Det kan inte finnas några idrottsutövare bortsett från simmare som tävlar lika mycket som skidskyttarna.
Det åks kort och det åks långt, även om loppen i stort sett är lika långa. Som längst skidar man iväg ett par mil och ingen blir egentligen så mycket tröttare än någon annan. Man ligger och står, men det är samma typ av skytte varje gång. Fem skott på en tavla.
Därför blir skidskytte så oerhört ointressant i längden. Åkarna tävlar ihjäl både sig själva och TV-tittarna.
Underhållande att titta på? Javisst. Det är väldigt konkret när tavlan faller ner. Men speciellt spännande är det ärligt talat inte.
Jag ägnade eftermiddagen åt VC-premiären i Östersund, och trots att två svenskor var med och slogs om segern tror jag inte min egen puls ens gick över 70.
Jag vet liksom aldrig vad de tävlar i. Är det ett eller två varv. Ska de skjuta två eller fyra gånger? Plötsligt går någon i mål, och alla kör egentligen väldigt korta varv runt samma skidstadion. Det är fullt kaos, ännu mer för de som är på plats. Då är det som soldatmyror som far runt.
Att det sedan, precis som i tennis, handlar om en sport som utövas på toppnivå av försvinnande få nationer gör knappast mitt enagemang större.
Tyskland och Sverige. Någon ryska och vitryska. Övriga göre sig icke besvär. Jojo, det är konkurrens det.
På herrsidan är det minimalt vassare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar