Expert på att vara expert

Efter en lyckad julmust-eftermiddag hemma på Söder har jag tillbringat en del av dagen framför TV:n och Vinterstudion.

Att André Pops är en mästare skriver redan Mats Olsson i Expressen idag. Men jag vet också att Redaktör Blomberg har en stor del i framgången med sitt evighetsslit.

Och så har SVT skakat fram två riktiga experter.

Anna Ottosson och Johan Brolenius tar båda plats på ett alldeles utmärkt sätt i sina respektive roller.

AO är både lugn och saklig i studion och vågar tycka och lyssna. En blivande stjärna.

Brolenius kompletterar Ejeborg genom att han vågar ha en dialog med referenten, och Ejeborg väger upp det perfekt med att då ägna sig åt själva refererandet.

Det är annars lätt hänt att de två som snackar blir för lika varandra.

Jag är grymt imponerad av dessa två alpina experter.

Ska inte coachen coacha?

Skidskytte har blivit en märklig TV-show. Allt är bra och allt är mys och alla är vänner med alla.

När en svensk eller svenska skjutit så ägnar sig inte ledaren Staffan åt att coacha sina åkare. Nej han står i TV och visar tittarna hur åkarna träffat.

Och bisittaren i SVT ropar jajaja och tror att alla i blågult kan vinna om dom så skjuter 10 bom och har bakhalt i nedförsbackarna.

Idag fick vi se en av mjölksyra gjord Helena Ekholm. En slarvskjutande Björn Ferry och en bunt andra svenskar komma på mellanhand. Men allt var underbart.

Det blir inte trovärdigt.

Inte en bragd - inte alls

Sverige var extremt favorittippat inför herrstafetten i Vancouver 2010. Blågult hade världens för tillfället bäste skidåkare på slutsträckan. Norge är på dekis och har bara Northug. Ryssland präglas av dopningsproblem och i Tyskland och Italien är det veteraner som tävlar.

Så vari ligger bragden?

Curlinglandslaget!

Hammarby Bandy!

Björn Ferry!

Det finns många alternativ.

Men bragdjuryn körde som vanligt. Det är friidrott och längdåkning som gäller.

Och man blir mest trött.

Nu är dom igång igen - skidskyttarna

Det kan inte finnas några idrottsutövare bortsett från simmare som tävlar lika mycket som skidskyttarna.

Det åks kort och det åks långt, även om loppen i stort sett är lika långa. Som längst skidar man iväg ett par mil och ingen blir egentligen så mycket tröttare än någon annan. Man ligger och står, men det är samma typ av skytte varje gång. Fem skott på en tavla.

Därför blir skidskytte så oerhört ointressant i längden. Åkarna tävlar ihjäl både sig själva och TV-tittarna.

Underhållande att titta på? Javisst. Det är väldigt konkret när tavlan faller ner. Men speciellt spännande är det ärligt talat inte.

Jag ägnade eftermiddagen åt VC-premiären i Östersund, och trots att två svenskor var med och slogs om segern tror jag inte min egen puls ens gick över 70.

Jag vet liksom aldrig vad de tävlar i. Är det ett eller två varv. Ska de skjuta två eller fyra gånger? Plötsligt går någon i mål, och alla kör egentligen väldigt korta varv runt samma skidstadion. Det är fullt kaos, ännu mer för de som är på plats. Då är det som soldatmyror som far runt.

Att det sedan, precis som i tennis, handlar om en sport som utövas på toppnivå av försvinnande få nationer gör knappast mitt enagemang större.

Tyskland och Sverige. Någon ryska och vitryska. Övriga göre sig icke besvär. Jojo, det är konkurrens det.

På herrsidan är det minimalt vassare.