Sakta i backarna

Så har man vaknat efter ett fantastiskt roligt svenskt JVM-guld. Patrick Ekwall brukar prata om att man inte ska använda ordet rättvist när man pratar om sport, men jag gör gärna det i alla fall. Det här var rättvist. Och kul alltså.

Men nu kommer den något fadda eftersmaken, och den kommer rejält.

För mina kollegor i branschen missbrukar nu guldmedaljen å det grövsta när de börjar klättra upp på allt högre hästar i sin iver att beskriva glädjen bäst.

Och jag säger: Sakta i backarna. Det var ju mest en plojgrej det här. Det finns några fina bevis för det:

1. Matchen sändes i SVT vilket betyder att det är ganska billiga TV-rättigheter. Hade det varit en riktig och viktig turnering skulle vi inte fått se segerjublet utan Fabian Bengtsson.

2. Turneringen avgjordes i bara en final.  Alla viktiga hockeyfighter ska ju spelar i minst bäst av tre.

3. På Twitter var det ett enormt humorflöde under matchen även om folk givetvis tyckte det var spännande. Hade det varit viktigt skulle det varit lugnt. Det blev också rätt lugnt under tredie perioden och sudden då det var spännande på riktigt.

Vad vill jag nu säga med det här? Jo, att vi ska se JVM och finalen som en isolerad skojig företeelse. Den ska inte jämföras med senioridrott. Det ska inte göras några frimärken på Zibanejads mål, vare sig på riktigt eller på en tidningssida. Det ska inte samlas några folkmassor på något torg för att hylla, men det är visst redan försent. Och det ska absolut inte nämnas några Jerringpris eller bragdguld i sammanhanget.

Då vattnar man ur de begreppen och skeendena och förstör minnen för folk.

En seger i Idol är inte detsamma som en i Melodifestivalen. En triumf i världscupen är inte ett OS-guld.

JVM var en riktigt underhållande vecka. Nu glömmer vi den och fortsätter titta på sport.