Efter den 89 minuter långa dystra tillställningen på Friends Arena i onsdags har Svenska Fotbollförbundet panik. Det kan inte fem minuters magi och eufori ändra på.
Det var knäpptyst i publiken under stora delar av Sverige-England.
Det har givetvis sina naturliga orsaker på många sätt. En träningsmatch innehåller ingen större dramatik. Det var inomhus. Folk var nog rätt halvsura på hur det var att ta sig till arenan. Att den var snygg inuti förändrade inte humöret.
Men nu har Camp Sweden-folket höjt rösten och säger att de vill skapa bättre stämning. Och förfärande nog har förbundet tydligen lyssnat och vill ha en dialog. Jösses, säger jag.
Man kan aldrig bygga stämning på konstlad väg. Så många har försökt. Ingen har lyckats.
Stockholmsklackarnas magi har växt fram under 40 års tid. Därför kan Hammarby ha den stämning man har trots flera år i superettan. Djurgården ha tryck trots att man är ett lag på undre halvan i allsvenskan. AIK ha det fast man är näst sist i elitserien.
Det handlar om rivalitet. Identitet.
Om så 4 000 personer får stå i landslagströja på mitten av Friends Arena så blir det ändå inget tryck. Det fungerar inte så.
Jag har sett svenska fotbollslandskamper sedan 1975. Det enda riktiga tryck jag upplevt var under EM 1992. Då mötte publiken upp. Då fanns det ett gemensamt mål. Alla hejade verkligen på landslaget.
Camp Sweden håller inte på Sverige i första hand. Camp Sweden håller på Camp Sweden.
På samma sätt som det ibland är tyst även på Söderstadion och Råsunda. För många klackbeundrare går och ställer sig på ståplats för att uppleva stämningen.
Det finns ingen gedigen klackkultur utanför storstäderna i Sverige. Har aldrig funnits. Kommer nog aldrig att finnas.
Svensk fotbollspublik är heja friskt humör, en korv eller en mazarin och lite kul snack med polaren. Det är inget fel med det. Men man ska inte tro att man kan förändra det.
Att det ibland blir tryck på mästerskapen beror nog mer på att då åker Svensson hemifrån och passar på att leva ut. Hemmaölen blir fyra bortaöl. Och dessutom innehåller givetvis mästerskapsmatcherna ett kampmoment, även om Sverige nästan alltid förlorar.
Men det största problemet är kanske ändå hur förbundet motarbetar sig självt. I samband med landskamper pratas om hur man ska få dit fotbollssupportrarna. De som ger stämning. Klackarna.
Då duger de.
Men så fort det är seriefotboll igen är samma supportrar betraktade som en problemgrupp. Vars ramsor kan ge böter, vars bengaler kan ge minuspoäng och vars stående på läktaren ska tvingas ned i plaststolar.
Jag är verkligen ingen vän av hatramsor eller våld. Men det går inte att samtidigt vilja ha kostymfolk med stålar på läktaren och samtidigt ett jäkla tryck.
Hockeyn har haft samma problem sedan 80-talet. Fotbollen är på väg dit med expressfart, även på allsvensk nivå.
Där kan man ändå fortfarande hoppas att klubblagen låter fansen vara sig själva och fortsätta leva på det sätt man alltid gjort, om än i lyxigare miljö.
För landslagets del är det bättre att bara ge upp och inse sin identitet. Det kommer aldrig att bli något annat än "Vi är svenska fans allihopa" och en flagga med "Djurås" skrivet i tusch på et gula korset. Inte organiserat i alla fall.
Stämning kommer från hjärtat. Eller när Zlatan bjuder på oväntad magi. Det kan aldrig Camp Sweden ändra på, de riskerar nämligen att vara ute och köpa korv när trollkonsterna görs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar