Det rätta Buster-laget

Kollega Daniel Sjöberg presenterade idag ett Buster-lag i sin blogg. Jag läste med glädje några rader om målvakten. Sedan var det roliga över.

Att Rick Stewart på något sätt skulle ha varit bättre än sin far Gordon är som att jämföra Tim Markström med pappa Anders.

Hitte-Joel är ett bra namn och han kunde varit mitt val, även om man alltid undrade om inte reservkeepern Fille Eliasson egentligen var bättre.

Men självklar keeper är Peter Swain, det vill säga Peter Pantern. Även han son till en gammal landslagsburväktare.

Som en av tre backar placerar jag robuste Jack Chelsey. Brorsan Jimmy var familjens stora talang, men jag gillade Jack mer. Han lirade i United medan Jimmy höll till i City.  Jag tror jag gillade Jack mest för att han precis som jag mest kunde få epitetet ”brytsäker back”:

”Bagarn” Olsson ska förstås också med. Där har Daniel rätt. Vill man göra det enkelt för sig kan man faktiskt ta ut bara Åshöjden-spelare eftersom det var en sån fantastiskt bra serie. Tänk alla gånger man åkte förbi förebilden till Bagarns motell mellan Åsljunga och Örkelljunga innan E4 byggdes om.

Lofty Peak var mycket nära att ta en av de två platserna, men Rovers-spelaren var ändå för ojämn.

Däremot sätter jag Blackie Gray på en den sista backplatsen. Roy Races ständige vapendragare. Egentligen mittfältare men spelhuvud nog för att kunna fungera i den moderna fotbollen på en försvarsplats. Dessutom var han snabb.

Precis som Daniel Sjöberg konstaterade är det trångt på de offensiva platserna. Manusförfattarna och tecknarna hade en förkärlek för anfallare och mittfältare. Vi väljer direkt bort profiler som Tommy Barnes kompis Ginger Collins, och Kevin ”Bullen” Mouse är inte ens värdig att nämnas på en sån här lista. En urbota fånig figur som dessutom senare i karriären drog ett löjets skimmer över Mac ”Super-Mac” Mahony.

Men två mer defensiva mittfältare ska in. Den ena av dem blir Jan ”Kula” Persson. Ständigt lojal och en av de bästa spelarna i Åshöjden. Dessutom klok. ”Kula” var min idol. 

Den andre får bli Joe Carson. Mannen som lärde Juniorerna spela fotboll. Han håller än.

Nummer 1 i det offensiva spelet är Lefty Lampton. Killen med en slägga i vänsterfoten. Och med en tam get, Sugar, som husdjur. Lefty levde med sin alkoholiserade farfar Enoch och försökte driva en antikbod vid sidan av fotbollen.

På mitten mittfält behövs en stor artist. Och ingen var någonsin större än Ben Bedi Bollböjaren. Snubben som mötte Super-Mac i en uppvisningstävling där båda sköt mot ett mål med två målvakter. Skotten avlossades från mittlinjen. Ben Bedi kunde skruva bollen så att den böjde sig ett tiotal gånger innan den nådde buren. Och precis framför mållinjen gjorde den en extra twist. Han medverkade bara i ett avsnitt, men det var oförglömligt. Matchen? Ja, den vann Super-Mac med 10-9.

Ute till höger  hamnar Korpen. Highboro Uniteds konstnär. Barfotapojken som fostrats av Morag och nu coachas av Baldy Hagan i Highboro. Laget som styrs av kufen Mortimer Child Beale. Korpen en inspirationsspelare som är som bäst när han är förbannad.

 Som en av två toppanfallare tar Bobby ”Blue” Booth plats. Den välkammade snälle pojken som avgjorde så många matcher för Everpool. Han hamnade ofta i knasiga situationer vid sidan av planen och vardagsrealismen var stor.

Roy Race. Edward Engmark. Super-Mac?

Nej. Det finns bara en forward som kan vara aktuell här. Och det är givetvis Storken. En man som binder ihop dåtid med nutid i Åshöjden. Den ende som blev kvar av det gamla gänget sedan Kniven Jönsson petats och Rudolf Andersson lagt av.
Storken som hade en egen högkjudd klack vid sidan av planen, och var lika bra kompis med tråkmånsen Jorma som med flåbusen Ruben Svarte.

Så ligger det till. Och har jag glömt någon så påminn mig.