Regler är regler

Hela idrottsvärlden var förstummad i går när Usain Bolt tjuvade bort sig ur finalen på 100 meter.

Hela friidrottsvärlden var förbryllad i dag när Dayron Robles grep tag i kinesen Liu på 110 häck och Richardson fick guldet.

Jag är både förbannad och förvånad över åsikterna om att tjuvstartsregeln ska ändras och att häckfinalen ska kutas om.

Ursäkta mig, men regler är regler och de är till för att följas.

Givetvis var det snopet för 70 000 sydkoreaner på läktaren och flera hundra tusen framför TV:n att inte Usain Bolt fick sitt VM-guld. Världens snabbaste man skulle ju jogga hem det där.

Och visst var det synd om kinesen Liu som fick en tackling eller en fasthållning och missade det guld han var på väg mot.

Men!

Kommer ni ihåg Steven Bradbury?

Australiensaren som vann OS-guld i short track efter att Apollo Ono och en bunt asiater tacklat omkull varandra och lämnat vägen fri för den största turgubben i OS-historien.

Så kan det gå. Och så ska det gå.

Ska det vara rättvist behöver vi inte ha mästerskap eller ens tävlingar. Då kan vi ge guldet till den som är etta på världsranken. Eller så kan vi kuta om loppen tills rätt gubbe har vunnit.

Hade man velat göra om tjuvregeln om Walter Dix blivit diskad? 

Hade man velat springa om häckloppet om sjuan åkt på en knuff?

Ska det vara rättvist ska varje kille i så fall ha en tjuvstart på sig. Annars är det ju mygel att en vågar chansa och sen ska de andra åka ut.

Simningen klarar ju sina lopp med sin nya tjuvstartsregel. Jag hör inga protester där, inte ens om Michael Phelps ramlar i bassängen.

Längdskidåkningen har sin sprint med halva slagsmål. Det körs inte om några finaler där.

Kom aldrig och snacka med mig om rättvisa när det gäller sport. Den finns inte. Däremot finns tur, otur, domare och regler.

Och dom är till för att följas. Även om domaren dömer fel, oturen grinar dig i ansiktet och reglerna känns åt helvete.

Det är idrottens demokrati och grunden för alla tävlingar.

Stryk det, och vi har fått uppvisning i stället.

Det kallas wrestling, och det brukar vi skratta åt.

Skuggor faller alltid på andra

Steve Mullings torskar för dopning, och ännu en gång känner man tveksamhet inför det jamaicanska landslagets friidrottsframgångar.

Är det bara han?

Eller är det bara han som är klantig?

Ska bli intressant att följa de närmaste dagarna. Det enda man vet säkert är att ingen kommer att våga anklaga eller misstänka Bolt.

Det har sporten inte råd med.

Däremot så använder man ju givetvis rubrikord som "Bolts kompis" och liknande eftersom gemene man inte har en aning om vem Steve Mullings är. Inget konstigt i det, rubriker ska locka läsare.

Några friidrottsälskare kliver fram och ropar högt att Mullings inte har någonting att göra med Bolt, men de springer trots allt i samma landslag.

Och lagkompisar brukar trots allt snacka med varandra om väldigt mycket, eller åtminstone kunna lista ut vad som försiggår i gänget.

Tradition väger tungt i Europa

Så slog Malmö FF ut Glasgow Rangers, och många betecknar det initialt som en skräll.

Jag vet inte det jag.

När Rangers lottades mot Malmoe tror jag det kom lite skräck i det skotska laget. Malmoe vet man vad det är. Många fans med koll vet att laget spelat Europacupfinal. Man känner till IFK Goteborg och Malmoe FF.

Lottas man mot Kalmar, AIK eller Elfsborg har man ingen aning om vad det är, och då går man ut och kör över motståndet.

Vi har sett det förr.

Årets MFF är knappast bättre än andra svenska lag som kvalat till Champions League, men man har respekten med sig.

Precis som Göteborg hade på 80- och 90-talet. Liksom Rosenborg i Norge.

Dessutom var det en fördel för Malmö att möta ett lag med känt namn likaså.

Mot Glasgow Rangers krävde ingen seger, för det är ju ett lag man vet vilket det är.