet. Hur mycket AIK:are han än är så är han helt rätt kille för Bajen. Men på nåt vis är det ju fortfarande så med Bajen att det handlar inte om att bli storstjärna, det handlar om att trivas. Så var det då och så är det nog nu också. Men årets lag ser starkt ut.
Janne passar på att påpeka att under hans tid så åkte laget aldrig ur. Han hann med 250 allsvenska matcher för Hammarby.
Men åter till dagens motståndare Örebro SK. Vilken är Bajens bästa match mot ÖSK?
- Svårt att säga, menar Janne han plötsligt slänger ur sig.
- Janne Halldoff gjorde en film om oss i början av 70-talet, Då klippte han så att det såg ut som om vi vann med 48- 0. Det måste ha varit vår bästa match
måndag 8 april 2013
Vänta med att döma ut Friends
Jag förstår inte paniken runt ljudet på Friends Arena. Av det man kunde höra på TV var det bitivs helt okej ljud. Till och med bra.
Min erfarenhet är att när det är förväntning på tryck på en arena så blir det sällan det. Väldigt många i publiken kommer dit för att bara titta på.
Att stirra på publiksiffran på 43 000 är att göra sig själv en otjänst. Det som är intressant är hur stor klacken är, för det är ju den som sjunger och låter. Överiga bidrar möjligtvis med taktfast handklappande.
Visst var/är Råsunda och Söderstadion två arenor av toppklass för akustik, men Stockholms Stadion är inte det. Ändå brukar Djurgårdens fotbollspublik få upp rätt bra tryck i spännande matcher.
Samma med Globen, dödstyst vid landskamper och annat. Men när AIK, Djurgården eller Bajen spelat viktiga matcher har man knappt hört vad man tänker.
Och ärligt talat räckte det med en spännande volleybollsemifinal mot Sovjet redan 1989 för att Globen skulle skaka.
Och nu har ni nyckelordet...spännande matcher!
Gårdagens premiär för AIK hade så mycket förväntan, och så blev det en ganska dyster 0-0-match.
Jag är övertygad om att en normal AIK-publik på runt 15-20 000 personer kommer att låta rejält i matcher mot Blåvitt och exempelvis Malmö. I gårdagens match hände ju i praktiken ingenting som höjde nerven hos hemmapubliken, och då blir det så där.
Jag har varit på Stockholmsderbyn med över 25 000 personer som varit rätt tysta.
Stockholmspublikens röster är ingenting som ska dirigeras eller konstrueras. Det brukar lösa sig ändå.
Min erfarenhet är att när det är förväntning på tryck på en arena så blir det sällan det. Väldigt många i publiken kommer dit för att bara titta på.
Att stirra på publiksiffran på 43 000 är att göra sig själv en otjänst. Det som är intressant är hur stor klacken är, för det är ju den som sjunger och låter. Överiga bidrar möjligtvis med taktfast handklappande.
Visst var/är Råsunda och Söderstadion två arenor av toppklass för akustik, men Stockholms Stadion är inte det. Ändå brukar Djurgårdens fotbollspublik få upp rätt bra tryck i spännande matcher.
Samma med Globen, dödstyst vid landskamper och annat. Men när AIK, Djurgården eller Bajen spelat viktiga matcher har man knappt hört vad man tänker.
Och ärligt talat räckte det med en spännande volleybollsemifinal mot Sovjet redan 1989 för att Globen skulle skaka.
Och nu har ni nyckelordet...spännande matcher!
Gårdagens premiär för AIK hade så mycket förväntan, och så blev det en ganska dyster 0-0-match.
Jag är övertygad om att en normal AIK-publik på runt 15-20 000 personer kommer att låta rejält i matcher mot Blåvitt och exempelvis Malmö. I gårdagens match hände ju i praktiken ingenting som höjde nerven hos hemmapubliken, och då blir det så där.
Jag har varit på Stockholmsderbyn med över 25 000 personer som varit rätt tysta.
Stockholmspublikens röster är ingenting som ska dirigeras eller konstrueras. Det brukar lösa sig ändå.
tisdag 12 mars 2013
Tro inte att Milan får det lätt
Det var mitten av 80-talet. IFK Göteborg hade blivit "svenska folkets lag". Alla höll på Blåvitt som härjade i Europacupen (ja barn, det hette så när bara ett lag från varje land fick vara med). Vi hade samlats en hel hoper människor i en lokal i Skogås för att se matchen.
IFK hade vunnit hemma med 3-0 och alla svenskar trodde det var en enkel biff att ta sig vidare. Alla utom jag och TV-kommentatorn Bosse Hansson som öppnade med:
- Det här blir ohyggligt svårt.
Bosse har alltid älskat spanska lag men den här gången talade han inte bara med hjärtat utan också med hjärnan. Barcelona satte igång en sanslös offensiv och Pichi Alonzo satte ett hattrick under ordinarie speltid.
Blåvitt förlorade sedan på straffar.
Jag visste det innan, och många har fått erfara det därefter. Det är aldrig lätt att vinna eller ens hålla en ledning på Nou Camp.
Men ska något lag göra det så är det Milan.
IFK hade vunnit hemma med 3-0 och alla svenskar trodde det var en enkel biff att ta sig vidare. Alla utom jag och TV-kommentatorn Bosse Hansson som öppnade med:
- Det här blir ohyggligt svårt.
Bosse har alltid älskat spanska lag men den här gången talade han inte bara med hjärtat utan också med hjärnan. Barcelona satte igång en sanslös offensiv och Pichi Alonzo satte ett hattrick under ordinarie speltid.
Blåvitt förlorade sedan på straffar.
Jag visste det innan, och många har fått erfara det därefter. Det är aldrig lätt att vinna eller ens hålla en ledning på Nou Camp.
Men ska något lag göra det så är det Milan.
fredag 8 februari 2013
Hockeyns publikkris
Det finns så vitt jag vet ingen sport som pratar så mycket om ändrad liga, nya regler och liknande som hockeyn. Det är ett ständigt debatterande.
Nu senast var det Växjös Anders Öhman som kom med en del vettiga och andra ovettiga förslag. Den här gången handlade det om publiken.
Temat när man pratar om publik är alltid publiksnittet. Det sjunker. Jag säger bara: Tacka fan för det när ni spelar 55 omgångar.
Banta till 36 som det var förr så skulle ni höja publiksnittet med 1500 pers/match.
Hockeyn har grävt sin egen grav, eller åtminstone fallgrop, genom att man lät serien växa så oerhört under några goda år. Ledarna trodde intresset var för evigt, och förstod inte att titta på sin sport ur ett historiskt perspektiv. Trender kommer och går, det gäller även idrotten.
Det kan/kommer säkert att bli inne igen att gå på sport. Det har ingenting med "läktarvåld" nya arenor, eller annat synbart att göra. Det är oftast något som plötsligt bara kommer. Men i väntan på det kan man inte vara passiv.
För det första har folk ont om pengar nuförtiden, eller är rädda för att få det. Då lägger man inte flera hundra på en sportmatch. För det andra håller företag i sina pengar också, det är inte längre kutym att bjuda anställda på gratisbiljetter och liknande.
Jag tror stenhårt på en återgång till hur det var förr. Fasta matchtider. Då var det torsdag 19 och söndag 17. Inga konstigheter. Senare kom även tisdagarna in. Nu har du ingen aning om när ditt lag eventuellt lirar match. Det kan vara på fredag, på onsdag eller kanske igår.
Jag förstår att spelbolagen och TV påverkar det här. Men det går ju också att försöka stå upp för sina rättigheter. Antag att Elitserien skulle köra matcher bara på torsdagar och söndagar. Tror ni Svenska Spel skulle dra in sponsorpengarna då? Att hockeyn skulle försvinna från Oddset-listan?
Gör dessutom spelscheman som är logiska. Förr möttes man i bestämd ordning. Lag A mötte B C D E F G H, så vände serien och man mötte H G F E D C B. Den där vändningen var magisk. Oftast slumpade det sig så att lag runt streck möttes just i ett infernaliskt dubbelmöte. Med väldigt viktiga poäng på spel. Nu kan Frölunda möta Modo sju gånger på en vecka. Lagen möter inte ens varandra lika många gånger. Det är extremt underligt.
Hockeyn har en del att jobba med. Minst sagt.
Nu senast var det Växjös Anders Öhman som kom med en del vettiga och andra ovettiga förslag. Den här gången handlade det om publiken.
Temat när man pratar om publik är alltid publiksnittet. Det sjunker. Jag säger bara: Tacka fan för det när ni spelar 55 omgångar.
Banta till 36 som det var förr så skulle ni höja publiksnittet med 1500 pers/match.
Hockeyn har grävt sin egen grav, eller åtminstone fallgrop, genom att man lät serien växa så oerhört under några goda år. Ledarna trodde intresset var för evigt, och förstod inte att titta på sin sport ur ett historiskt perspektiv. Trender kommer och går, det gäller även idrotten.
Det kan/kommer säkert att bli inne igen att gå på sport. Det har ingenting med "läktarvåld" nya arenor, eller annat synbart att göra. Det är oftast något som plötsligt bara kommer. Men i väntan på det kan man inte vara passiv.
För det första har folk ont om pengar nuförtiden, eller är rädda för att få det. Då lägger man inte flera hundra på en sportmatch. För det andra håller företag i sina pengar också, det är inte längre kutym att bjuda anställda på gratisbiljetter och liknande.
Jag tror stenhårt på en återgång till hur det var förr. Fasta matchtider. Då var det torsdag 19 och söndag 17. Inga konstigheter. Senare kom även tisdagarna in. Nu har du ingen aning om när ditt lag eventuellt lirar match. Det kan vara på fredag, på onsdag eller kanske igår.
Jag förstår att spelbolagen och TV påverkar det här. Men det går ju också att försöka stå upp för sina rättigheter. Antag att Elitserien skulle köra matcher bara på torsdagar och söndagar. Tror ni Svenska Spel skulle dra in sponsorpengarna då? Att hockeyn skulle försvinna från Oddset-listan?
Gör dessutom spelscheman som är logiska. Förr möttes man i bestämd ordning. Lag A mötte B C D E F G H, så vände serien och man mötte H G F E D C B. Den där vändningen var magisk. Oftast slumpade det sig så att lag runt streck möttes just i ett infernaliskt dubbelmöte. Med väldigt viktiga poäng på spel. Nu kan Frölunda möta Modo sju gånger på en vecka. Lagen möter inte ens varandra lika många gånger. Det är extremt underligt.
Hockeyn har en del att jobba med. Minst sagt.
söndag 3 februari 2013
Vikten av att aldrig stretcha
Det var för många många år sedan som min gamle vän Martin under en träning myntade det sedan dess klassiska utrrycket:
- Grabbar, stretcha aldrig. Man blir överrörlig och ökar skaderisken.
Jag har för mig att det var efter en riktigt jobbig hönsabollsträning, och den kom så klockrent.
Stretching är något skumt 80-talspåfund, och vad jag vet har det aldrig blivit riktigt utrett om det egentligen gör någon nytta för trötta muskler att man håller på och drar lite i dem.
Ni vet, man sätter sig på golvet och lägger höger ben över vänster lår och klämmmer till med armarna. Då ska dte strama bak i röven och sen ska man slippa träningsvärk dagen efter.
Jag kan ju lugnt säga att på den tiden jag elitidrottade så hjälpte det där föga. Jag hade lika ont ändå.
Därför gav jag också fullkomligt fan i satt stretcha den där lördagseftermiddagen i juni 1990 när jag svårt plågad trampade i mål i Motala efter att ha genomfört en grym Vätternrunda. Jag hade fått för mig att det var bra att hoja på tyngsta växeln eftersom det skulle ge mer fart på banan, men det gav också till följd att mitt ena knä pajade nånstans norr om Jönköping.
Vrång som jag var tänkte jag fullfölja loppet i alla fall och stoppade kroppen full med Alvedon. Tror det blev 12 stycken på sju timmar till slut. En rätt mäktig dos för en renlevnadsman.
När jag till slut kom i mål och fick en snäll kram av Helsingborgskan och några andra kompisar, Nicke W var där också, och Nicke L hade ju varit med och trampat. Jo, när jag til slut kom i mål var det lite halvbrådis, för Sverige och Skottland skulle spela VM-match i fotboll.
Nicke W körde till Linköping och där invaderade vi ett Scandic, eller hette det Esso Motor Hotel då, Hotell och satte oss i baren och började kolla fotboll.
Jag hade inte missat en minut VM-fotboll sedan 1974 då jag gjorde mitt första TV-VM, men nu kände jag redan efter tio minuter hur ett smärtande knä, en Alvedon-drogad hjärna och en 31 mil lång cykelbana började kräva sin man. Att man stått på startlinjen klockan 01.00 gjorde ju knappast saken bättre.
Mina vänner gapade stort, men jag var tvungen att förkunna att jag nu tänkte strunta i fotbollen, och gå och sova i bilen.
Jag kröp in i baksätet och vecklade ihop min 188 cm långa kropp i fosterställning och somnade på två röda.
90 minuter senare, och med 1-2 i röven, kom vännerna ner till bilen och väckte mig.
Knappt utsövd tänkte jag hoppa ur bilen, men märkte till min fasa att det var fullkomligt omöjligt. Jag hade drabbats av totalförlamning. I benen.
I baksidan av låren fanns inte längre muskler, utan bara två stycken pannbiffar med kulor i. Fullkomligt meningslösa. Vaderna kändes som om någon sågat i dem med en Husqvarna röjsåg och knäna, nu båda, var värdiga för amputering.
DET GICK INTE ATT STÅ.
Nicke W och någon mer fick knuffa ut mig ur bilen och med gemensamma krafter helt enkelt våldsdra ut mina ben och sen baxa upp mig på stående fötter. Mina vrål lär ha hörts till Boxholm minst.
Stapplande likt Anders "Lillen" Eklund efter matchen mot Frank Bruno kom jag iväg ett varv runt bilen och så småningom släppte smärtan så pass att jag i alla fall kunde sluta skrika.
På hemvägen fick jag sitta fram med utsträckta ben, men utstigandet ur bilen blev ändå en plåga.
Ett år senare, sprang jag Stockholm Marathon. Stretching? No way, José.
Och om ni har tid mina barn, kan jag en annan gång berätta om hur jag dagen efetr tvingades åla mig uppför radhustrappan hemma hos mamma...på ren armkraft!
Men jag har fanimig aldrig varit skadad!
- Grabbar, stretcha aldrig. Man blir överrörlig och ökar skaderisken.
Jag har för mig att det var efter en riktigt jobbig hönsabollsträning, och den kom så klockrent.
Stretching är något skumt 80-talspåfund, och vad jag vet har det aldrig blivit riktigt utrett om det egentligen gör någon nytta för trötta muskler att man håller på och drar lite i dem.
Ni vet, man sätter sig på golvet och lägger höger ben över vänster lår och klämmmer till med armarna. Då ska dte strama bak i röven och sen ska man slippa träningsvärk dagen efter.
Jag kan ju lugnt säga att på den tiden jag elitidrottade så hjälpte det där föga. Jag hade lika ont ändå.
Därför gav jag också fullkomligt fan i satt stretcha den där lördagseftermiddagen i juni 1990 när jag svårt plågad trampade i mål i Motala efter att ha genomfört en grym Vätternrunda. Jag hade fått för mig att det var bra att hoja på tyngsta växeln eftersom det skulle ge mer fart på banan, men det gav också till följd att mitt ena knä pajade nånstans norr om Jönköping.
Vrång som jag var tänkte jag fullfölja loppet i alla fall och stoppade kroppen full med Alvedon. Tror det blev 12 stycken på sju timmar till slut. En rätt mäktig dos för en renlevnadsman.
När jag till slut kom i mål och fick en snäll kram av Helsingborgskan och några andra kompisar, Nicke W var där också, och Nicke L hade ju varit med och trampat. Jo, när jag til slut kom i mål var det lite halvbrådis, för Sverige och Skottland skulle spela VM-match i fotboll.
Nicke W körde till Linköping och där invaderade vi ett Scandic, eller hette det Esso Motor Hotel då, Hotell och satte oss i baren och började kolla fotboll.
Jag hade inte missat en minut VM-fotboll sedan 1974 då jag gjorde mitt första TV-VM, men nu kände jag redan efter tio minuter hur ett smärtande knä, en Alvedon-drogad hjärna och en 31 mil lång cykelbana började kräva sin man. Att man stått på startlinjen klockan 01.00 gjorde ju knappast saken bättre.
Mina vänner gapade stort, men jag var tvungen att förkunna att jag nu tänkte strunta i fotbollen, och gå och sova i bilen.
Jag kröp in i baksätet och vecklade ihop min 188 cm långa kropp i fosterställning och somnade på två röda.
90 minuter senare, och med 1-2 i röven, kom vännerna ner till bilen och väckte mig.
Knappt utsövd tänkte jag hoppa ur bilen, men märkte till min fasa att det var fullkomligt omöjligt. Jag hade drabbats av totalförlamning. I benen.
I baksidan av låren fanns inte längre muskler, utan bara två stycken pannbiffar med kulor i. Fullkomligt meningslösa. Vaderna kändes som om någon sågat i dem med en Husqvarna röjsåg och knäna, nu båda, var värdiga för amputering.
DET GICK INTE ATT STÅ.
Nicke W och någon mer fick knuffa ut mig ur bilen och med gemensamma krafter helt enkelt våldsdra ut mina ben och sen baxa upp mig på stående fötter. Mina vrål lär ha hörts till Boxholm minst.
Stapplande likt Anders "Lillen" Eklund efter matchen mot Frank Bruno kom jag iväg ett varv runt bilen och så småningom släppte smärtan så pass att jag i alla fall kunde sluta skrika.
På hemvägen fick jag sitta fram med utsträckta ben, men utstigandet ur bilen blev ändå en plåga.
Ett år senare, sprang jag Stockholm Marathon. Stretching? No way, José.
Och om ni har tid mina barn, kan jag en annan gång berätta om hur jag dagen efetr tvingades åla mig uppför radhustrappan hemma hos mamma...på ren armkraft!
Men jag har fanimig aldrig varit skadad!
torsdag 17 januari 2013
Min enda text om tröjnummer
Jag har aldrig varit en stor vän av tröjnummer-diskussioner. Allra minst de senare åren när man börjat snacka om den och den som en "typisk nummer nio".
Men en gång skrev jag faktiskt en text om tröja nummer 10. Det var i Mitt i Botkyrka.
Så här blev den:
Maradonas och Michel Platinis gamla nummer blivit närmast förhäxat. I söndags mot Umeå var det Gabriel Rhawi som bar otursnumret.
- Jag har 20 i normala fall, men jag vill halvera i dag eftersom 10 var ledigt när Jimmy Touma var avstängd, säger Rhawi.
Han står i asfaltsbacken
upp mot omklädningsrummen på Brunna IP och ser sitt Syrianska/Botkyrka släppa in 2 - 0 mot Umeå och dras allt djupare in i bottenstriden
i division 1 norra.
Intill honom står Jimmy Touma i vanliga kläder, Jimmy som är avstängd säsongen ut och en bit in på nästa.
- Jag tror nummer 10 är förhäxat hos oss, säger Jimmy Touma. Ingen ska ha den tröjan.
Han själv hade den i matchen mot Falun där han slog ned en motspelare i 93:e minuten och fick grov utvisning.
I väntan på domen fick han spela en match mot Västerås och drog på sig ett rött kort även i den matchen.
- Det var bara för hands, men det gjorde väl inte saken bättre, säger Jimmy Touma som nu allvarligt funderar på att lägga av med fotbollen för gott.
Gabriel Rhawi satte någon form av rekord mot Umeå eftersom han blev inbytt i 54:e minuten, fick sitt första gula i 57:e och sedan det andra i 60:e minuten.
- Inget rekord jag är stolt över direkt, men domaren var fan inte bra, säger Gabriel.
Han hävdar bestämt
att det första gula kortet var fel men medger att det andra nog var riktigt. Båda kom för hårt spel i närkamper och det kan ju tyckas oförsiktigt att gå in så hårt i en ny närkamp när man precis fått en varning.
- Jag hoppades att domaren skulle tänka på att jag precis kommit in. Det är tufft att stå här och titta på hur killarna kämpar. Det är ju lite mitt fel.
Gabriel Rhawi kom till Syrianska/Botkyrka under säsongen från Assyriska. Han var inte med i matchen mot Falun där Jimmy Touma slog ned motståndaren.
- Nej, jag var faktiskt avstängd då, suckar han.
Orsaken den gången
var ett rött kort som han dragit på sig under en match med Assyriska mot Degerfors. Men den gången hade han faktiskt inte nummer 10.
För Syrianska/Botkyrka blir de sista matcherna i norrettan nu hysteriskt spännande.
Tre matcher återstår och hela sju lag är indragna i bottenstriden. S/B möter närmast Östersund borta på söndag och veckan efter Valsta/Syrianska hemma.
Det lär behövas minst fyra poäng till för att klara kontraktet.
Att Jimmy Touma inte kommer att hjälpa till ödesmatcherna är alltså klart, frågan är om Gabriel Rhawi får spela något mer efter att återigen ha blivit utvisad. Ingen vet i dag, men Jimmy Touma försöker vara optimist.
- Vi ska klara det här. Grabbarna som får spela får fixa det. Och absolut ingen ska ha nummer 10.
Men en gång skrev jag faktiskt en text om tröja nummer 10. Det var i Mitt i Botkyrka.
Så här blev den:
Tröja nummer 10 brukar sitta på fixstjärnor och betyda ära och berömmelse. I Syrianska/Botkyrka betyder den elände och rött kort. Två "tior" är avstängda i bottenstriden.
I de flesta fotbollslag världen över slåss spelarna om tröja nummer 10. I Syrianska/Botkyrka harMaradonas och Michel Platinis gamla nummer blivit närmast förhäxat. I söndags mot Umeå var det Gabriel Rhawi som bar otursnumret.
- Jag har 20 i normala fall, men jag vill halvera i dag eftersom 10 var ledigt när Jimmy Touma var avstängd, säger Rhawi.
Han står i asfaltsbacken
upp mot omklädningsrummen på Brunna IP och ser sitt Syrianska/Botkyrka släppa in 2 - 0 mot Umeå och dras allt djupare in i bottenstriden
i division 1 norra.
Intill honom står Jimmy Touma i vanliga kläder, Jimmy som är avstängd säsongen ut och en bit in på nästa.
- Jag tror nummer 10 är förhäxat hos oss, säger Jimmy Touma. Ingen ska ha den tröjan.
Han själv hade den i matchen mot Falun där han slog ned en motspelare i 93:e minuten och fick grov utvisning.
I väntan på domen fick han spela en match mot Västerås och drog på sig ett rött kort även i den matchen.
- Det var bara för hands, men det gjorde väl inte saken bättre, säger Jimmy Touma som nu allvarligt funderar på att lägga av med fotbollen för gott.
Gabriel Rhawi satte någon form av rekord mot Umeå eftersom han blev inbytt i 54:e minuten, fick sitt första gula i 57:e och sedan det andra i 60:e minuten.
- Inget rekord jag är stolt över direkt, men domaren var fan inte bra, säger Gabriel.
Han hävdar bestämt
att det första gula kortet var fel men medger att det andra nog var riktigt. Båda kom för hårt spel i närkamper och det kan ju tyckas oförsiktigt att gå in så hårt i en ny närkamp när man precis fått en varning.
- Jag hoppades att domaren skulle tänka på att jag precis kommit in. Det är tufft att stå här och titta på hur killarna kämpar. Det är ju lite mitt fel.
Gabriel Rhawi kom till Syrianska/Botkyrka under säsongen från Assyriska. Han var inte med i matchen mot Falun där Jimmy Touma slog ned motståndaren.
- Nej, jag var faktiskt avstängd då, suckar han.
Orsaken den gången
var ett rött kort som han dragit på sig under en match med Assyriska mot Degerfors. Men den gången hade han faktiskt inte nummer 10.
För Syrianska/Botkyrka blir de sista matcherna i norrettan nu hysteriskt spännande.
Tre matcher återstår och hela sju lag är indragna i bottenstriden. S/B möter närmast Östersund borta på söndag och veckan efter Valsta/Syrianska hemma.
Det lär behövas minst fyra poäng till för att klara kontraktet.
Att Jimmy Touma inte kommer att hjälpa till ödesmatcherna är alltså klart, frågan är om Gabriel Rhawi får spela något mer efter att återigen ha blivit utvisad. Ingen vet i dag, men Jimmy Touma försöker vara optimist.
- Vi ska klara det här. Grabbarna som får spela får fixa det. Och absolut ingen ska ha nummer 10.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)