När jag var ung var det ishockey på torsdagar klockan 19 och söndagar klockan 17. Om man ville se elitserien.
Division 1 spelade på onsdagar och hade fyra serier.
I elitserien möttes lagen fyra gånger under en säsong.
Du visste när ditt favoritlag skulle spela, oavsett om du skulle se alla de där 18 hemmamatcherna, eller kanske bara de där två när just ditt lag kom till stan.
Tidningarna skrev inför matcherna och man kunde enkelt analysera tabellen.
En biljett kostade rimligt mycket pengar och man kunde köpa en korv eller en påse chips. Var man godissugen gick grabbar och tjejer omkring med en korg på magen och sålde Marabouprylar.
Sen kom yuppie-eran.
Det trendiga folket kidnappade hockeyn. Hockeyn blev puckad. Puckey.
Plötsligt skulle det vara som vi trodde att det var i USA. Loger. Hög musik. Dyra biljetter. Yuppierna hade råd. De och cheferna.
Du vet dom där som gärna går ut med fem minuter kvar av perioden och kommer in med fem minuter spelat av nästa. Dom där som dagens sportchefer och kassörer tror behöver upplevelser.
Dom där som sedan länge tröttnat på puckey i andra sammanhang än möjligtvis en VM-final, eller en landskamp där man kan representera.
Den vanlige supportern är inte intresserad av 55 omgångar med ingenting-hockey. Den vanlige supportern vill ha kamp i tabellen. Matcher som betyder något. Matcher att längta efter.
Minska antalet omgångar till 44. Inför fasta speldagar. Då kommer publiken tillbaka. Och då har hockeyn återigen en "produkt" som det går att tjäna pengar på. Men gör rätt nästa gång ni ska mjölka stålar. Inse att ni har något som går att sälja till rätt köpare. Det är inte publiken som ska betala de stora pengarna. Det är sponsorerna. Och sponsorerna kommer alltid att leta efter det som folk vill ha.
