Därför är rövbombning ett problem

Dra ner brallorna och visa arslet. Och låt kompisarna skjuta bollen på dig. Problem med det?

Ja faktiskt.

Jag är extremt less på nymoralen i många sammanhang. Men här handlar det inte om nymoral eller rättrådighet. Här handlar det om att inte uppmuntra barn till mobbing eller att retas.

Vuxna människor får självklart i stort sett göra vad de vill så länge de inte skadar eller misshandlar någon med avsikt. Vare sig psykiskt eller fysiskt. Och fixar man inte den miljön får man kanske ta det med sin egen terapeut eller sambo så länge det gäller en fritidssysselsättning. Gäller det jobbet eller annan liknande miljö har vi lagar och regler som sköter sådant.

Men 2012 har vi en annan miljö än när jag växte upp. 2012 är i stort sett allt vi gör offentligt. Och då får man faktiskt se till att vara en bättre förebild än vad blottande fotbollsstjärnor är.

Inte för att ett naket mansarsel är skadligt att se. Utan för att leken i A-landslaget blir allvar på en skolgård. Det övergår mitt, kanske klena, förstånd att så många av mina kollegor inte förstår det. Till och med de som har egna ungar.

Tror ni att små 10-åringar har kurage nog att säga "nej, jag är inte med" när det hetsas fram en rövbombning även på skolgården på rasten? Tror ni alla tycker det är roligt?

Vi snackar om barn som kan tycka det är pinsamt att duscha tillsammans för att man antingen är sent eller tidigt utvecklad. Vi pratar om ungar som kan skolka från gympan för att slippa visa sig nakna. Eller som avstår från att vara med på lekar för att man blir retad om man blir sist.

För 15 år sedan kunde man leka rövbombning hur mycket man ville på en landslagsträning. Det skadade inte nån. Så är det inte längre när i stort sett allting filmas och fotas och hamnar på nätet..

Och det märkliga är att samma människor som säger "höhö" eller "haha" till rövbombning i nästa andetag kan stå och bräka om att det är så farligt med bengaler eller att en ramsa borde förbjudas. Då minsann ska nymoralen råda.

I min värld ser jag hellre ungar i min närhet se 100 bengaler flamma på en allsvenska match eller höra nidramsor mot spelare i andra laget, så länge de inte är rasistiska eller öppet kränkande mot personen i fråga. För tål man ett kanonskott i arslet kan man nog tåla att höra en ramsa också. Eller vad säger ni?

Var gärna barnsliga eller åtminstone pubertala. Det är jag också, ofta. Men kom inte och säg att man inte har ansvar för hur barn kan använda vuxnas barnslighet på fel sätt.

För den skojmobbning som de flesta vuxna fixar med ett leende kan göra så fantastiskt ont inombords på en 10-åring. Det är inte rövbombningen värd.

För allvarligt, den är ju inte ens rolig.

Har alla fel om hockey?

Hockeyfolket. Finns det något som heter hockeyfolket? Vilka är det i så fall?
Är det grabbarna och tjejerna på läktaren som klappar taktfast när ett landsortslag gjort mål?
Är det mamma och pappa i en ishall på en match i Mitt i-cupen?
Är det sportjournalister som älskar puck och klubba?

Debatten rasar, eller i alla fall mullrar, just nu på temat att Henrik Lundqvist är styvmoderligt behandlad av Jerringpris-arrangörer och Idrottsgala-juryn.

Henrik Lundqvist har nämligen inte chansen att vinna något av årets stora priser.

Är det så konstigt då?

Sporten som spelar jämt

Man ska inte underskatta ishockeyns plats i den svenska folksjälen. Hockey är ofta väldigt roligt att titta på. Hockey är också kul att referera. Det är roligt att skriva om dessutom.

Men hockey berör inte så mycket. Hockey är lag mycket mer än individer. Hockey är korv, en öl och Radiosporten i bilen hem. Men vi ska inte göra ishockeyn större än den är när det gäller internationell konkurrens.

Hockeyn har sen länge sålt ut landslagsdelen med dessa eviga fyrnationsturneringar som ingen bryr sig om. Man har förstört elitserien med tusen omgångar innan ett slutspel som spelas i bäst av 19 matcher.

Förr var det 36 omgångar och fyra lag till slutspel i elitserien. Om en svensk tog sig till NHL var det en stor händelse. Nu är det så många svenskar där att inte ens en normalt allmänbildad sportreporter har koll på allihop.

Vinn Stanley Cup

Därför är det inte så konstigt att det just detta år har varit svårt för Henrik Lundqvist att slå sig fram till en nominering. Han vann ju nämligen ingenting.

Och missförstå mig rätt nu. Jag är en stor beundrare av Lundqvist. En skön personlighet, en grym målvakt och han spelar i ett lag som alltid haft en del av mitt hjärta. Plats två faktiskt efter St Louis Blues.

Men för att ta en plats bland de nominerade bör man ha tagit en titel eller en pallplaceing. Det räcker inte med att man fått pris för att vara bäst i en lagdel i en liga i en sport som är minimal globalt. Tyvärr.

Det är det som skiljer honom från exempelvis Zlatan. Zlatan har inte heller vunnit något i år. Men Zlatan anses vara en av de tio bästa spelarna i världens absolut största sport. Det räcker alltid för en nominering.

Men om Henrik och Rangers vunnit Stanley Cup, med hans målvaktsspel som krydda, då hade jag röstat på honom i varenda omröstning som funnits. Och om konkurrensen varit något hårdare i Turin 2006 hade jag gett bragdguldet till Tre Kronor. Så jag är ingen hockeyhatare.

Men jag vill att det ska vara rim och reson i debatten.

Vad har damfotbollen för problem?

Plötsligt och oväntat har det dykt upp en diskussion om damfotboll igen. Hur ska sporten utvecklas? Hur ska det komma mer publik? Yada, yada, yada.

Det är nu snart 40 år sedan sporten slog igenom på allvar i Sverige som var ett av de banbrytande länderna. Vi som är gamla nog minns Jakobsberg, Mallbacken och Älvsjö. Vi minns Ann Jansson, Doris Uusitalo och Pia Sundhage, som spelare.

Vi minns också 90-talet där sporten slog sig fram och började ta plats för att sedan explodera under tidigt 2000-tal. Nu är det inte så längre. Svensk damfotbollen har en enorm kris. På flera sätt.

Klubbarna mår dåligt ekonomiskt. Publiken sviker. Spelarna är inte de längre de bästa i världen.

Är det då fel att en ledare vill förnya sporten?

Ja, vrålar traditionalisterna.

Nej, säger jag.

Man får inte tackla

Damfotbollen ställer sig frivilligt i skuggan av herrfotbollen genom att erbjuda i stort sett samma vara fast av sämre kvalité.

Det får inte vara förbjudet att tycka så. Absolut inte av köns-skäl i alla fall.

Rättvisa inom idrotten är att tjejer och killar ska ha samma tillgång till bra träningstider och samma del statliga och kommunala bidrag.

Rättvisa inom idrott handlar inte om att spela efter samma regelbok. Jag ser inget som helst problem med att tacklingar är förbjudna i damhockey där en 30-årig kvinna på 185 cm och 90 kilo kan möta en 14-åring på 160 cm och 50 kilo. I samma serie. Det händer inte inom herrhockeyn där tacklingar är tillåtna på seniornivå.

Jag har inget bekymmer med att Sanna Kallur får hoppa över häckar som är lägre än de som Robert Kronberg försökte ta sig över på sin tid. Medellängden på en tjejfriidrottare är naturligtvis decimetern lägre precis som i övrigt i samhäller.

Damerna 100 häck och herrarnas 110 meter häck är oftast lika stora under ett OS. Givetvis beroende på om grenen har någon världdstjärna för tillfället.

Jag tycker det är okej att Anja Pärson körde på kortare lagg än André Myhrer och att Carin Koch har högre loft på sin driver än Henrik Stenson.

Rättvisa måste också finnas

Däremot tycker förstår jag inte alls varför tjejer inte spelar bäst av fem set i de stora tennisturneringarna eller varför Charlotte Kalla och Marit Björgen skulle kunna göra upp över fem mil. Nåväl, kanske är det i skidfallet så att det skulle ta lite för lång tid för att kontinentens TV-producenter skulle stå ut. De vill ju göra sprint av allt. Men om vi bortser från just TV borde skidtjejer givetvis åka lika långt som killar.

Därför förstår jag inte varför det är så ohyggligt farligt att tycka att det vore bra med mindre målburar i damfotboll. Det är ju för att det skulle utveckla sporten. För att det skulle bli svårare att göra mål på halvtaskiga skott.

Man måste våga se bort från de bästa i världen när man tar debatten. För de bollar som Hope Solo räddar med suveränitet är inte lika lätta att plocka för en tjej på 165 centimeter i ett juniorlag.

Med mindre målburar, och kanske också mindre plan, skulle sporten förbättras successivt. Fler spelare skulle kunna göra sig gällande även på elitnivå. Det finns inget som helst nedsättande i den tanken.

Mindre boll är inte alls detsamma. Det skulle förändra sporten på ett tekniskt plan, och det är fel. En damspelares fötter är inte speciellt skilda mot en herres. En doja i storlek 39 kan jonglera lika bra som en i storlek 43.

Ju bättre sporten blir, desto större chans att fler vill komma och titta på den. Och med mer publik skulle också ekonomin kunna bli bättre. Fast just ekonomin är nog tyvärr en annan fråga. Intresset för idrotter går i cykler. Det har alla fått erfara. Och just nu är nog inte damfotboll speciellt attraktivt för en sponsor, annat än för rena entusiaster.

Sverige går inte långt nog i de stora turneringarna vilket sänker marknadsvärdet. Svenska lag syns inte i toppen av Champions League vilket ger samma effekt. De som håller i stålarna vill ha valuta för sina bidrag. De får de inte för tillfället. Till skillnad mot i herrfotbollen, för där syns man i tidningar och TV även om kvalitén på spelet är aldrig så lågt.

Du kan aldrig köpa stöd

Efter den 89 minuter långa dystra tillställningen på Friends Arena i onsdags har Svenska Fotbollförbundet panik. Det kan inte fem minuters magi och eufori ändra på.
Det var knäpptyst i publiken under stora delar av Sverige-England.

Det har givetvis sina naturliga orsaker på många sätt. En träningsmatch innehåller ingen större dramatik. Det var inomhus. Folk var nog rätt halvsura på hur det var att ta sig till arenan. Att den var snygg inuti förändrade inte humöret.

Men nu har Camp Sweden-folket höjt rösten och säger att de vill skapa bättre stämning. Och förfärande nog har förbundet tydligen lyssnat och vill ha en dialog. Jösses, säger jag.

Man kan aldrig bygga stämning på konstlad väg. Så många har försökt. Ingen har lyckats.

Stockholmsklackarnas magi har växt fram under 40 års tid. Därför kan Hammarby ha den stämning man har trots flera år i superettan. Djurgården ha tryck trots att man är ett lag på undre halvan i allsvenskan. AIK ha det fast man är näst sist i elitserien.

Det handlar om rivalitet. Identitet.

Om så 4 000 personer får stå i landslagströja på mitten av Friends Arena så blir det ändå inget tryck. Det fungerar inte så.

Jag har sett svenska fotbollslandskamper sedan 1975. Det enda riktiga tryck jag upplevt var under EM 1992. Då mötte publiken upp. Då fanns det ett gemensamt mål. Alla hejade verkligen på landslaget.

Camp Sweden håller inte på Sverige i första hand. Camp Sweden håller på Camp Sweden.

På samma sätt som det ibland är tyst även på Söderstadion och Råsunda. För många klackbeundrare går och ställer sig på ståplats för att uppleva stämningen.

Det finns ingen gedigen klackkultur utanför storstäderna i Sverige. Har aldrig funnits. Kommer nog aldrig att finnas.

Svensk fotbollspublik är heja friskt humör, en korv eller en mazarin och lite kul snack med polaren. Det är inget fel med det. Men man ska inte tro att man kan förändra det.

Att det ibland blir tryck på mästerskapen beror nog mer på att då åker Svensson hemifrån och passar på att leva ut. Hemmaölen blir fyra bortaöl. Och dessutom innehåller givetvis mästerskapsmatcherna ett kampmoment, även om Sverige nästan alltid förlorar.

Men det största problemet är kanske ändå hur förbundet motarbetar sig självt. I samband med landskamper pratas om hur man ska få dit fotbollssupportrarna. De som ger stämning. Klackarna.
Då duger de.

Men så fort det är seriefotboll igen är samma supportrar betraktade som en problemgrupp. Vars ramsor kan ge böter, vars bengaler kan ge minuspoäng och vars stående på läktaren ska tvingas ned i plaststolar.

Jag är verkligen ingen vän av hatramsor eller våld. Men det går inte att samtidigt vilja ha kostymfolk med stålar på läktaren och samtidigt ett jäkla tryck.

Hockeyn har haft samma problem sedan 80-talet. Fotbollen är på väg dit med expressfart, även på allsvensk nivå.

Där kan man ändå fortfarande hoppas att klubblagen låter fansen vara sig själva och fortsätta leva på det sätt man alltid gjort, om än i lyxigare miljö.

För landslagets del är det bättre att bara ge upp och inse sin identitet. Det kommer aldrig att bli något annat än "Vi är svenska fans allihopa" och en flagga med "Djurås" skrivet i tusch på et gula korset. Inte organiserat i alla fall.

Stämning kommer från hjärtat. Eller när Zlatan bjuder på oväntad magi. Det kan aldrig Camp Sweden ändra på, de riskerar nämligen att vara ute och köpa korv när trollkonsterna görs.