För tillfället pågår Masters-slutspelet för herrar och massor av pengar står på spel när Roger Federer och Rafael Nadal sakta men säkert tragglar sig fram till ännu en final. Och redan där kommer en viss känsla av aversion mot den vita sporten. Varför ska dessa herrar tjäna miljoners miljoner på en sport som faktiskt inte är speciellt fysiskt jobbig?
De gör de för att överklassen sedan 30-talet tjusats av livet runt tennisen. Precis som runt golf och segling.
När jag var liten på 70-talet sprang jag och grannen Magnus runt på parkeringen i Skogås och svingade våra billiga Donnay-kopior på asfalten. Nätet var av utlagda kvistar och vi hade oerhört kul.
På 80-talet spelade jag, Johan, Nicke och Janne dubbel varje torsdagsmorgon i ett iskallt gummitält i Huddinge. Drabanthallen kallades den för, och jag tog bussen klockan 05.30 för att vi skulle hinna med spelet innan plugget.
Tennis kan vara oerhört kul.
Men som sport är den varken större eller bättre än någon annan. Snarare sämre eftersom konkurrensen i världen de facto är ganska blek.
Hur många asiater finns det i toppen? Afrikaner?
En sport som har en schweizare som världsetta måste ifrågasättas. Det är ju själva sinnebilden för ett rikt västland. Och också urtypen för ett land som kan ta fram en hygglig tennisspelare.
För låt oss vara ärliga med att i nästan alla länder är tennisen en idrott för överklassen eller åtminstone den bättre medelklassens ungar.
Trots den medelmåttiga konkurrensen förtjusas mängder av journalister över tennissspelarnas framfart. Det blir helsidor i kvällstidningar, topp i radio och mängder av bilder i TV.
I TV kan jag förstå, för det är en fär jävla bra TV-sport. Ingen snack om annat. Jag kan själv gärna ligga och slö-glo på soffan på en match mellan en okänd spanjor och en ännu okändare italeinare på en grusbana i Monaco.
Men jag tror mig inte bevittna stor idrott.
Jag minns ännu hur Björn Borg blev utklassad av andra idrottsmän i Superstars. Och han sågs ändå som vältränad.
Snart ska både bragdguld och Jerringpris utdelas, och till min häpnad nämns Robin Söderling bland kandidaterna. Han som inte ens vunnit någon av de stora titlarna.
Han tog hem någon tävling för en vecka sedan när de bästa spelarna som bäst förberedde sig för slutspelet. Då gick svenska reportrar i spinn igen.
Det är därför jag har så svårt för tennis.
Det får mina kollegor att tappa sinnet för proportioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar