Ända sedan jag var liten har sport och musik varit mina två huvudintressen på fritiden. Det är det väl egentligen fortfarande, men ju äldre man blir desto mer skeptisk blir man också.
Musiken tappade jag i viss mån tron på redan när syrran diggade ABBA på 70-talet. Det var så uppenbart att de sjöng playback. Till och med på kungabrölloppet 1976.
När man nuförtiden går på en konsert är det stört omöjligt att veta vem som sjunger, vem som spelar och vad som spelas. Väldigt mycket är förinspelat och fejkat. Och påfallande många artister är så uppenbart mer marknadsförda på utseende än kunskap.
Tror någon att folk som Elton John eller Bette Midler hade haft en chans att breaka på 2010-talet?
Nu är också sporten på väg dit. I alla fall vid sidan av den rena tävlingsverksamheten.
Än så länge slipper vi förhoppningsvis se en halvful fotbollsspelare som får en ansiktsmask och sen föreställer någon annan känd idol.
För David Beckham är väl på riktigt? Och Cristiano Ronaldo?
Och ingen kan ju beskylla Usain Bolt eller Michael Phelps för att vara snyggingar.
Men i reklamen går vi mot alltmer tveksamheter. Det är fejkade tennis-slag, hockeydribblingar och fotbolls-skott om vartannat. Och det gör mig både trött och ledsen.
Kan inte sporten bara få vara vad den är.
Den behöver inga Milli Vanilli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar